Mindre snack och mera verkstad

Nu tar vi paus från den här bloggen för att ägna oss helt och fullt åt våra ordinarie uppdrag. Nästa gång det händer något inom Hall of Femmes, dyker vi upp här igen som gummorna i lådan. Näst på tur står publikationen om Ruth Ansel som vi siktar på att få färdig i år. Håll utkik på vår hemsida för mer information. Till våren påbörjar vi vår nästa publikation.

Om vi ska sammanfatta vad som hänt de senaste månaderna är det följande: art director Ruth Ansel har haft en föreläsning i Stockholm som dragit fulla hus. Hon har uppmärksammats mycket i press och media. Medvetenheten om hennes namn och kunskapen om hennes arbeten har ökat mot bara för ett halvår sedan. För detta är vi glada. Dessutom har vi blivit ännu mer övertygade om att ett offentligt erkännande inte bara är ett naturligt resultat av det arbete man gjort utan även en fråga om att bli framlyft, utvald, hypad, uppskriven, nedskriven, tillfrågad, beundrad – kort sagt uppmärksammad.

Vi tackar för denna gång och avslutar med Ruths egna ord när hon hoppade in i taxin på väg till Arlanda.

This is not the end, this is the beginning.

Svensk bokkonst 2009

Först Irma Boom och nu det här! Vi blev glatt överraskade och uppriktigt förvånade när vi såg att årets jury i Kungliga Bibliotekets tävling Svensk Bokkonst bestod av enbart kvinnor.

Vilket också verkar ha avspeglat sig i resultatet där hela 21 av 25 utvalda böcker var gjorda av kvinnliga formgivare.

Läs mer här och här.

Titta på TV ikväll

I kväll visar Kobra ett inslag om Ruth Ansel, missa inte! SVT2 21.30.

Kul och cool

Tänk att inom loppet av bara några veckor ha fått möjlighet att lyssna till två så otroliga kvinnor! Fantastiska, sarkastiska och väldigt roliga Irma Boom hade en två timmar lång föreläsning på Konstfack i veckan. Den var så bra och inspirerande att vi gick ut efteråt med känslan av att vara Jeanne d'Arc med papperssvärd i hand.

Med sina experimentella och verkligt nyskapande böcker har den holländska bokformgivaren nått världsrykte. Vägen dit har inte varit lätt eller given. Till en början starkt kritiserad men på senare tid alltmer hyllad, gör hon enbart de böcker hon vill göra, på det sätt hon vill göra dom. Hon avsäger sig uppdrag som hon inte tror passar. ”Då ber jag de att gå någon annanstans, och tro mig det händer ofta.” säger Irma och vi tvivlar inte på hennes ord.

Irma Booms bok om textilkonstnären Sheila Hicks har tillägnats priset ”Världens vackraste bok” på bokmässan i Leipzig. Det är en vit tegelsten där dom ruggade sidorna är skurna med en teknik som Irma Boom själv uppfunnit. Efter föreläsningen frågar en nyfiken person hur hon gått tillväga för att uppnå det speciella utseendet. ”Det är en hemlighet” svarar Irma ”som jag inte tänker tala om.”

Efter alltför många konflikter med förlaget och uppdragsgivaren Yale University Press, fick Irma Boom sparken, hon ansågs vara för svår att jobba med. Uppsägningen hade ingen som helst effekt ”Jag sa att de kunde sparka mig om de ville men att jag tänkte fortsätta med boken ändå. Jag hade jobbat under så lång tid med den och hade inte för avsikt att sluta förrän jag var klar.” Så talar ett sant geni.

På det vita omslaget till boken finns ett avtryck av en av Sheila Hicks trasmattor. ”Dom ville ha ett foto på en matta på omslaget men det visste jag inte skulle bli bra. En sådat omslag skulle bara ha appellerat textilmänniskor och det är en väldigt liten grupp”. En övertygelse som hon fick slå sig blodig för att få igenom.

I ett annat uppdrag, boken Every Thing Design för Museum für Gestaltung i Zurich, efterfrågade uppdragsgivaren en 150 sidor tjock bok om sina samlingar. Irma valde istället att göra 700 sidor, innehållande varenda bild som museet överhuvudtaget hade. När uppdragsgivaren då sa att de inte tänkte betala henne något extra arvode, eftersom hon själv valt att göra en mer omfattande bok (bara att samla in bilderna tog över ett halvår) svarade Irma ”OK fine, jag behöver ändå inte era pengar”. Hon viftar med handen och tillägger lättsamt ”I always ignore the breif”.

Trots att hennes formgivning är såpass unik att den är oefterhärmlig, och förmodligen just därför finns det många rip-offs på hennes verk. En av Irmas tidiga böcker, en bok om frimärkeskonst, hade som idé att redovisa för varje frimärkes inspirationskälla (eller formstöld för att tala klarspråk). Trots att boken byggde på en egendomlig grid, hade märkligt satt typografi och dubbelsidigt tryckt på ett speciellt tunt papper, hittade Irma Boom en perfekt liten kopia av sin avantgardistiska bok om stöld i Polen.

Irma Booms böcker finns representerade i MOMAs samlingar och hon säger att det är unikt eftersom hon är den första levande bokformgivaren museet har. Hon visar upp en handfull perfekta miniatyrböcker – mindre än tändsticksaskar – som är hennes egentillverkade modeller hon gör inför varje bok. Hon berättar att MOMA gärna velat ha hennes små miniatyrer i samlingarna men att hon vägrat. ”När jag dör kommer dom försöka ta dom, jag måste gömma undan dom någonstans!”

För er som missade det hela i torsdags har vi spelat in en bootleg på föreläsningen. Ljudet är sådär men vi borde kanske pressa upp det hela på vinyl i Tjeckien?

Hall of Femmes presenterar – Irma Boom på Konstfack.

Mer Kare

Vår Lady.

Ikoner för Apple.

En Apple geisha.

Ikoner för Windows.

Bomben, Glada gubben och Soptunnan...

... bara för att nämna tre av Susan Kares bidrag till designhistorien.

I början av åttiotalet arbetade hon för Apple och skapade ikonerna som gjorde Mac till just Mac. Alla minns vi den fruktade BOMBEN. Och den glada Mac-gubben som hälsade när man slog på datorn. När Apple bytte operativsystem tog det månader innan vi vande oss vid de nya ikonerna. Eftersom vi avskyr nostalgi och allra mest när det dyker upp hos oss själva avslutar vi här.

Liksom sin största idol Paul Rand är Susan Kare begåvad med att kunna behålla lekfullheten även när hon jobbar ”corporate”. Ikoner för operativsystem måste vara tydliga som vägskyltar men informationsgrafik måste inte se tråkig ut. Kares tidiga ikoner för Apple är enkla, intuitiva och humoristiska. Det är ett humanistiskt och användarvänligt förhållningssätt som känns självklart för hur man jobbar idag men det var definitivt inte självklart i datorgrafikens vagga. När Steve Jobs lämnade Apple för att starta up NeXT följde Susan med och tog dessutom chansen att låta Paul Rand göra företagets logotyp.

”Akta er för typsnitt med stadsnamn!” hade vi en typografilärare som sa. Det var förmodligen Susan Kare han varnade oss för. Här ser ni Chicago, Geneva, Monaco och New York, alla tecknade 1983.

Just nu jobbar Susan med att formge Facebook-ikoner som man kan köpa för en dollar styck.

Enligt sin hemsida är 55-åriga mrs Kare även en dedikerad surfare som gärna hade ägnat sitt liv åt att formge surf- och skidutrustning. I så fall hade halva världen förmodligen inte varit hängivna Mac-anhängare utan istället jobbat som badvakter i San Francisco.

Dear Brev,

Förutom en förälders barn finns det några saker till som aldrig kan vara fula. Kartor och handskrivna brev är två sådana saker. Okej då, kartor kan vara fula. Då återstår handskrivna brev.

Fyra veckor om året jobbar vi inte och då skriver vi brev till varandra. Det finns de som retar oss för det, men vi tycker att det är väl använda semesterdagar. Det finns andra som också tycker att brevskrivande är väl använd tid. I en nyutkommen bok, Dear Me, skriver kändisar som Annie Lennox, Yoko Ono och Jackie Collins brev till sina 16-åriga jag.

Obama förstår inte bara the impact of ett personligt svar, men brassar dessutom på med ett handskrivet.

Och såhär witty svarar en annan president:

Här är två personer som har bestämt sig för att skriva brev till varenda människa på jordklotet och för att värma upp inför den prestationen skrev de till alla invånare i en irländsk småstad.

Helgens mest kompletta guide till Sveriges snyggaste sossemän över 65

1:a Jan Eliasson

På ohotad förstaplats, diplomaten och fd. utrikesministern Jan Eliasson. Svårt att tro att den här stiligt klädda arbetargrabben från Göteborg fyller 70 nästa år. Själv säger Jan att två viktiga egenskaper som förhandlare på toppnivå är, citat: ”En stark fysik och uthållighet /.../ Det gäller att se pigg och fräsch ut även efter en nattmangling”. Vi kunde inte uttryckt det bättre.

2:a Björn Rosengren

Fd. näringslivsministern och TCO-ordföranden som fick lämna sin post efter att ha gått på porrklubben Tabu 1991. Han försvarade sig såhär, citat: ”Jag trodde att det var en avancerad nattklubb – inte en porrklubb”.

Bubblare:

Henrik Shyffert

Boom på Youtube

Boom på Konstfack

Den 11 november kommer Irma Boom kommer till Stockholm! Kl. 16.30 håller hon en föreläsning på Konstfack. Öppen för alla och gratis.

Boom på Pompidou

Irma Boom är en grafisk formgivare som inte sparar på krutet. Boken ovan är gjord för uppdragsgivaren SHV, ett holländskt rederi, den är 2136 sidor tjock och tog tio år att färdigställa. Det infärgade snittet ska symbolisera en holländsk tulpanåker.

Boom är representerad på Centre Pompidou, som har producerat en utställning med kvinnliga konstnärer utifrån sina egna samlingar. Andra representerade är Barbara Kruger, Jenny Holzer, Sophie Calle, Louise Bourgeois, Sonia Delaunay och Diane Arbus, för att nämna några. Pompidouarna har satt ihop en utställning bestående av 500 verk av 200 konstnärer, det är mycket. Hoppas några av de 200 får separata utställningar också.

Konst-ig

Det finns någonting som förenar alla i Stockholm som intresserar sig för design, konst, foto, arkitektur, inredning och mode. Eller ska vi kanske säga, några. Helene Boström och Charlotte Ekbom har i 15 år drivit Stockholms mest initierade konstbokhandel. Konst-ig är den slags bokhandel som egentligen aldrig kan hotas av internethandel, för att den bygger personlighet, kunskap och dedikation. De här damerna kan allt, vet allt och har allt. Gå dit och låt tiden försvinna iväg.

Arnolds hobbies

På den tiden Arnold Schwarzenegger hade tid att rida på dagarna och inte bara var tvungen att knåpa ihop pyssliga chifferbrev, blev han fotograferad av Annie Leibovitz.

Annie Leibovitz på TV

Fotografen Annie Leibovitz var faktiskt den som ledde oss till både Bea Feitler och Ruth Ansel. I dokumentären Annie Leibovitz: Life through a lens berättar hon själv om sitt arbetsförhållande med Bea som hon såg som sin mentor. Ruth i sin tur har berättat att Bea, som jobbade målmedvetet på sin karriär knöt fotografer till sig som hon betraktade som ”sina”. Och att hon gärna ville behålla dem för sig själv. Annie Leibovitz var den fotograf Bea tog med sig när hon blev ad på Rolling Stone. Vi blev väldigt nyfikna när vi hörde Annie Leibovitz tala om Bea Feitler. Det var första gången vi hörde en yrkeskvinna tala om mentorskap mellan kvinnor. Annie sa att det hon lärt av Bea varit avgörande i hennes egen karriär.

Hoppa över den jobbiga inledningen på 2 min och lyssna på den här halvtimmeslånga intervjun där hon berättar om sitt imponerande yrkesliv. Hon berättar om den gången hon tjatade sig till att följa med för att plåta John Lennon för första gången. Hon flög tvärs över landet, fortfarande på ungdomsbiljett. Tio år senare tog hon den berömda bilden av en naken John Lennon uppkrupen på Yoko Ono, tagen bara några timmar innan han mördades.

Hon berättar också om arbetet med boken At work (omslag av Ruth Ansel) och om när hon porträtterade Queen Elisabeth. Hon hade visst avbrutit drottningen när hon ville kolla på sin favorit TV-show, det kan ha varit en av anledningarna att hennes majestät var lite grumpy. Annie ber drottningen ta av sig sin krona "Ser det inte lite väl 'dressy' ut med den på? undrar hon, ”Dressy?!” svarar drottningen. ”Vad tycker du då om det här?” undrar drottningen och sveper med sin stora drottningmantel.

That woman with the amputated hand...

...she cried like a bitch, man.

As simple as that

"Design something wonderful"

Ruth Ansel

Helgens viktigaste guide: Män som säljer mat

Vi har tagit fram den kompletta guiden till Stockholms matdiskar med bäst personal.

Fabrique bageri, Scheelegatan 6.

Enligt säkra källor har vi hört att utanför detta bageri rycker passerande kvinnor till som om de just fått en el-chock. Den fagre bagaren i fråga förefaller helt oberörd eftersom han förmodligen fått kvinnor att svimma sen den dag hans mamma födde honom.

Winjas ostkällare, Bergsgatan 24.

Tre spanjorer i varierade åldrar, får oss att handla ost väldigt ofta.

La Gazelle, Hötorgshallen.

Tunisiska gentlemanna (far)bröder. Underskatta aldrig den helgstämning som infinner sig när man blir kallad "Madame".

Köttdisken, Hötorgshallen, allra längst in till vänster,

Här får man en hel familj med pappa och fyra söner i blickfånget. Den yngsta sonen är duktigast.

Rolfs Kök, Tegnergatan 41.

Han den blonda.

Fiskdisken, Daglivs Klippet, St Eriksgatan 34

Ser väl sådär ut men blinkar alltid till oss med ena ögat. Så har ingen flirtat med oss sen vi gick på gymnasiet. Får oss att handla fisk flera gånger i veckan, och ibland flera gånger vid samma köptillfälle!

Akki Sushi, Folkungagatan 45

"Gudomlig sushi och otroligt trevlig personal!" enligt en recension av signaturen Jehanna. Tala ur skägget Jehanna och erkänn att du liksom vi är svaga för söta män i tofs som rör i små misosoppor.

Taylors and Jones, Hantverkargatan 12

Den av oss som äter kött köper hemgjord korv av dessa män. "Nästa vecka fyller vi två år och har jättebra priser! Säg det till alla dina kompisar." sa vår korvexpert idag. Sure Sweetie... du ska få ett blogginlägg, tänkte hjärnan.

Oljebaren, Torsgatan 48

När vi var yngre satte mannen i baren ihop fantastiska blandcds till oss. Numera får vi speciellt ihoplockade vinlådor. Ny ålder, samma höga nivå på urvalet – vinflaskor är de nya tolvtums singlarna.

7-eleven, Korsningen Hantverkargatan och Norra Agnegatan

När man plötsligt känner sig yr och glömt vad det var man beställde samt säger "tack" tre gånger på raken, då vet man att man att nu är det helg.

Vi får goda råd

Söndagsfrukost på hotellet. En av kvinnorna på bilden har en snodd jacka på sig. Vi översätter artiklarna om Ruth till engelska och sammanfattar de senaste dagarnas upplevelser. Ruth säger att det vi gjort är fantastiskt. Vi säger att det hon gjort är fantastiskt. Hon uppmanar oss att fortsätta att skapa våra egna uppdrag och menar att speciellt kvinnor måste göra det. "Sitt inte och vänta på att någon ska komma och ge er fantastiska uppdrag för det kommer inte att hända. Ingen förläggare kommer att söka upp er och fråga ifall ni har lust att göra den och den boken, ni måste själva bestämma er för vad det är ni vill."

Hon ger oss beröm och säger att Hall of Femmes är ett exempel på just det; vi startade på noll och har nu ett projekt som vi kan bygga vidare på och göra större. Vi skruvar på oss.

Vi kontrar med att hon borde göra en tjock bok med sina samlade arbeten. Hon skruvar på sig och säger att hon inte vill. Vi insisterar. Vi säger att hon måste göra det för att ingen annan kan berätta just hennes historia och att hon måste ge sin kunskap vidare. "Paula har gjort en bok..." säger hon med viss tvekan. Hon säger att dagarna i Stockholm har fått henne att tänka att det "kanske finns ett visst intresse för hennes arbeten".

We have a dream

När vi intervjuade Paula Scher sa hon att det dröjde väldigt många år innan hon träffade andra kvinnliga formgivare. Det fanns en annan kvinna som liksom hon ofta blev tillfrågad att sitta med i olika paneler men eftersom det alltid var antingen hon eller Paula som tillfrågades, och eftersom det bara fanns plats för en kvinna i varje panel så dröjde det många år innan de mötte varandra. Ibland sas det rakt ut berättar Paula "We need a woman speaker. Hur förolämpande är inte det? En kvinna för att fylla upp deras kvot."

När Ruth Ansel är i Stockholm ber hon om adresser till de andra kvinnorna vi träffat i New York. De bor i samma stad, känner till varandras arbeten men har aldrig träffats. Nu vill hon kontakta dom. Det här har satt igång storslagna drömmar i våra överhettade hjärnor. Vi ser alla kvinnorna samlade, i Stockholm eller på Manhattan. Vi ser en ikonisk gruppbild tagen av Annie Leibovitz. Vi ser hur bilden hamnar som ett utvikbart omslag till Vanity Fair, en tidning som också behöver bättra på sin kvot. Vi ser hur designvärlden aldrig blir sig lik igen.

Mer Ruth Ansel

Läs vad Johan Wirfält och Annina Rabe skrivit om i torsdags.

Måndagsmöte

Nu är det faktiskt vanlig måndag igen. Men inte riktigt, för vårt måndagsmöte kändes betydligt festligare än det brukar. Istället för att dela upp jobben, gnälla över sjukdomar (fast det skulle vara befogat just den här måndagen), och undra vems städvecka det är, sitter vi tillsammans med Ruth Ansel och Ika Johannesson och går igenom det sista med publikationen. Vi bestämmer oss för att lägga till sidor. Vi vill ha in mer av Ruths anekdoter och visa fler uppslag från Vanity Fair. Vi bestämmer oss också för att kalla publikationen för "boken", eftersom det faktiskt är vad den är. Ruth tittar på Vanity-uppslagen vi valt ut och upptäcker flera arbeten som hon glömt bort att hon gjort.

Så om ni vill ha mer av Ruth Ansel; någon gång de närmaste månaderna hoppas vi att "Dicks" people ska ha gett tillåtelse att vi visar lite jobb "Dick" gjort tillsammans Ruth Ansel och då kommer äntligen Hall of Femmes: Ruth Ansel ut.

Kort sammanfattning

Dagens press

Läs krönikan i City som Johan Wirfält skrivit om Ruth Ansel-föreläsningen!

Mera press

Köp Svenska Dagbladet idag!

Klädbyte

Efter paus bestämde sig kvällens moderator Jan Gradvall att ta av sig den gula slipsen och byta till en kavaj med lite smalare ränder.

Image as language–and other thoughts on being an art director

Så är det äntligen dags. För andra gången i sitt liv ska Ruth Ansel hålla en föreläsning. Den första gången var i Malmö i början av sjuttiotalet, den andra gången är märkligt nog också i Sverige, 2009 på Moderna museet. En gång däremellan ombads hon göra en föreläsning om Brodovitch. Begrunda detta. Att hon nu håller den första föreläsningen någonsin om sitt yrkesliv gör oss oerhört stolta och outhärdligt deprimerade.

Vi har sett ett snabbt genomdrag av föreläsningen dagen innan, fällt några glädjetårar och ryst av välbehag. Vi är ändå lika överväldigade denna gång. Anders Wester presenterar henne innan hon börjar, han liknar tidningsvärlden vid en plantskola för talanger och säger att Ruth är en av de främsta trädgårdsmästare som funnits. Panelen samtalar om tidningsformgivning och delar med sig av sin samlade erfarenhet av detsamma.

Auditoriet är proppfullt, folk sitter i gångarna. Det är ett fantastiskt spektra av branschmänniskor i alla åldrar – och våra mammor. Vår ticnet-kontakt Bachir ringer och frågar om vi kan lägga undan biljetter till några besvikna gäster som glömt hämta ut sina biljetter. Precis när vi ska stänga dörrarna kommer en personal från museet med någons ticnet-kvitto som det står Ruth Ansel på. "Finns det någon Ruth Ansel här? Det verkar som att hon spelat på hästar och glömt sitt kvitto. Synd om hon skulle ha vunnit att inte ha kvittot". Vi hann inte svara då, men svaret är detta: Nej, Ruth Ansel var inte i publiken denna gång, hon var föreläsaren. Hon hade inte vunnit på hästar just den här kvällen, men istället vann hon ca 330 svenska hjärtan.

Soundcheck

Mer förberedelser

Hela dagen går åt till förberedelser och vi hinner inte med hälften av vad vi hade tänkt. Det är slutsålt och våra mobiler ringer konstant eftersom folk vill ha biljetter.

Vi testar all teknik

Vår tekniker på Moderna museet heter Allan Sparrow, ett namn som vi tycker är i klass med James Bond. Han visar sig liksom agent 007 jobba bra undan stark yttre press. Han berättar att dom alltid brukar plocka in honom på de lite knepigare tillställningarna. Han har en okrossbar ficklampa från Clas Ohlson som Ruth Ansel blir mycket förtjust i. Hon har tagit med sig sin egen köksklocka för att klocka tiden. Spänningen är outhärdlig, föreläsningsklockslaget kryper närmare, vi är alla nervösa.

Press

Läs Dagens Nyheter idag!

Såhär ligger det till

Det går inte längre att boka biljetter på Ticnet, eftersom alla biljetter är sålda eller reserverade. Eventuellt ej uthämtade biljetter släpps till försäljning i morgon kl. 15, två timmar innan föreläsningen. Då köper man dom direkt hos ett ATG ombud alltså inte på Ticnet.

Evenemanget flyttar till Globen!

Neeeej, det gör det inte men nu är det endast ett fåtal biljetter kvar. Skynda er.

Rätt person på rätt plats

Har ni sett hur perfekt den här kvinnan passar in på vårt kontor? Det är vår nya medarbetare Lisa Rydell. Så vass, så smart, så klok och så otroligt duktig. Lucky us.

Rätt person på rätt plats

Jenny Holzer på Twitter.

Korrvända med Ticnet

–Hej. Jag ringer från designbyrån Hjärta Smärta. Det gäller våra biljetter till Ruth Ansel.

– Ja... hej?

– Vi har pratat en gång tidigare idag.

– Du ringde i morse...

– Jag undrar, texten på biljetterna ser... inte så bra ut och det här är ett designevent. Det är viktigt att biljetterna ser bra ut då. Vi jobbar med sånt här.

– Jag är ledsen men det går inte att ändra, allting är standard.

– Har ni inga andra typsnitt?

– Nej allt är standardiserat...

– Man kan inte lägga all text på en rad?

– Nä, det går bara in ett visst antal tecken.

– Vänsterställa allting?

– Jag är ledsen, det går inte att påverka utseendet...

– Jamen det finns biljetter som har sett lite bättre ut!

– Allt är standard. Det går inte att ändra.

– Kan man inte göra någonting?

– Nej, jag är ledsen.

– Ok. Tack.

Romantiskt inlägg – igen. Forts.

Det andra romantiska fotot vi inte kan sluta titta på, med den romantiska bakgrundshistorien vi inte kan sluta förbättra är denna: Ruth Ansel och Bruce Weber är i Santa Fe för att fotografera skådespelerskan Jessica Lange för Vanity Fair. Hon har precis mött Sam Shepard, en annan stor skådespelare. De är galet kära (madly in love). Bruce Weber har försökt övertala Sam Shepard att han också ska vara med på bilderna, men han har vägrat.

De har fotat under en hel dag och när solen börjar gå ner och färgar landskapet gult rullar plötsligt en jeep in och ut kliver – Sam. Jessica och Sam kastar sig i lyckligt i varandras armar och börjar kyssas, (sa vi att dom var madly in love), dom kan inte sluta titta på varandra och Sam nyper Jessica skälmskt i näsan medan han dricker en öl som han trollat fram på ett väldigt avspänt romantiskt sätt.

Bruce Weber blir helt i gasen och fotar allt vad han förmår och på avstånd står art director Ruth Ansel och hoppar jämfota av glädje över vilken bra bildsvit hon kommer att få in i nästa nummer.

Det där sista har vi hittat på.

Polly Allen Mellen

Om inte Polly Allen Mellen varit med i Avedon-filmen Darkness and light, skulle vi inte ha vetat att hon är så här stilig:

Eller har stylat så här snyggt:

Eller har ett så här snyggt damrum:

Tänk om jag ångrar mig

Och sen ångrar mig igen.

Diane Arbus

En annan mästerlig fotograf som Ruth Ansel arbetat med är Diane Arbus. Överst ett av hennes självporträtt där hon håller sin dotter. I filmklippet nedan berättar kanske samma dotter om sin mamma, ett år efter Arbus död 1971. Hon berättar bland annat om hur Arbus hade en japansk student som beundrade henne så mycket, men tyvärr inte förstod ett ord av vad hon sa och därför spelade in alla hennes föreläsningar för att få dem översatta. Hans inspelningar av hennes ord kunde sedan användas till en bok; Revelations formgiven av Yolanda Cuomo. Eftervärlden får vara tacksamma för att det finns hängivna studenter.

Äntligen fredag

– Hur många av dokumentärerna har du lyssnat igenom?

– Tretton. Du?

– Inne på sjunde. Den är intressant, handlar om humor i livets slutskede.

– Usch, jag mår inte bra...

– Inte jag heller. Ont i halsen, förkyld.

– Min hy har blivit så konstig. Jag har fått utslag, nässelfeber, det kliar så fort håret ligger emot.

– Behöver du inte nån hudcreme bara? Du kanske är torr? På vintern blir man helt förstörd i ansiktet.

– Man ser förskräcklig ut.

– Ja du ser rätt sliten ut. Jag bestämde redan när jag var 20 att jag skulle flytta från Sverige efter 45. Bättre för hyn.

– Catherine Deneuve säger att man måste välja mellan "face" och "ass" när man blir äldre.

– Vadå?

– Antingen är man smal och har ett snyggt ass men ser tärd och rynkig ut i ansiktet. Eller också har man stort ass men är slät i ansiktet.

– Väldigt klok kvinna, Deneuve.

– Jag satsar på asset, du får satsa på fejset, så jämnar det ut sig.

– Smart drag att satsa på fejset för nu får hon bara spela snygga äldre kvinnor, när hon var ung var hon också snygg men fick alltid spela störd och psykotisk.

– Koka ruttna kaniner...

– Fast vi har blivit helt fixerade vid äldre kvinnor.

– Det är det enda vi pratar om.

(Tystnad)

– Jag fryser.

– Jag med. Mina händer har blivit lila för det är så kallt. Jag måste börja använda handskar när jag sitter vid datorn.

– Bra, då går det inte hål i tangentbordet heller.

– Jag kan inte sova på nätterna, jag vaknar kl. 3, kl. 4, kl. 5...

– Då somnar jag. Jag är hungrig hela tiden, jag åt för en halvtimma sen.

– ...jag sover ingenting fast jag är trött. Helt slut.

– Mina ögon bara rinner, jag tror att jag behöver glasögon.

– Grattis, du är ju så snygg i glasögon.

– Jag tror att man sitter för mycket framför datorn. Ögonen torkar ut. Huden med. Det är strålningen.

– Det där tror jag inte på, det är som när dom säger att man får cancer av att prata i mobilen. Jo, jag gick förbi sån där drop-in vaccination igår. Tog varenda spruta som fanns. Influensan, Hepatit, Borrelia... Hon frågade om jag skulle resa utomlands och undrade varför jag ville ta fästingsprutan nu i oktober och inte vänta till i vår.

– Tog du det på vårt kort?

– Jaaa. Det är för att jag ska kunna jobba...

– Du kände att det var viktigt att gardera dig ordentligt.

– Det är avdragsgillt tror jag, friskvård.

– Jag mår lite illa. Det är nog för att jag är hungrig.

– Jag kan inte gå och träna nu när jag är förkyld och då blir jag sinnessjuk också.

– Vi får inte bli sjuka nu, det går bara inte. Inte förrän om tidigast två veckor.

– Vadå då?

– Jamen nästa vecka är det ju...

– Vadå?

– Ja du vet, hon... vad heter hon?

– Bea? Carin? Janet? Paula? Mary? Yolanda? Ruth? Jaså hon. Vad är det med henne?

– Hon kommer ju hit då.

– Just det. (paus) Hade glömt.

– Det blir kul.

– Ja.

– Om man lever tills dess.

– Tveksamt.

Romantiskt inlägg – igen.

Det finns två foton vi aldrig kan sluta titta på här på kontoret.

Den ena bilden föreställer en het tjugofemårig Ruth Ansel i luvtröja som... kysser... en het snygg man med uppknäppt jeansskjorta... det ser ut som att de ska ramla omkull vilken sekund som helst.

I vår publikation om Ruth Ansel hade vi skämmigt omedvetet, som i trans, dragit upp just den här bilden väldigt stort, större än alla Bazaarfoton. Någon var artig nog att påpeka detta. Nu är bilden liten eftersom vi valt att fokusera på hennes arbeten och inte hennes privatliv. Fy skäms.

Bildtexten som Ruth skickat lyder: Ett ögonblick fångat under en harpunfiskesemester (coolt!) på (namn på Grekisk ö) tillsammans med (MANNENS namn), italiensk målare, fantastisk kock och blivande make. Sommaren 1963.

Vi fick välja mellan den bildtexten och: Jag gifte mig två gånger men det visade sig att jag inte var särskilt bra på det.

Vi valde det översta.

Nu vet ni svaret ni som frågat varför vi inte bloggar på engelska. Det är enkelt. 1. Vår engelska är kass. 2. Vi kan skriva heta inlägg om Ruth Ansels män utan att hon fattar nåt om hon googlar bloggen. Den andra bilden vi inte kan sluta titta på ska vi berätta om en annan dag.

Darkness and light

Han har tagit en hel del bra foton måste man säga, och i den här dokumentären kan man få se mer av mannen, myten, verken.

I det här klippet berättar Avedon om hur den berömda bilden med Natassja Kinski uppstod och om att han förmodligen skulle ha kunnat försörja sig som spågubbe på tivoli om han inte blivit fotograf eftersom han var så bra på att läsa av ansikten.

I slutet av klippet några av Richard Avedons böcker formgivna av Ruth Ansel och Mary Shanahan.

Som hittat!

Hm... vad ska man hitta på bland allt skoj som händer den 22 oktober? Det gäller att inte satsa på fel häst utan att få ut så mycket som möjligt. Detta händer den 22 oktober:

Näringslivsdagarna i Kristianstad, 325 kr

Smart Klubben, helkväll med macka och fika i pausen

Fjärrvärmemässan (obs, endast inbjudna)

Moneybrother, 295 kr

Ruth Ansel, 230 kr

SAN-konferens, gratis!

Jobbcoaching på Arbetsförmedlingen i Värnamo, gratis!

Vi har köpt biljetter till Moneybrother, bara så ni vet. Men ni kanske väljer att se en av världens bästa art directors som för första gången kommer hit och har med sig har en skräddarsydd föreläsning där hon berättar om sina unika femtio år i branschen där hon arbetat med historiens mest kända fotografer, reaktörer och största magasin men trots det förblivit relativt okänd själv. Ja, men det låter intressant. Det är ändå ungefär vad man lägger på en tråkig kväll på krogen, låter rimligt att istället lägga det på en rolig kväll på Moderna.

Ibland tänker vi på Marian Bantjes

Michael Bierut (inte Beirut för Guds skull) skrev den 12:e november 2006 en artikel i Design observer om när han var moderator på en paneldebatt på 92nd Street Y. Diskussionen handlade om bokdesign men trots att just bokformgivning är ett område där kvinnor dominerat och briljerat, fanns inte en enda kvinna närvarande i panelen. Bieruts artikel fick många kommentarer, intressanta och mindre intressanta. Läs dem allihop ändå, de ger en bra inblick i hur det fungerar i USA men kanske också på andra håll. Paula Scher ryter till, Milton Glaser kontrar, Lorraine Wild säger sitt.

Vår favoritkommentar kommer från Marian Bantjes:

"...Speaking of which, women need to be on their best behaviour. The cult of celebrity tolerates all sorts (Robert Brownjohn, anyone?) from alchoholism to sexual promiscuity, provided the celebrity is male.

I hope to see the day when we brag about our work, get rip roaring drunk, get in a fist-fight onstage, fall down a flight stairs, wake up in the morning with tree men, straggle out late to a morning press conference and be forgiven for all because we're just fucking geniuses that the design world would be impoverished without our inspirational enigmatic presence."

Biljetterna har släppts

Boka här.

Vi presenterar vår panel: Anna Thurfjell

Anna Thurfjell har varit verksam som art director sedan 2000. En stor del av den tiden har hon varit formchef på Svenska Dagbladet och just nu är hon extra aktuell med redesignen av tidningen. Hon kallar SvD för en 125 år gammal dam och redan 2004 var hon ansvarig för att göra om henne från broadsheetformat till tabloid. En redesign som fick priserna att regna över den unga damen Thurfjell. Om årets omarbetning säger Anna Thurfjell att man betonat skillnaden mellan vardag och helg. Man har tagit fram ett nytt typsnitt, Sueca, tillsammans med Feliciano Type Foundry. Vi tror att Anna Thurfjell kan ha en del att berätta om formgivningens betydelse för dagstidningar och vilken ställning helgbilagorna har fått i striden om läsarna.

Vi presenterar vår panel: David Hägglund

David Hägglund är art directorn som liksom Ruth Ansel har arbetat för Condé Nast, närmare bestämt på franska Vogue i Paris, på den tiden Fabien Baron var creative director. Innan dess var han en av grundarna av reklambyrån Storåkers. Förra året gästade han radioprogrammet Stil med tema Vogue. Formgivningen på tidningen har han bland annat beskrivit som: "Den är inte snäll, inte gullig, inte mysig. Nä, den är nog ganska elitistisk. Och konsekvent." Läs mer i den här intervjun gjord av Olle Lidbom.

Om killar vore typsnitt del 6. Mercury.

Mister Mercury, du har druckit en del och PRATAT oavbrutet i flera timmar. Du är verkligt slängd i käften, en retoriker med tjusig svansföring. Du snackar omkull precis vem som helst och vi får inte en syl i vädret. Du svänger dig med orden, pratar för högt, håller långa monologer, låtsas intresserad och viskar i våra öron långt efter att de andra blivit trötta och gått hem. Vi ser hur en del kollar surt, dom som tycker att du borde tona ner dig en smula. Låt dom stå där och tjura, det är dig vi har kul med ikväll.

Vi presenterar vår panel: Anja Cronberg

Anja Cronberg är visionären som gör tvärtemot alla andra. När tiderna blivit kärva, när de flesta tidningar lägger ner eller börjar se alltmer klonade ut, då bestämmer sig Anja för att starta en ny tidning med en ny ad till varje nummer. Vestoj, vars första nummer kommer ut i november, är en internationell modetidning utan vare sig säsongstrender eller nyheter. Istället kommer den att stå med ett ben i den akademiska världen och det andra modeindustrin. Anja Cronberg var tidigare redaktör för Acne Paper.

Kärnfullt

Back to life, back to reality.

Vi känner oss ganska uppåt nu!!! Det är fredag, mrs Ansel på väg, det fixas, det trixas, det bloggas, det jobbas. Och som grädde på moset, ikväll ska det bläddras i dammiga böcker. Det är nu vi behöver ett ordentligt nedåttjack, ta ett djupt andetag och landa ordentligt på jorden. Det är nu vi går in på Sveriges radios pod och laddar ned någon av följande dokumentärer:

P3 Dokumentär Hans Scheike och hans kvinnor

P3 Dokumentär Baltutlämningen

P3 Dokumentär Kurdmorden

P3 Dokumentär Polismorden i Malexander

P3 Dokumentär Ni har ju cancer

P3 Dokumentär Massmordet i Falun

P3 Dokumentär Diskoteksbranden

P3 Dokumentär 90-talskrisen

P3 Dokumentär Åmselemorden

P3 Dokumentär Mordet på Anna Lindh

P3 Dokumentär Mordet på Fadime

P3 Dokumentär SPECIAL Sexköpslagen

P3 Dokumentär Bordellhärvan

P3 Dokumentär om den svenska Vietnamrörelsen

P3 Dokumentär om Året nynazisterna skakade Sverige

P3 Dokumentär Thomas Quick

P3 Dokumentär Kalixhärvan

P3 Dokumentär Skandia-affären

P3 Dokumentär SPECIAL om aborten

P3 Dokumentär HIV-skräcken

P3 Dokumentär IT-bubblan

P3 Dokumentär om IB

P3 Dokumentär Militärligan

P3 Dokumentär Skomakarligan

P3 Dokumentär Stureplansmorden

P3 Dokumentär Neurosedynkatastrofen

P3 Dokumentär Tvångsteriliseringarna

P3 Dokumentär om mordet på Olof Palme

P3 Dokumentär Estoniakatastrofen

P3 Dokumentär Lasermannen

P1 Dokumentär Plastpåsar i Indien

P1 Dokumentär Jag ser inte mitt barn

P1 Dokumentär Så länge jag kan se

P1 Dokumentär Jag kan inte se något

P1 Dokumentär Blind

P1 Dokumentär Mamma flyttar

P1 Dokumentär Pappa tar semester

P1 Dokumentär Ta judarna sist

P1 Dokumentär Sverige och de baltiska SS-männen

P1 Dokumentär Varför är jag här?

P1 Dokumentär Utsatta barn

P1 Dokumentär Att skrika sig trött

P1 Dokumentär Ärrad

P1 Dokumentär Rösterna inifrån

P1 Dokumentär Huset som sett så många dö

P1 Dokumentär Bota, lindra, trösta

P1 Dokumentär Håriga själar

P1 Dokumentär Det är bara pigor som är lyckliga

P1 Dokumentär Om det finns någon därute

P1 Dokumentär Vi säljer aldrig stugan

P1 Dokumentär Roligare kan man inte ha

Trevlig helg.

Irving Penn 1917–2009

Fest på fredag!

Då kommer i alla fall vi att hänga på låset till det här placet!

Det blir vi och ett par, tre tjejer till, lite rödvin och massor av äldre män.

Torsdagen ska vi ägna åt att plugga in den här.

Vi presenterar vår panel: Stefania Malmsten

Hela vägen från New York kommer inte bara Ruth Ansel, utan även Stefania Malmsten. Logiskt, inte sant?– för detta är miss Hall of Femmes personifierad. Här fotograferad av Sophia Wood med tre saker man älskar med New York: svagt kaffe, tung kasse från Strand och en bra bok. Stefania hör till den lilla skara art directors som varit på toppen i många år med en designexcellens som går tillbaka till slutet av 80-talet. Stefania är ett stycke levande svensk tidningshistoria, med milstolpar som Pop, Bibel och Vogue Homme på sitt cv. Hon har även formgivit böcker som det här exemplet (snygg och icke-typisk romanformgivning) med vass typografi och foto på Marcello Mastroianni. Försättsbladet är tjusigt också men det får ni leta upp själva.

Vi presenterar vår panel: Jan Gradvall

När Ruth Ansel har föreläst, när ögonen svider av allt snyggt vi sett, när våra anteckningsblock är fulltecknade, då är det dags för nästa del i kvällens program: Panelsamtal. Vi har bjudit in sex eminenta personer som kommer att prata om tidningsformgivning ur olika perspektiv. Samtalet leds av Jan Gradvall och om honom vet ni säkert en hel del, men en sak vet ni inte och det är att Jan under flera år extraknäckte i sin pappas sätteri med att förstora rubriker i mörkrummet. Sedan dess är hans favoritypsnitt Bodoni.

Två datum att skriva upp

Det drar ihop sig! Om 14 dagar blir det föreläsning med Ruth Ansel på Moderna Museet. Det första datumet att skriva upp är nu på måndag 12 oktober, då biljetterna släpps på ticnet.se. Skynda att köpa, antalet platser är som alltid begränsat! Det andra datumet att hålla reda på och det är såklart viktigast: torsdag 22 oktober kl.17.00, då börjar föreläsningen. Vi ses där!

Om killar vore typsnitt del 5. Whitney.

Du är inte den som berättar allt om dig själv på första dejten. (Tack). Faktum är man knappt lägger märke till dig i början. Man kan missta dig för att vara en helt vanlig snubbe. En kompiskille man trivs med. Du håller aldrig på och knixar. Du bråkar inte eller beter dig utstuderat. Men efter ett tag, när man lärt känna dig är det något som händer. Man upptäcker att man göra alla möjliga saker med dig och allt känns rätt och bra. Du är så komplett. Du gör hela jobbet själv och du ser ju faktiskt riktigt bra ut!

Women

Äntligen är boken här. Fullmatad med grymt snygga bilder av kvinnosiluetter. Först tänkte vi att det var helgens vinintag som gjorde alla bilderna sådär skönt filmiska och uppmjukade i konturerna. Men den abstrakta slowmotionstämning som råder här mellan pärmarna är Lillian Bassmans signatur. Efter att hon respektlöst arbetat om flera av sina gamla foton ser de nästan ut som akvareller. Inte så konstigt kanske om man betänker att hon varit verksam inom både måleri och fotografi i hela sitt liv. Det är underbart att Bassman bestämt sig för att hela tiden fortsätta arbeta, istället för att bygga ett monument över det som varit. Befriande osentimentalt. Till Varukorg!

Mer Paula Scher

Paula Scher föreläser i New York på måndag, för dig som är där.

Men finns du så finns du

När vi aktivt började leta efter de kvinnliga formgivare vi inte visste fanns konstaterade vi snabbt att det inte var lätt. Inte mycket fanns att hitta på internet. Istället sökte vi oss till biblioteken. Men inte heller där fick vi napp, alla designböcker var skrivna av och om män. Vi slog i historieböcker som Meggs' History of Graphic Design, men där fanns sorgligt få kvinnonamn även när vi bläddrat oss fram till vår egen tid. När vi kommit fram till kapitlet postmodernismen nånstans konstaterade vi förvånat att dom inte hade med Peter Saville. Då finns det lite rättvisa här i världen. Det misstaget har åtgärdats i den senaste upplagan, vilket Peter Saville själv konstaterar i sitt förord till Barney Bubbles boken "Reasons to be cheerful".

Vi hoppas att detsamma kommer att gälla Ruth Ansel, Mary Shanahan och Janet Froelich vid nästa upplagas revidering.

För att återgå till vårt detektivarbete har vi gått tillväga så att vi har letat upp årsböcker från olika designtävlingar från 50- 60 och 70-talet och strukit under alla kvinnonamn vi kunnat hitta. Vi har också frågat människor om tips på namn, tack till alla er ännu en gång. Vi har dammsugit efter guld och för varje träff vi fått har det varit lättare att gå vidare.

Nu ett tips – gör som Paula Scher. Hon tog saken i egna händer och gav ut en bok om sig själv. Den heter Make it Bigger. Undrar varför. Läs den. I den boken kan man följa hela hennes karriär, man kan se bilder på allt hon gjort, man kan läsa hennes tankar om design. Efter det kan man titta på hennes föreläsningar, söker man på hennes namn får man träffar och hon är för alltid inskriven i designhistorien. Hennes bok står nu prydligt i hyllan tillsammans med Rand, Müller-Brockman, Tibor.... åh men nej, den får inte plats! Först måste vi rensa ut bland alla böcker som Stefan Sagmeister har gett ut om sig själv.

Finns du inte så finns du inte

Ruth Ansel kompletterar våra bildtexter till publikationen och skriver några rader om Katerina Denzinger, den begåvade illustratören som medverkat i nästan varenda nummer av Harper's Bazaar mellan 1963-1971. Ruth minns inte exakt vilket årtal Denzinger kom till USA från Tyskland. "Det finns inga bakgrundsfakta att hitta om henne på internet. Det gör mig väldigt ledsen..." skriver Ruth.

Det vi tänker men inte vågar säga är att det i högsta grad även gäller henne själv och många andra vi skrivit om här på bloggen.

Om killar vore typsnitt del 4. Copperplate Gothic Gold.

Du är svulstig, självgod och tar precis lite för mycket plats för att vara charmig. Man tycker du är för överdriven, men man kan ändå inte låta bli att gilla dig, för det finns något i dina stora gester som gör att man bara måste stanna kvar och titta. Och fastän så pinsam är du väldigt populär. Där man minst anar dyker du upp, och du ber inte direkt om ursäkt för det.

På konferens

Vi har spenderat två dagar i Malmö, guldaffärernas, pariserhjulets och falafflarnas förlovade stad. Men av det hann vi inte se mycket för vi var med på ett seminarium om utställningsdesign, anordnad av Expeditionen för arkitektur och grafisk form. Med på denna inspirerande tvådagarsresa var bland andra Emily King och Frith Kerr. Och bland flera bra föreläsningar en särskilt inspirerande av Francesca Ferguson (bilden). Den ska vi tänka på när vi behöver uppåttjack.

Lartigue–Avedon–Feitler

Fotografen Henri Lartigues (1894–1986) vackra fotodagbok med bilder av mestadels familj och vänner. Lartigue började föra dagbok redan som liten pojke men hann bli nästan 70 innan han nådde det världsrykte han har idag. År 1975 hade han sin första retrospektiva utställning och de resterande tio åren av sitt liv var han överöst med modeuppdrag.

Urvalet är gjort av Richard Avedon och boken är formgiven av Bea Feitler. Här visas första och andra upplagan. År 1970 resp. 1978.

Nybloggat

Skrivet av Annina Rabe på Sidbloggen.

Två flugor i en smäll

Det här är en ny bok om Richard Avedon. Boken är formgiven av Yolanda Cuomo och omslaget är Ruth Ansels och Bea Feitlers berömda omslag för aprilnumret av Bazaar 1965.

Guldgruvan

Vårt kontor är en guldgruva. Här sitter vi med åtta timslånga intervjuer med några av världens bästa formgivare. Det enda som återstår för oss är att formge de åtta böckerna, för att sen samla dem i boxen Hall of Femmes. Och att hitta förlaget som inte tycker att dom redan gett ut för många böcker om världens mest kända okända kvinnliga art directors. Den som har ett tips på ett sådant bokförlag får gärna höra av sig.

Ålderdomen

Såhär föreställer vi oss den. Man står där rätt stiligt klädd, omgiven av en grupp yngre män som känner en jävla respekt medan man levererar sanningar om livet med alltmer bruten stämma.

Mer Bassman: Junior Bazaar

Här ser ni några exempel på Lillan Bassman – art directorn. Ser det OK ut? Hade vi varit tonåringar på 40-talet hade vi köpt varenda nummer. Numera är dom väldigt dyra.

Den fina matematiska uppställningen längst ner är en lek vi brukar leka på kontoret. 1 kvinna + 1 kvinna = minst 1 kvinna för mycket som någon sa till oss en gång.

Romantiskt inlägg

Alla ni cyniker, ta en titt på den här sköna strandbilden och väck romantikern begravd djupt där inne till liv. Lillian Bassman träffade sin blivande make Paul Himmel när han plaskade runt i vattnet på Coney Island, då var hon sex år och han nio. De flyttade ihop när hon var femton och gifte sig när hon var tjugofem.

Paul Himmel var fotograf liksom sin fru, men sadlade om när han var 57 år och började plugga till socialarbetare. Resterande delen av sitt liv jobbade han inom psykiatrin. Paret levde tillsammans till hans död i februari i år. Då hade dom varit ihop i 77 år. "He never bored me" summerar ms Bassman.

Om killar vore typsnitt del 3. Gill.

Hej popkille! Du har fyllt minst 37 men kommer aldrig sluta gå ut. Du är på väg att bli Bryan Ferry. Du är 80-tal och 90-tal och 1800-tal på en och samma gång. Du är W.B. Yeats. Du är little Britain all night long. Du är den vi alltid har varit ihop med. Det finns bara ett av dina många ansikten vi inte gillar och det är det allra tjockaste. Makes sense, för allvarligt talat, har ni nånsin träffat en popkille som inte är smal?

Låt oss presentera: Lillian Bassman

Lillian Bassman är ytterligare en gigant vars namn borde vara mer känt. Hon är mest känd som fotograf men arbetade på 40-talet främst som art director. Upplärd av Alexey Brodovich jobbade de tillsammans på Junior Bazaar, en spin-off till Harper's Bazaar som var riktad till tonårstjejer.

Efter att vännen Richard Avedon lånat ut både sin fotostudio och assistent till henne när han åkte på en semesterresa, dedikerade sig Lillian Bassman helt och hållet till fotografi och blev en av Harper's Bazaars mest anlitade fotografer under en tjugoårsperiod. Hennes estetik är elegant och glamorös liksom Avedons och Irving Penns, men mer abstrakt och moody. (Eller arty som vi säger idag.) I slutet av 60-talet tröttnade Lillian Bassman på modevärlden och bestämde sig för att sluta fotografera. Hon stängde sin studio och drog sig tillbaka för att måla.

Många år senare råkade en av hennes väninnor hitta en kasse med tjugo år gamla negativ vilket ledde till att Lillian Bassman återupptäcktes. Idag är hon 92 år gammal och går varje dag till sin studio för att arbeta. Bassman sägs vara förtjust i photoshop och hon retuscherar sina gamla bilder och trollar bort det hon tycker känns daterat. Vi kan alltså inte vara säkra på att fotona ovan såg ut just såhär när dom publicerades för första gången.

KMR Arts i Washington har precis haft en utställning med henne. För oss som missade den, ska som tur var en bok komma ut nu i höst.

Läs en bra artikel här under tiden ni väntar.

Dagens lunchkille onsdag

Ni är många därute som tror att vi bara bryr oss om äldre kvinnor. Men ingenting kunde vara mer fel. Vi bryr oss om om dom äldre männen också, väldigt mycket. När vi träffar Leif Thollander, 78, står tiden stilla ett tag och vi kommer tillbaka till kontoret som upplysta människor. Om vi kommer tillbaka till kontoret överhuvudtaget vill säga, helst stannar vi hos Leif hela dagen och pratar typografi och tittar i böcker. Leif är typograf och vår vän och mentor. Han lär oss att vässa ögonen och tänka moderna tankar.

Ibland när vi visar saker vi gjort för Leif säger han artigt: "Jaa-a, här har vi lite att ta itu med...". Han är ofta ungdomligare än vi, "släpp loss lite" kan han säga. Leif anser att han har en plikt att tradera sin kunskap till yngre generationer. En inställning som vi är de första att jubla över. Hans generositet är gränslös. Det här inlägget kan spåra ur när som helst nu, vi tycker så mycket om Leif. Bäst att sätta punkt.

Om killar vore typsnitt del 2. Plantin.

Du är en sann vän i vars sällskap vi trivs. Du tycker om mat och goda viner vilket gjort dig lite rund och allmänt behaglig. Du är både enkel och av första klass, har auktoritet utan att vara högdragen. Mr Plantin, vi gillar dig. Du kändes rätt förra hösten, du känns rätt den här hösten också och förmodligen nästa också. Precis som man inte tröttnar på det goda i livet, tröttnar man inte på dig, Plantin.

Dagens lunchkillar

Ja ni läste rätt, två stycken! Jan Gradvall (överst) har tidningsvärlden som sitt arbetsfält, Anders Wester (under) kom världsvant med en Herald Tribune under armen. Vi åt räkmackor alla fyra och pratade om Hall of Femmes (vi har lagt ned alla andra samtalsämnen). Typisk trevlig lunch i Down Town Stockholm, men dagens lunchkillar är allt annat än typiska.

Ibland tänker vi på Yolanda

"We work sooo hard, on Tuesday it feels like it's Friday."

Yolanda Cuomo

Intervju med Paula Scher

Paula Scher har vi skrivit om tidigare. Du som inte var på Kolla!- prisutdelningen där vår intervju med henne visades kan se den här.

De här intervjuerna är gjorda av Nicolas Heller som är filmare och son till världens kanske mest produktiva designskribent. Scher talar om New York och hur hon tror att staden har påverkat hennes design. Och när vi nu ändå talar om New York, den som åker dit i november får inte missa hennes föreläsning på D&AD. Och när vi nu ändå talar om att höra henne föreläsa, kan inte någon bjuda hit henne?

Vi blir fler och fler, här är Emi Gunér!

Skribent och copywriter Emi Gunér är vårt senaste tillskott. Hon har översatt och korrekturläst vår publikation som kommer kommer att släppas den 22:a oktober. Det behövs, som vi tidigare nämnt är vår engelska inget man håller i när det stormar (to-hold-on-to-when-it-storms). Emi, översätt det här: Kära Emi, vi tycker att du är witty och charming och ser dig som bloggarnas okrönta drottning. Vi läste alltid din Letters to Marc Jacobs-blogg och Letters From the end consumer och nu har du visst ännu fler bloggar. Eftersom vi är två personer men knappt hinner sköta en enda blogg är vi väldigt imponerade.

Om vikten av att tänka långsiktigt

Vi var hos en fotograf häromdagen och började prata om Hall of Femmes och varför vi intresserar oss så mycket för våra äldre kollegor. Han sa att det förvånade honom hur kortsiktigt många verkar tänka. "Den här branschen kryllar av arroganta människor som på riktigt inte verkar förstå att det dom gör bygger vidare på det andra har gjort. Jag har sett den sortens självöverskattning fler gånger än jag kan minnas. Efter fem år är dom borta."

När den brittiska succeförfattaren Zadie Smith släppte sin roman On Beauty (stiligt omslag) fick hon ofta frågan om varför hon valt att skriva en lång roman om en 55-årig kvinna som efter ett långt äktenskap blir lämnad för en ung student. "Hur kommer det sig att du valt att skriva en sån här bok? Du är ju ung och nygift!" Zadie Smith svarade buttert "Jag förbereder mig".

Gud har talat

Från Harper's Bazaar september 1966.

Art directors Ruth Ansel och Bea Feitler. Foto av Bill Silano

Brev till Apple

Kära Steve,

låt oss börja med att säga att vi är stora beundrare av er och precis allting ni gör! Vi använder era produkter dagligen både i arbetet och på fritiden. Er marknadsföring för Apple måste tillsammans med Marc Jacobs Juergen Teller annonser och Cliniques kampanjer vara en av tidernas snyggaste och mest konsekvent genomförda.

Det är bara en liten detalj som vi undrar om det går att förbättra inför nästa produktutveckling. Vi är kvinnor med ganska långa och vassa naglar vilket (efter förvånansvärt kort tid) skapar hål i era tangentbord. Efter att vi med intresse konstaterat att de mest använda tangenterna verkar vara A, S, R, T, N och L vilket förmodligen beror på att vi ofta skriver ord som Ansel, snart, art och trans känner vi nu att det det här ger ett ganska sjabbigt intryck som vi inte tycker passar vare sig er eller oss. Skulle detta problem gå att åtgärda?

Vänliga hälsningar

Angela & Samira

PS. Är det möjligt att få någon form av ekonomisk kompensation?

Om killar vore typsnitt del 1. Gotham.

Gotham är killen du träffar på en fest. Han är välklädd, precis lagom modern och lagom retro. Han har en snygg kofta på sig. Du undrar hur det kommer sig att du aldrig träffat honom förut? Han har ett så belevat sätt, han är urban och har sympatiska åsikter. Han känns så rätt. Nästa fest du går på dyker han upp igen, "Aha, där är den där trevliga killen", tänker du, "honom ska jag prata med", men du kommer inte fram för det är så många som upptäckt hur trevlig han är. Han har samma kofta som på förra festen. Du går på många fester det året. Gotham dyker upp på alla. Alltid i kofta. Alltid artig, men du får liksom ingen kontakt, och du upptäcker att han säger precis samma saker varenda gång. Men han är ju så trevlig.

Vi har också gjort skor

Sko-j

Hon har gjort den här också, åt Harper Levine.

Katerina Denzinger

När vi bläddrat igenom alla våra Harper's Bazaar har vi gjort en oss ny bekantskap, Katerina Denzinger. Hon har med sina snygga illustrationer i nästan varje nummer mellan 1963–1971. Överst ett utvikbart omslag från septembernumret 1965. Under ett fotocollage tillsammans med Richard Avedon från samma år.

10 år på 20 bilder

Här sitter vi nu och ska välja bilder till Ruth-publikationen. Vi har material från nästan tio årgångar av Harper's Bazaar att hämta ur, så det blir många darlings att döda.

Neonnatt

Vi bygger vidare på vårt alfabet.

Freudian slip

Scenen: Designbyrå i Stockholm. Senare delen av 2000-talet.

I rollerna: A och B.

A kommer kommer in. Smäller igen dörren. (Mycket upprörd)

A: Det är inte klokt, vi har jobbat i snart sju år och under den tiden är det bara tre män som har velat ligga med oss! Tre! Mindre än en vartannat år!

(B. Uttryckslös. Stirrar in i datorskärmen.)

B: Vilka... (paus) tre tänker du på då?

A: Jamen "Han" och "Han" och "Han".

B: Jaha. Du menar jobba. Du sa ligga.

(Generat)

A: Nej det gjorde jag väl inte. Jobba. Jobba sa jag.

Teambuilding

Fler personer i vårt Hall of Femmes-team. Det här är Ika Johannesson, redaktör. Just nu förtjänar hon verkligen en stor glass, hon har arbetat hårt med att skriva, redigera, komplettera, justera och framförallt kvalitetssäkra texten till publikationen om Ruth Ansel som vi arbetar med. Ika startade tillsammans med Vejde Gustafsson tidningen Sex, en intervjutidning om populärkultur. Numera är hon redaktionsmedlem på Filter.

Dagsformen

Vissa mornar ligger Bergsgatan där framför en som en konjunkturskurva över hur arbetsdagen kommer bli. Först står man där på toppen och blickar ut över hela världen som ett öppet fält. Sen går det bara nedåt. Och nedåt. Framåt kvällen lyfter det lite uppåt igen.

1987

Varsågoda, här får ni en cool bild på Moa från 1987.

Killen med mjukt hår såg ut såhär 1987.

Han gick inte på Moas klubb.

Han har ingenting med Hall of Femmes att göra.

Vi skulle vilja komma i kontakt med honom.

Moa Li Lemhagen Schalin

Låt oss presentera Moa, vår fantastiska projektledare som hjälper oss att samordna Ruth Ansels föreläsning. Moa är egentligen stylist och modedesigner och har haft egna märkena Mats&Moa och Schalin. Vi är hennes fans sedan tolv-års åldern då vi såg bilder på henne i Veckorevyn. Hon hade svart smink och Mimmi Pigg-tofsar i håret. Hon drev klubben Baby som tolvåringar inte fick komma in på och som fick oss att inse att mellanstadiets "disco" var för losers. Moa var stylist innan folk visste var det var och har jobbat med allt och alla, i Sverige och utomlands.

Snyggt lådvin

Goda nyheter

Ruth Ansel, legendarisk art director med över 50 år i branschen kommer till Stockholm i slutet av oktober på inbjudan av Hall of Femmes för att berätta om sitt yrkesliv. Hon har jobbat för tidningar som Harper's Bazaar, The New York Times Magazine och Vanity Fair och är en av förgrundsgestalterna inom vårt yrke. Ni kommer kunna läsa en hel del om Ruth här på bloggen framöver, var så säkra.

We're back

Och så till slut

Vad vill ni bli när ni blir stora?

Vi vill bli:

Humoristiska som Carin Goldberg.

Strategiska som Paula Scher.

Fingertoppskänsliga som Mary Shanahan.

Konstnärliga som Tomoko Miho.

Egensinniga som Maira Kalman.

Förebilder som Ruth Ansel.

Intelligenta som Janet Froelich.

Viljestarka som Yolanda Cuomo.

Och vi vill tjäna lika mycket som Fabien Baron.

Either for love or money – there's no in between

Yolanda Cuomo har ett företag med två anställda. Dom gör flera tidningar och många böcker. Yolanda osar entusiasm över sina uppdrag. Hon försöker alltid att utöka briefen och komma tillbaka med något mycket mer än vad som var tänkt från början.

I Yolandas studio hänger flera citat på väggarna, bl.a det här ovan. Vi hade hört om citatet i en radio intervju och eftersom vi snor skamlöst tryckte vi upp det på våra nya visitkort (fast satt i dingbats). Yolanda i sin tur har tagit citatet från Sylvia Plath.

Yolanda Cuomo arbetade tillsammans med Ruth Ansel inför nylanseringen av Vanity Fair. Båda är upplärda av Marvin Israel som dom betraktar som mentor. Yolanda är mycket yngre än Ruth och ser sig därför som lärling till henne också. "Jag fick mitt första jobb eftersom jag ljög och sa att jag behärskade både repro och sättning" berättar kvinnan som verkar göra vad som faller henne in. "Marvin tog sig an mig även om jag inte kunde någonting, han var nöjd eftersom han inte behövde unlearn me." Två män har nämnts gång på gång under den här intervjuveckan och de verkar ha varit enormt viktiga för den första generationen kvinnliga art directors. Den ena är Richard Avedon, den andra Marvin Israel.

Vi frågar om hon själv har haft yngre formgivare som hon lärt upp och hon berättar att hon lärde upp den första assistenten och att den första assistenten sen lärde upp den nya assistenten osv. "Vi har alltid varit kvinnor här, vi tänker ofta att vi vill ta in en kille men det har aldrig fungerat. Dom klarar inte av att jobba lika hårt."

Yolanda berättar att hon också prövat att vara anställd på byrå men inte gillade det alls. Efter sex månader slutade hon med orden: I hate this. And I hate you.

Sen visar Yolanda ett program hon gjort för koreografen Twyla Tharp. "Det var Twyla själv som bestämde formen genom att koreografera formgivaren i photoshop: Copy-Paste! Copy-Paste! Copy-Paste! Stop. Copy-paste!

Vi lämnar Yolanda Cuomos studio och kastar oss in i en taxi till flygplatsen.

Från autografblocket 6

Frukost med Janet + Autografblocket 5

Vi äter frukost med Janet Froelich på ett hotell som är lika New York-tjusigt som Janet själv. Janet Froelich är en av världens mest prisbelönta creative directors och har just den här veckan påbörjat ett nytt jobb på tidningen Real Simple efter att ha arbetat på the New York Times Magazine i 22 år. Hon beställer in kaffe och gröt.

Janet var konstnär i 10 år och började som formgivare relativt sent. Hennes start var på en feministisk publikation som hette Heresis, hon var fortfarande konstnär men kände sig mer och mer lockad av formgivning eftersom hon ville arbeta mer visuellt och mindre teoretiskt. På Heresis upptäckte hon också att hon tyckte om att lösa problem kollektivt i team. Hon är uttalad feminist eller som hon själv uttrycker det "Jag funderar aldrig över det ens eftersom det är del av vem jag är och hur jag ser på världen." Hon säger att Paula Scher har varit en stor inspirationskälla för henne i hennes karriär "För hon är – och har alltid varit – briljant. Hon har stöttat mig enormt." Nu är dom goda vänner. Ruth Ansel och Bea Feitler talar hon om som pionjärer. Hon poängterar också att på 70-talet då hon började med design var art director ett lågstatusyrke "Man kallades för commercial artist och med min bakgrund inom konst var det kanske det fulaste som fanns."

Hon tycker att hennes egna största tillgång är att hon är verbal och bra på att formulera sig, "Alla dom riktigt duktiga är det. Men jag är inte witty som Paula." Hon tycker också att hon varit bra på att anställa exakt rätt människor. Vi frågar henne hur det sett ut inom hennes egen arbetsgrupp på T magazine. Har det funnits lika många män och kvinnor där?

Hon svarar att hon aldrig funderat över kön när hon anställt någon. Hon har anställt dom som varit bäst vilket inneburit att ibland har hennes stab bestått av fler kvinnor än män, fler män än kvinnor, ibland har majoriteten varit homosexuella män eller nästan bara canadensare. Det där sista ser vi nog inte ut att greppa riktigt för Janet tillägger att formgivare från Canada är otroligt bra.

Hon berättar att hon ända sedan hon var liten haft ett starkt driv, en tävlingsanda och en vilja att hela tiden göra bättre och bättre ifrån sig. Hur det kommer sig vet hon inte. Hon drar paralleller till idrott och hon säger att alla borde syssla med sport någon gång i sitt liv. Där tränar man sin tävlingsinstinkt, sätter upp tydliga mål och lär sig förlora. Janet säger att i hennes generation var det vanligare för pojkar än flickor att växa upp i typisk sportmiljö.

Vi talar om pengar. Vi berättar att i Sverige tjänar en manlig creative 14200 kr mer i månaden än en kvinnlig (källa Reklamförbundet). Och att vi vet en tjej som skulle göra en illustration till ett tidningsomslag och tyckte att arvodet var lågt och därför begärde mer betalt. Tidningen sa att deras budget inte tillät det. Tjejen var smart och ringde upp en manlig illustratör som hon visste gjort samma uppdrag och frågade vad han hade fått i arvode. Det visade sig att han fått det dubbla. Janet säger att hon blivit medveten om att en kvinna i exakt samma position som en man tjänar mindre men att det tog många år innan hon förstod att det var så eftersom inkomst inte är något man talar öppet om.

Vi frågar henne om hon tror att det är viktgt att hitta förebilder av sin egen "sort". Hon svarar att hon har mycket tydliga minnen av hur hon som barn bläddrade igenom tidningen och fastnade på dom sidor som hade kvinnor på bilderna och att det inte spelade någon roll om kvinnorna var ingenjörer eller idrottsstjärnor, det var just det faktum att de var kvinnor som fångade hennes intresse. Hon säger också att hon tycker att män överlag är mindre tränade att ta till sig saker som är gjorda av kvinnor och att kvinnor tvärtemot har ett öppnare förhållningssätt. "När nya saker dyker upp reagerar män nästan alltid emot. Dom vill värna om det som är traditionellt för det är dom själva som har skapat traditionen."

Janet är 62 år och förväntansfull inför nystarten i sin karriär. Vi är impade.