Man är trots allt glad att ha sluppit vara ad på 60-talet.
Ur Art Direction - The Magazine of Visual Communication, november 1969.
torsdagen den 2:e februari 2012
Emily Oberman ny partner i Pentagram
Emily Oberman, från designbyrån Number 17, har blivit ny delägare i Pentagram. Det innebär att Pentagram i New York nu har hela ... tre kvinnor på kontoret! Långt bättre än Londonkontoret alltså, som trots att dom befinner sig i ett land med designkvinnor i det absoluta toppskiktet, inte har haft en enda kvinnlig delägare (och enligt vår hemliga källa, aldrig någon på tapeten). Det är nog så att om inte Pentagram kommer ikapp sin tid, så kommer tiden snart komma ikapp Pentagram.
Pentagrams delägare i New York, numera även med Emily Oberman.
tisdagen den 31:e januari 2012
söndagen den 29:e januari 2012
fredagen den 27:e januari 2012
”L’ Inconnue”
Fler radiotips för er som gillar vetenskap och bra berättelser.
Här kan du lyssna på den fängslande historien om hur L’Inconnue – dödsmasken efter en vacker flicka som dränkt sig i floden Seine – kom att stå förlaga till den modell som än idag används vid livräddningskurser. Otroligt nog är det alltså en drunknad kvinnas ansikte som blivit det ansikte man blåser luft i för att lära sig rädda drunknade människor. Om och om igen har tusentals människor försökt väcka liv i henne igen. Eller hur var det nu egentligen? Tack för tipset L.
måndagen den 23:e januari 2012
lördagen den 21:e januari 2012
Hemmamän
Åsikterna går isär om huruvida det bakom varje stor kvinna står en uppmuntrande pappa, en gayman, en skilsmässa eller bara en ännu större kvinna. I den här långa Bloomberg-artikeln menar man i alla fall att det bakom varje framgångsrik kvinna står en hemmaman.
Statistik från Bloomberg Businessweek.
tisdagen den 17:e januari 2012
Världens bästa pod(porr)radio
Katie Morgan och Cassie Young bjuder på underhållning, humor, terapi, coaching, tröst och liggtips i ett och samma program. Vad mer kan man önska?
En jätteglad låt
Ingenting är så djupt provocerande som glada människor. Ge mannen något depressivt.
fredagen den 13:e januari 2012
onsdagen den 11:e januari 2012
Rekommendationsbrev från chefen
Samira: ”Angela har gjort sig känd som en glad och pigg medarbetare som ser nya möjligheter i alla uppdrag. Vi är oerhört lättade att hon ger sig av.”
Angela: ”Samiras anställningskontrakt här på Hjärta Smärta har tyvärr löpt ut och som det ser ut idag har vi ingen möjlighet att erbjuda henne vidare anställning. Jätte, jättesynd tycker vi.”
Samira: ”Vi önskar Angela stort lycka till. Hon kommer skapa ett stort tomrum här på byrån och det är bara att gratulera nästa arbetsgivare, till vilken jag har en massa användbara tips när det gäller Angela.”
Angela: ”Samiras löneanspråk matchar tyvärr inte hennes prestationer, och vi har kommit till det gemensamma beslutet att det är dags att vända blad. Det finns inga bittra känslor oss emellan. Det ska bli kul att fira av Samira, tyvärr kunde hon själv inte närvara då vi andra åt avslutningsmiddag på Mathias Dahlgren.”
Samira: ”När Angela först kom till oss på Hjärta Smärta var hon väldigt oerfaren, men nu tycker vi att vi har format till henne ganska bra, även om hon fortfarande inte fattar att en dvärgkort morsa knappast kan beskrivas som ”deffad”.
Angela: ”Förutom att önska Samira lycka till framöver, vill vi gratulera henne till att ha träffat en pigg kamrat som tycks dela henne stora intresse för kvinnor ur den något äldre generationen”.
söndagen den 8:e januari 2012
Tioårsjubileum
Kära vänner, medievänner, uppdragsgivare, kvinnor och stalkers.
Nu firar Hjärta Smärta 10 år. 10 år av kreativa toppar och dalar, snedtramp och genidrag, ödmjukhet och storhetsvansinne, nederlag och framgångar. Men istället för att sätta ljus på tårtan, har vi bestämt oss för att sätta punkt.
Det började med jobbromantik. Två unga kvinnor som träffades på en utbildning och fann varandra (det var inte vänskap, det kom långt senare). Trots att vi träffades dygnet runt tog våra samtal aldrig tog slut. Våra pojkvänner blev svartsjuka. Vi såg på världen tillsammans och vi utvecklade ett gemensamt språk.
Vi gjorde varandra smartare, klokare och modigare.
Vi var trendiga på ett sätt som var skrattretande.
Vi engagerade oss med en frenesi som ibland skrämde våra kunder.
Vi matade varandra med konst, mode, design och arkitektur och det kändes helt fantastiskt.
Vi tog oss själva på stort allvar.
Vi lekte.
Vi blandade högt och lågt och smart och kul.
Vi jobbade jämt och vi jobbade aldrig.
Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi gör mönster.
Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi har svårt att komma överens.
Vi sökte kunskap i arkiven och på biblioteken.
Vi letade efter någonting som påminde oss om oss.
Vi skrev långa brev till varandra på semestern.
Vi reste jämt: Tokyo, London, Amsterdam, Peking, Rom, Helsingfors, Oslo, Trondheim, New York, Los Angeles, Barcelona. På hotellen trodde folk att vi var ett par. Det blir så när man inte längre behöver prata utan sitter tysta.
Vi var alltid professionella.
Vi ville alltid flytta utomlands.
Vi vältrade oss i typografi.
Vi sorterade in män efter typografiska system.
Vi stal ett ciggpaket av Gabor Palotai och tejp av Henrik Nygren, vi hade en idé om att göra en bok som skulle heta Saker vi snott av andra formgivare.
Vi snodde en rulle julpapper i en affär och sprang därifrån så fort vi kunde. Det var ett jobb vi själva gjort men det slog oss inte att vi hade kunnat be om referens ex.
Vi målade graffiti (en kväll).
Vi hittade en gång en död kanin som hade ett batteri i rumpan.
Vi köpte böcker till varandra.
Vi köpte kläder till varandra.
Vi lovade varandra att bli lite roligare. Kanske ta ett glas vin.
Vi blev mindre glada men mycket bättre.
Vi blev klokare och mindre coola.
Vi kände oss coolare än nånsin.
Vi kom ut från möten och hade samma idé.
Vi lärde oss att fylla i ansökningar och upphandlingar. Beundrarbrev kunde vi redan skriva.
Vi blev förälskade i Vince Aletti. (Enda gången i samma man.)
Vi var så fokuserade på arbete att vi glömde alla tråkigheter privat.
Vi var noga med att aldrig anspela på vår kvinnlighet i jobbsituationer, men det var innan vi hade fyllt 30, och innan vi lärt känna Ruth Ansel.
Vi lyssnade på P1.
Vi pratade om döden och formgav varandras dödsannonser.
Vi tyckte aldrig att vi pratade om sex men det är inte sant.
Våra assistenter tyckte vi var mycket tråkigare än de väntat sig.
Vi sminkade oss alltid i taxin på väg till möten.
Vi skaffade oss bundsförvanter. Jämnåriga kvinnor och äldre män.
Vi lärde oss säga ”Vi förordar den här lösningen.” istället för ”Det ska vara såhär.”
Vi lärde oss ta betalt.
Vi var så starka att vi kunde flytta berg. (Det kunde vi inte.)
För flera år sedan, när vi hade börjat bli kritiska, bestämde vi oss för att lägga ner men att vi borde göra något stort tillsammans först. Hall of Femmes blev vår hyllning till varandra, ett avsked som blev en nystart.
När vi senare träffade Paula Scher, rådde hon oss att söka oss vidare till större sammanhang, och för att göra det så måste vi dela på oss. Vi blev chockade, men vi förstod att hon hade rätt. Vi hade växt i taket. Vi hade stannat.
För 10 år sedan fick vi Kycklingstipendiet och för pengarna vi fick instiftade vi ett eget stipendium. Ingen fattade nåt – knappt vi själva heller. Våra mammor grät, för vi var så fattiga. Vissa tyckte det var smart PR-mässigt, andra att det var korkat och idealistiskt.
Men vad det egentligen handlade om, vilket är lätt att se nu i efterhand, är att ta en egen position. Vi var smickrade över att bli utvalda, men vi ansåg att man kan ta sig rätten att välja själv. På så sätt avslutar vi precis som vi började. Med Hall of Femmes har vi valt själva, och vi har försökt visa ett annat alternativ. Som vi ser det är det är vad design handlar om: att försöka göra saker bättre.
This is the end för Hjärta Smärta, men Hall of Femmes fortsätter. Vi kommer att ge ut nya böcker, och vi kommer att ha fler intervjuer här på bloggen. Vi planerar också ett framtida projekt som är hemligt än så länge.
Tack till alla som har varit med oss och mot oss, för många att nämna med namn. Ni har gjort våra tio år oförglömliga.
New York, 2011.
Helgjobb
Idag har vi spelat det här spelet, där man ska tänka på en känd person och sen ska geniet lista ut vem man tänker på genom att ställa frågor. Vi tänkte naturligtvis på en känd grafisk formgivare från New York.
Först föreslog geniet den här pampiga kvinnan:
Sen det här:
Därefter det här:
Geniet gissar alltid Anna Wintour om det är en kvinnlig chef över 50. Om man har berättat att det är en blond kvinna blir den omedelbara följdfrågan: Is she a porn star? Om svaret är NEJ blir följdfrågan Is she a fashion model? Om svaret är NEJ blir följdfrågan Is she a lesbian?
Men efter några felgissningar gick allt plötsligt slag i slag. Is your character within arts? JA! Does she live in New York? JA! Does she have long blonde hair? JA!
Och döm vår förvåning:
Med Lillian Bassman gick det sämre. Det enda förslag vi fick var det här (delvis korrekt visserligen):
Efter 15 min gav spelet upp:
Och ännu en gång fick vi göra en insats för den kvinnliga designhistorien.
Så nu måste vi sitta hela helgen och mata in alla våra designers. Vi hoppas att de direkta följdfrågorna i framtiden blir: Is she blond? Is she a designer? Is she Paula Scher?
Så, då var det fixat. Nu med bilder också.
Autografer
Här är vårt signerade exemplar av paret Vignellis bok ”Design is One”. Massimo höll i pennan ”Lella is not a pencil person.” Men en sak gör oss förbryllade: det står To Samira and Angela with congratulations on your books! Lella + Massimo Vignelli +.
Vad betyder plustecknet efter Massimos namn? En tredje medlem i designfamiljen vi inte känner till? Ett förstärkande prefix? (som Lella och Massimo lite tuffare skrivet). En hälsning? Lella (kyss), Massimo (kyss)? Förslag?
torsdagen den 5:e januari 2012
Stark kvinna
Uttrycket ”stark kvinna” är populärt och används gärna för att signalera en självständig kvinna. Det är ett bra uttryck som är lika användbart och nyanserat som till exempel ”lycklig fattiglapp” eller ”härlig tjockis”.
Nej, det här är vad vi kallar en stark kvinna:
onsdagen den 4:e januari 2012
Kvinnotrollen
Dagens roligaste korrekturfel. Skulle stå kvinnorollen.
(ur Lella Vignellis bok.)
PS. Kvinnotrollen är vi själva.
”If Lella does not like it, it goes in the waste basket.”
Lella och Massimo Vignelli om arbetsfördelningen dom emellan.
måndagen den 2:e januari 2012
Mer julklappar
Om feminism och mode är oförenligt kan fortsätta diskuteras, men den finaste julklapp vi fått är iallafall att Sanna Atldax har döpt två klänningar till Angela och Samira i sin kommande kollektion. Vi har inte sett dom ännu men vi är så hedrade att vi börjar gråta!
söndagen den 1:e januari 2012
Yves och Pierre
Yves och Pierre i Paris
I år gav vi av en slump varandra samma bok i julklapp så därför kan vi inte annat än att helt enigt rekommendera den, Brev till Yves av Pierre Bergé. Köp filmen också för ännu mer sorgeromantik.
I år gav vi av en slump varandra samma bok i julklapp så därför kan vi inte annat än att helt enigt rekommendera den, Brev till Yves av Pierre Bergé. Köp filmen också för ännu mer sorgeromantik.
Pierre och Yves i Marocko
lördagen den 31:e december 2011
Tjejerna och killarna
Vår vän Leif Thollander har formgett den här snygga bokserien för Elisabeth Grates förlag.
Det här är Leifs tjejer...
Leif tycker att tjejerna är sötare än killarna och Leif har alltid rätt.
torsdagen den 29:e december 2011
Radio-, TV- och boktips i jul
Lyssna på senaste Stil som handlar om den seglivade myten att feminister är fula, humorbefriade och klädda i säck och aska. Eller om du bara vill ägna dig åt mode rätt och slätt, titta på The September Issue.
Vårat bästa stiltips inför 2012 är iallafall 40-tals klänning kombinerat med kängor och korviga kortstrumpor. Bilder ur den fantastiskt fina boken med upphittade studioporträtt av Mike Disfarmer, utgiven på Steidl.
lördagen den 24:e december 2011
Ursäkta tidigare inlägg
Det har vi ju redan haft en gång redan! Den av oss som ÄLSKAR penishumor kunde inte hejda sig från att göra ett inlägg. Den av oss med OSVIKLIGT penisminne påpekade att den här har vi redan ju visat er en gång!
onsdagen den 21:e december 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
