Korvfingrarna

Den här bilden brukade vi ha på våra offerter in the early days.
Sen blev vi tråkigare.

Fat Hand and Dollars, Monte Carlo, Helmut Newton, 1986. 

Statistik och inga visor

En ny undersökning visar att trots att de jobbar inom samma bransch, har samma positioner och lika lång arbetslivserfarenhet så tjänar män i 30-års åldern 10000 kr mer i månaden än kvinnor. Vi upprepar: 10000 kr.

Som vanligt fattar ingen ett dugg om vad det kan bero på.

Vår bästa tid är nu

Man är trots allt glad att ha sluppit vara ad på 60-talet.

Ur Art Direction - The Magazine of Visual Communication, november 1969.

Jag

Recension av boken Jag. En fiktion av Ingrid Elam. Omslag av oss.

Hemmamän

Åsikterna går isär om huruvida det bakom varje stor kvinna står en uppmuntrande pappa, en gayman, en skilsmässa eller bara en ännu större kvinna. I den här långa Bloomberg-artikeln menar man i alla fall att det bakom varje framgångsrik kvinna står en hemmaman.

Statistik från Bloomberg Businessweek.

Rekommendationsbrev från chefen

Samira: ”Angela har gjort sig känd som en glad och pigg medarbetare som ser nya möjligheter i alla uppdrag. Vi är oerhört lättade att hon ger sig av.”

Angela: ”Samiras anställningskontrakt här på Hjärta Smärta har tyvärr löpt ut och som det ser ut idag har vi ingen möjlighet att erbjuda henne vidare anställning. Jätte, jättesynd tycker vi.”

Samira: ”Vi önskar Angela stort lycka till. Hon kommer skapa ett stort tomrum här på byrån och det är bara att gratulera nästa arbetsgivare, till vilken jag har en massa användbara tips när det gäller Angela.”

Angela: ”Samiras löneanspråk matchar tyvärr inte hennes prestationer, och vi har kommit till det gemensamma beslutet att det är dags att vända blad. Det finns inga bittra känslor oss emellan. Det ska bli kul att fira av Samira, tyvärr kunde hon själv inte närvara då vi andra åt avslutningsmiddag på Mathias Dahlgren.”

Samira: ”När Angela först kom till oss på Hjärta Smärta var hon väldigt oerfaren, men nu tycker vi att vi har format till henne ganska bra, även om hon fortfarande inte fattar att en dvärgkort morsa knappast kan beskrivas som ”deffad”.

Angela: ”Förutom att önska Samira lycka till framöver, vill vi gratulera henne till att ha träffat en pigg kamrat som tycks dela henne stora intresse för kvinnor ur den något äldre generationen”.

Tioårsjubileum

Kära vänner, medievänner, uppdragsgivare, kvinnor och stalkers.

Nu firar Hjärta Smärta 10 år. 10 år av kreativa toppar och dalar, snedtramp och genidrag, ödmjukhet och storhetsvansinne, nederlag och framgångar. Men istället för att sätta ljus på tårtan, har vi bestämt oss för att sätta punkt.

Det började med jobbromantik. Två unga kvinnor som träffades på en utbildning och fann varandra (det var inte vänskap, det kom långt senare). Trots att vi träffades dygnet runt tog våra samtal aldrig tog slut. Våra pojkvänner blev svartsjuka. Vi såg på världen tillsammans och vi utvecklade ett gemensamt språk.

Vi gjorde varandra smartare, klokare och modigare.

Vi var trendiga på ett sätt som var skrattretande.

Vi engagerade oss med en frenesi som ibland skrämde våra kunder.

Vi matade varandra med konst, mode, design och arkitektur och det kändes helt fantastiskt.

Vi tog oss själva på stort allvar.

Vi lekte.

Vi blandade högt och lågt och smart och kul.

Vi jobbade jämt och vi jobbade aldrig.

Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi gör mönster.

Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi har svårt att komma överens.

Vi sökte kunskap i arkiven och på biblioteken.

Vi letade efter någonting som påminde oss om oss.

Vi skrev långa brev till varandra på semestern.

Vi reste jämt: Tokyo, London, Amsterdam, Peking, Rom, Helsingfors, Oslo, Trondheim, New York, Los Angeles, Barcelona. På hotellen trodde folk att vi var ett par. Det blir så när man inte längre behöver prata utan sitter tysta.

Vi var alltid professionella.

Vi ville alltid flytta utomlands.

Vi vältrade oss i typografi.

Vi sorterade in män efter typografiska system.

Vi stal ett ciggpaket av Gabor Palotai och tejp av Henrik Nygren, vi hade en idé om att göra en bok som skulle heta Saker vi snott av andra formgivare.

Vi snodde en rulle julpapper i en affär och sprang därifrån så fort vi kunde. Det var ett jobb vi själva gjort men det slog oss inte att vi hade kunnat be om referens ex.

Vi målade graffiti (en kväll).

Vi hittade en gång en död kanin som hade ett batteri i rumpan.

Vi köpte böcker till varandra.

Vi köpte kläder till varandra.

Vi lovade varandra att bli lite roligare. Kanske ta ett glas vin.

Vi blev mindre glada men mycket bättre.

Vi blev klokare och mindre coola.

Vi kände oss coolare än nånsin.

Vi kom ut från möten och hade samma idé.

Vi lärde oss att fylla i ansökningar och upphandlingar. Beundrarbrev kunde vi redan skriva.

Vi blev förälskade i Vince Aletti. (Enda gången i samma man.)

Vi var så fokuserade på arbete att vi glömde alla tråkigheter privat.

Vi var noga med att aldrig anspela på vår kvinnlighet i jobbsituationer, men det var innan vi hade fyllt 30, och innan vi lärt känna Ruth Ansel.

Vi lyssnade på P1.

Vi pratade om döden och formgav varandras dödsannonser.

Vi tyckte aldrig att vi pratade om sex men det är inte sant.

Våra assistenter tyckte vi var mycket tråkigare än de väntat sig.

Vi sminkade oss alltid i taxin på väg till möten.

Vi skaffade oss bundsförvanter. Jämnåriga kvinnor och äldre män.

Vi lärde oss säga ”Vi förordar den här lösningen.” istället för ”Det ska vara såhär.”

Vi lärde oss ta betalt.

Vi var så starka att vi kunde flytta berg. (Det kunde vi inte.)

För flera år sedan, när vi hade börjat bli kritiska, bestämde vi oss för att lägga ner men att vi borde göra något stort tillsammans först. Hall of Femmes blev vår hyllning till varandra, ett avsked som blev en nystart.

När vi senare träffade Paula Scher, rådde hon oss att söka oss vidare till större sammanhang, och för att göra det så måste vi dela på oss. Vi blev chockade, men vi förstod att hon hade rätt. Vi hade växt i taket. Vi hade stannat.

För 10 år sedan fick vi Kycklingstipendiet och för pengarna vi fick instiftade vi ett eget stipendium. Ingen fattade nåt – knappt vi själva heller. Våra mammor grät, för vi var så fattiga. Vissa tyckte det var smart PR-mässigt, andra att det var korkat och idealistiskt.

Men vad det egentligen handlade om, vilket är lätt att se nu i efterhand, är att ta en egen position. Vi var smickrade över att bli utvalda, men vi ansåg att man kan ta sig rätten att välja själv. På så sätt avslutar vi precis som vi började. Med Hall of Femmes har vi valt själva, och vi har försökt visa ett annat alternativ. Som vi ser det är det är vad design handlar om: att försöka göra saker bättre.

This is the end för Hjärta Smärta, men Hall of Femmes fortsätter. Vi kommer att ge ut nya böcker, och vi kommer att ha fler intervjuer här på bloggen. Vi planerar också ett framtida projekt som är hemligt än så länge.

Tack till alla som har varit med oss och mot oss, för många att nämna med namn. Ni har gjort våra tio år oförglömliga.

New York, 2011.

Helgjobb

Idag har vi spelat det här spelet, där man ska tänka på en känd person och sen ska geniet lista ut vem man tänker på genom att ställa frågor. Vi tänkte naturligtvis på en känd grafisk formgivare från New York.

Först föreslog geniet den här pampiga kvinnan:

Sen det här:

Därefter det här:

Geniet gissar alltid Anna Wintour om det är en kvinnlig chef över 50. Om man har berättat att det är en blond kvinna blir den omedelbara följdfrågan: Is she a porn star? Om svaret är NEJ blir följdfrågan Is she a fashion model? Om svaret är NEJ blir följdfrågan Is she a lesbian?

Men efter några felgissningar gick allt plötsligt slag i slag. Is your character within arts? JA! Does she live in New York? JA! Does she have long blonde hair? JA!

Och döm vår förvåning:

Med Lillian Bassman gick det sämre. Det enda förslag vi fick var det här (delvis korrekt visserligen):

Efter 15 min gav spelet upp:

Och ännu en gång fick vi göra en insats för den kvinnliga designhistorien.

Så nu måste vi sitta hela helgen och mata in alla våra designers. Vi hoppas att de direkta följdfrågorna i framtiden blir: Is she blond? Is she a designer? Is she Paula Scher?

Så, då var det fixat. Nu med bilder också.

Design 360°

Hjärta Smärta är med i Design 360°s temanummer om Danmark och Sverige. På omslaget kan ni se att dom kapat våra huvuden men att desto mer fokus ligger på vårt vänstra ben respektive arm. Andra medverkande är bl.a Stockholm Design Lab, Byggstudio, Bigert & Bergström, Museum Studio och All the way to Paris.

Artikeluppslag på tidningen Ms:

”Of course, I'm all for equal pay, but...”

Underbar läsning här om Gloria Steinem och de andra kvinnorna på tidningen Ms. Tack för tipset S.

Bizniz as usual

Tidningen Fortune listar i sitt senaste nummer världens 50 mest framgångsrika affärskvinnor i USA och övriga världen. Entrepenörsdelen är uppdelad på olika profiler såsom Oppurtunisten, De sociala entrepenörerna, Miljöentrepenören, The Self Made Woman, Visionären etc. Men det mest intressanta är kanske ändå slutartikeln Will the next Facebook be founded by a woman? Där konstaterar artikelförfattaren att fastän det verkligen inte råder någon brist på kvinnliga företagare så saknas det kvinnor som tänker riktigt, riktigt stort. Många kvinnliga storföretagare har byggt upp ett företag kring sig själva, som Martha Stewart och Oprah, men det är svårt att hitta någon som byggt upp ett företag i gigantisk skala.

Varför finns ingen kvinnlig Mark Zuckerberg trots att sociala nätverk används mer av kvinnor än män? En teori i artikeln är att kvinnor oftare fokuserar på att kunna utöva ett inflytande och män på att klättra uppåt på karriärstegen. Kvinnor skapar företag de kan tänka sig att jobba för, män företag de kan tjäna pengar på.

Årets omslag

Vårt omslag för Bang är nominerat till Årets omslag! Rösta här.

Checklista inför ikväll

Stressigt! 460 gäster har osat. Vin är beställt, snittar beställda, kassapersonal på plats, böckerna signerade och på plats, 150 kg affischer levererade till Art Directors Club, finsnören att knyta kring affischerna inhandlade, barpersonal på plats, musik fixad, fotograf på plats,efterfestställe bestämt, välkomsttalet ”nästan klart”, naglarna målade, fixat nåt att ha på sig så man slipper möta gästerna naken.

Carin Götblad

Idag har vi firat Carin Götblad-dag här i New York. Denna roliga, egensinniga kvinna som är chef för en massa snutar, det vill säga länspolismästare i Stockholms län. Ett av hennes mål har varit att bredda synen på kompetens, ”att vi vågar värdera annorlunda erfarenheter högre för att bland annat skaffa oss nya perspektiv på gamla frågor”. I praktiken har det bland annat betytt att hon försökt byta plats på folk, sätta kvinnor som insatschefer och män på mjukare områden (vilket varit svårare). 2010 fick hon pris som årets mappie, för att hon ”bryter ny mark med sin mjuk-tuffa ledarstil: mera dialog och mindre peka med hela handen. Orädd och medmänsklig bekämpar hon fördomar både inom sin mansdominerade yrkeskår och ute i samhället.”

I sitt vardagliga arbete avsätter Götblad en del dagar i månaden till att vara ute i fält, ”för att hålla humöret uppe”, men erkänner att problemet när hon haffar folk är att de tar upp mobilkameran för att fotas tillsammans med henne. Hon har även fått kritik för sitt okammade hår när hon i TV-nyheterna bad allmänheten tipsa om ett par rånare beväpnade med automatvapen på flykt i Dalarna.

Götblad har inte så mycket fritid, men har ett uttalat intresse för gnagare, hon impulshandlar marsvin och är expert på råttor.

Hör hennes sommarprat från 2008 eller denna intervju.

Designfix

Vi har några designgrejer vi skulle vilja fixa till i den här stan.

1. Ljudet när man drar sitt tunnelbanekort.

Ingenting reagerar man på så snabbt som ljud. Men när man framgångsrikt drar sitt metrocard får man dessvärre ett riktigt STRAFFARLJUD som svar. Inte bra gjort.

2. Taxibilarnas skyltar

Dom ska lysa när dom är lediga men om dom bara lyser längst ut på kanterna står det istället OFF DUTY och då är dom inte lediga. Förvirrande.

3. Spellcheck

The Brunks?

Månadens omslag

Vi vann.

Hall of Femmes två år

Första resan till New York, mars 2009.

För två år sedan packade vi för första gången våra väskor för att åka till New York. Vi hade researchmappar på våra datorer, döpta till Female Hall of Fame och Hall of Femmes. Vi smakade på namnen och bestämde oss för att döpa projektet vi inte visste så mycket om ännu till Hall of Femmes.

Vi har skrivit om det hundratals gånger här på bloggen. Hur mötena med de äldre kollegor vi mötte öppnade dörrar för oss och fyllde oss med hopp inför framtiden och kunskap om det förflutna. Vi ser inte på världen på samma sätt som för några år sedan.

Nu ska vi åka till New York för tredje gången. Vi ska anordna en releasefest, producera fler böcker och vi ska träffa många kloka kvinnor och män.

Medan vi packar våra väskor försöker vi sammanfatta vad som hänt de här åren. Vi är vemodiga, glada, ilskna och självsäkra. Vi är glada för att Hall of Femmes har gjort skillnad. Vi har föreläst på designskolorna, suttit med i utvecklingsråd och verkat som konsulter. Vi är stolta över att våra böcker har bidragit till att sprida kunskap om viktiga men bitvis bortglömda delar av vår designhistoria.

Med Lena Bergendal och Jennifer Rainsford utanför Pentagram, 2009.

Stefania Malmsten och Jan Gradvall tillsammans med Ruth Ansel på Moderna museet, 2009.

Bokrelease för Hall of Femmes:Ruth Ansel, Lilla Baren Riche, april 2010.

Hemma hos konstkritikern och magasinsamlaren Vince Aletti, 2010.

Book signing med Ruth Ansel på James Denziger Gallery, juni 2010.

Föreläsningen med Ruth Ansel på Moderna museet blev en succé och hennes namn är återigen aktuellt på ett sätt det inte varit på mycket länge. Hon är strålande glad, och mailar och säger att vi haft en betydande del i detta. Vi rodnar av berömmet och känner att det är ett kvitto, ett bevis på något vi vetat hela tiden – att det inte enbart handlar om vad du gör, utan i lika hög grad om hur det du gör lyfts fram av andra. Det finns ingen absolut rättvisa och de vars namn syns mest är inte av nödvändighet bäst. I så fall hade Ruth Ansels namn aldrig glömts bort. Det här gäller både kvinnor och män, men det drabbar kvinnor i högre grad.

Men vi är också ilskna. Varför måste just vi göra det här jobbet? Varför känner inte alla till de här personerna? Varför lägger vi ner så oändliga mängder tid – tid vi inte har – obetald tid – på att belysa kvinnofrågor. Tänk om vi hade kunnat ägna all den tiden på att slå världen med häpnad istället.

Tidningen Elephant som vi skrivit om tidigare har kommit ut med sitt nummer om huruvida det finns ett glastak för kvinnor. Vi erkänner villigt att vi gärna hade velat vara med i den artikeln, speciellt eftersom det flera gånger påpekas att ingen av de medverkande kvinnorna (som säger många bra saker) inte vill vara med. Vi har inga problem alls att prata om såna här saker. Tvärtom, vi kan gärna komma och föreläsa om det mot betalning. Bre ut oss ordentligt.

I slutet av artikeln konstaterar chefredaktör Marc Valli yrvaket och aningen oreflekterat att: ”Interestingly, during the course of our exchanges, Astrid Stavro noted that our first five issues featured a lot more men than women. I looked back and had to agree with her.” Astrid Stavro är tidningens enda kvinnliga medarbetare och den som hjälp Marc Valli att räkna till 1 – 1 som i en intervju med en kvinna på fem nummer. Han avslutar bekymmerslöst ”Funny what conclusions thinking about gender can lead you to.” Funny. Vi skulle vilja intervjua Marc Valli och be honom svara på alla de frågor som kvinnorna måste svara på, för det är ju trots allt i hans tidning de inte har fått medverka.

Vi frågar en vän som är ad och undrar om han kan peka på något som gör oss till specifikt kvinnliga formgivare? Han svarar snabbt: ”Inget”. Vi ger oss inte: ”Kom igen nu. Säg nåt, var inte så feg!”. Han svarar: ”Det skulle väl vara att ni tänker så mycket. Vi: ”Tänker?” Han: ”Ja ... och att ni är så bra på det.”

Så om någon ställer den där jobbiga frågan till oss, den som ingen varken vill beröra eller svara på, så kommer vi inte att säga att det absolut inte finns någon skillnad mellan en manlig och kvinnlig formgivare. Vi kommer att svara att en viss skillnad finns det: Vi tänker mycket. Och vi är bra på det.

Årets museum

Flygvapenmuseum i Linköping har blivit valt till årets museum. Vi har tillsammans med Daniel Bjugård gjort den grafiska formen till Flyglabbet, deras permanenta science center riktat till barn och ungdomar. Se mer bilder här.

Månadens omslag

Vårt omslag till Bangs 20-års jubileum är nominerat till månadens omslag. Rösta här.

P.S. Har dom inte lagt upp raden lite i den ordning man skulle rösta? Eller är vi partiska nu?.

Otroligt men sant

Nu ska vi berätta något ni inte kommer tro på.

Vi har jobbat i snart 10 år och under dom 10 åren har vi haft ... låt se, vi tar fram ena handen och räknar: 1, 2, 3, 4, 5 manliga uppdragsgivare (ni vet vilka ni är). Nu räknar vi bort uppdrag där vi samarbetat med män i större arbetsgrupper, vi räknar också bort att det ofta är en chef som är man och som kanske kan räknas som ytterst ansvarig som uppdragsgivare. Vi räknar helt enkelt hur många män som aktivt tagit kontakt med oss för ett uppdrag. What's the math on that? 5 män på 10 år är 1 vartannat år.

Det är faktiskt – helt seriöst – ofattbart. Det är så att vi börjar gapskratta när vi skriver det här förutom att det inte är särskilt kul.

När vi ibland nämnt det här, t.ex på föreläsningar, är reaktionen alltid densamma, TOTAL TYSTNAD. Eller någon gång ett irriterat ifrågasättande av sanningshalten (det finns faktiskt roligare saker att ljuga om). Varför det verkar otänkbart för de flesta män att anlita oss tänker vi överhuvudtaget inte börja spekulera i. Det är inte vår uppgift.

Är det här något vi sörjer? Ett uppriktigt svar: Nej, inte nu längre. Vi har arbetat tillsammans med så många bra kvinnor genom åren. Vi är medvetna om att vi är bra på det vi gör, och vi är relativt etablerade. Det självförtroende som Hall of Femmes har genererat har dessutom visat att man kan skapa sina egna sammanhang. Man kan med andra ord välja själv istället för att bli utvald.

I det större perspektivet är det mycket sorgligt. Vi vill alla jobba så mycket som möjligt och vi hade gärna tagit uppdrag av människor av båda kön eftersom det hade dubblat potentiella uppdrag. Vi är också övertygade att både kvinnor och män gynnas av samarbeta med varandra. Dessutom känns motsatsen ... så hopplöst omodernt.

Det var bara det vi ville berätta.

........

TOTAL TYSTNAD.