tisdag 31 augusti 2010

Farväl Hall of Femmes, länge leve Hall of Femmes!


Nu har det blivit time to say goodbye igen. I höst kommer vi att ge ut två nya böcker – Hall of Femmes: Lillian Bassman och Hall of Femmes: Carin Goldberg. Om de böckerna tar lika lång tid att göra som Ruth Ansels bok ses vi någon gång år 2012.

Bilden på oss är tagen av Ruths granne på hennes innergård. Ett år tidigare kom vi ut på samma innergård alldeles knäsvaga. Vi hade träffat Ruth för första gången och vi glömmer det aldrig.

Den här gången sitter vi på bänken och ska ta farväl, det är vår sista dag i New York. Vi är deppglada och helt slutkörda. Vi har sparat några privata frågor vi inte vågat ställa tidigare och som vi vill ha svar på så här sista gången vi ses, vi vill till exempel att hon ska berätta om sin ungdoms sommar tillsammans med en resande vattencirkus och vi vill att hon ska berätta allt om de (väldigt, väldigt) kända män hon dejtat. Ruth är pigg och munter och har just gått igenom vilka bilder hon inte är nöjd med och vill ha utbytta till nästa upplaga, hon har också synpunkter på pappersval och bindning, men det är bara bagateller. Hon bläddrar igenom boken för tusende gången och säger sen: Jag förstår inte varför ni har gjort en så här liten bok, jag tycker att ni skulle ha gjort en väldigt STOR bok om mig!

En designlegend har talat.

söndag 22 augusti 2010

Brev till Mathias Dahlgren


Hej Mathias
Jag heter Mario Sperandio och är 12 år gammal. Mina största intressen är mat och fotboll och jag vill bli kock när jag blir stor. När jag var åtta år var jag på Bon Lloc när mamma fyllde 30 och maten var fantastisk!
Jag kommer ihåg att jag åt två sorters lamm, det ena var svenskt och det andra var sydfranskt. Det svenska serverades med västerbottenost och rödvinssås och det franska serverades med babygrönsaker, till efterrätt var det det hallonsorbet. Först tittade jag mycket på Jamie Oliver, han var bra att börja med. Du och Gordon Ramsey är mina favoritkockar nu. Jag brukar läsa dina kokböcker när jag ska sova. Om en vecka ska jag göra bröllopslunch. Jag skulle vilja gå som lärling hos dig hur gammal måste man vara? Har du några tips på kockskolor? Jag har inte varit på ditt nya ställe men det ska absolut testas.

Hälsningar Mario

P.S. Min morfar uppfann pizzasalladen. D.S.


Ur Det naturliga köket, Mathias Dahlgren, Norstedts förlag, 2010

Nu har vi feber igen


Nu har det satt igång. Nästa bok, nästa förälskelse. Det känns som att vi har inhalerat Lillian Bassman och att hon har tagit våra blodomlopp i besittning. Vi tänker på Lillian, Lillian, Lillian dygnet runt. Tur att vi är två om det så att vi inte behöver lägga band på oss. ”Minns du hur det var första gången vi träffade Lillian?” ”Jag drömde om Lillian i natt igen” ”Ska jag spela upp mina favoritavsnitt av Lillian inspelningen för dig?” ”Är det inte dags för dagens bildspelsvisning av Lillians strandfoton snart?”.

onsdag 18 augusti 2010

Topp 40

De bästa omslagen genom tiderna enligt American Society of Magazine Editors (ASME).
På första plats: Rolling Stones, januari 1981. Foto Annie Leibovitz.

Helen Gurley Brown


Och från Glamour och ASME-utmärkelsen känns inte steget alltför långt till Cosmopolitan och dess berömde chefredaktör Helen Gurley som 1996 blev invald i ASME:s Hall of Fame.

Helen Gurley växte upp i en hillbillyfamilj i Little Rock som senare flyttade till L.A. Hon flyttade hemifrån och försörjde sig i reklambranschen. Parallellt skrev hon dagbok och krönikor om singellivet i storstaden. Hon tipsade om hur man blåser dejter på pengar och gratisäter på barer och hon skrev om hur man parerar mäns giftasåldrar och barnalstraråldrar. I trettioårsåldern gifte hon sig ändå själv med David Brown, producent, som senare skulle bli förläggare för Cosmopolitan när hon var chefredaktör. Bröllopsnatten firade de på en strippklubb.

När David dog 50 år senare var de fortfarande gifta. Här kan du läsa Helens äktenskapliga tips. En dag hittade David hennes opublicerade krönikor och tyckte att de skulle bli en bra bok. Boken publicerades och blev en megasuccé och gav Helen epitetet ”Kvinnan som förde sexet till massorna”. Enda smolket i glädjebägaren för Helen var att boken inte fick en officiell fördömelse av något religiöst samfund, något hon ansträngde sig för att åstadkomma. Gurley Brown tycker att boken är aktuell än idag och att särskilt råden om hur man tillfredställer män är pålitliga. ”Alltid smickra mäns penis!” tipsar hon.

Som chefredaktör för Cosmopolitan var hon med om att forma bilden av det som skulle kallas ”Cosmo girls”, flickor som ville ha både kärlek, sex och pengar. Här kan ni se henne svara på frågor i TV.

måndag 16 augusti 2010

Det viktigaste är inte att veta svaret, det viktigaste är att ställa de rätta frågorna

När vi var i New York var det två samtalsämnen som ständigt återkom.

Eftersom alla som arbetar inom design-vården lyder under lagen om tystnadsplikt hoppar vi över den första punkten och går direkt på nummer två.

Janet Froelich är den som först tar upp ämnet när vi frågar hur det varit att gå från en prestigefull tidning som The New York Times Magazine till en tidning som Real Simple. Anledningen att vi frågar är den ton vi hört då folk pratat om Janets karriärval. Det går inte att ta miste på att den allmänna uppfattningen är att hon gjort ett nedköp.

Janet har en förmåga att ställa frågor som sätter igång tankarna, det minns vi redan från vår första träff då hon undrade hur mäns och kvinnors karriärutveckling påverkades av att pojkar i högre grad fostras inom idrotten.*

Hon väljer att svara på vår fråga med en motfråga. Hon säger att hon själv inte har svaret, men att hon det senaste året funderat mycket över mans-och kvinnotidningars olika status. Hon berättar att det pratades mycket i branschen när Glamour, otippat, fick pris som bästa tidning i den prestigefyllda tävlingen National Magazine Awards (arrangerad av American Society of Magazine Editors, ASME). ”I den tävlingen är det nästan alltid utpräglade manstidningar som Wired och GQ som kammar hem alla priser. De är visserligen mycket bra formgivna tidningar men de är också väldigt maskulina i sin formgivning. Kvinnotidningar däremot vinner aldrig några priser.”


Janet undrar om det beror på att innehållet i den förstnämnda kategorin är mer kvalitativt och att man tar sin målgrupp mer på allvar vad gäller innehåll och design? Är innehållet mer kvalitativt eller är det bara att formen signalerar det? Tror kvinnotidningarnas redaktioner att målgruppen vill ha en tidning med en lättsammare look, eller vill målgruppen faktiskt ha det? Och är det egentligen fel på själva formen eller är det för att den är så tätt förknippad med kvinnokultur som gör att den anses ”dålig” och inte vinner någon respekt i designtävlingar?

När vi träffar Mary Shanahan senare samma vecka tar hon upp exakt samma ämne igen. Och tillägger att även kvinnor i jurygrupper oftast röstar på manstidningarna som Wired och Esquire. Jaha, och nu blev det jobbigt för oss, för hemma på det egna skrivbordet ligger ganska många nummer av tjejtidningarna Monocle och Esquire (fast där finns många andra tidningar också ska tilläggas, vi är junkies.) Varför gillar vi dom tidningarna då? Monocle har liksom sin älskade/hatade föregångare Wallpaper lyckats skapa en väldigt tydlig egen värld, så stark att den blivit ett begrepp, ni vet Wallpaper-hem. Monocle bygger en perfekt litet dockskåpsvärld för en viss sorts (singel)man. Det är det där dockskåpet vi gillar, vi skulle inte nödvändigtvis fylla vårt dockskåp med samma innehåll (en limiterad upplaga av jättejättejättekorta blyertspennor tillverkade på Cuba i nåt specialträ och som kostar 250 kr styck!) men gärna skapa någonting som är sådär totalt integrerat. Hall of Femmes-pennan. Hall of Femmes-radion. Det är imponerande. Och kostar mycket pengar.

Esquire gillar vi för att den är självsäkert amerikansk och pratig. Det känns upplyftande när man bor i ett land i norra Europa. Och så har den en snuskig och sexistisk humor, hö hö hö – sånt gillar vi! Och snygg typo. I senaste numret kan man dessutom få tips på hur man ska stävja aggressionsutbrott i bilen när någon kör om en (1. Han har bråttom för han är på väg till en begravning. 2. Sin dotters 3. Som omkom i en tragisk brand. 4. I stugan han hade byggt tillsammans med sin pappa 5. Dottern var där med sin mamma 6. Och hennes älskare 7. Som var hans bästa vän.)

Nu har vi försvarat varför vi inte har kvinnotidningar som Glamour på vårt skrivbord. Efter att ha diskuterat frågan internt kommer vi fram till att vårt eget svala intresse för kvinnotidningar beror på att de flesta till stor del handlar om ens utseende eller att någonting ska ”förbättras”. Där framstår tidningen Darling fortfarande som unik i sitt tilltal, trots att det snart är 15 år sedan första numret kom ut.

Här kan man lyssna på en panel som diskuterar vad som krävs för att vinna tidningspriser.

* Läs mer här om hur kvinnor som varit intresserade av sport tenderar att välja mansyrken senare i livet.