Just den här anekdoten från Vanja Hermeles nya roman, hade vi faktiskt förträngt.
Däremot minns vi läraren på designskolan som sa att kvinnor fick välja mellan att skaffa barn eller bli formgivare, han som tryckte upp en av oss mot väggen och sa att ”du ska lägga av att sminka dig på det där sättet”, rektorn på skolan där vi skulle leda en kurs som utan att titta upp avfärdade oss med orden ”nya elever eller”, dom otaliga gånger vi gått in i ett mötesrum och mötts av orden ”kul med tjejer”, jurysammanhanget där vi antogs jobba i cafeterian, uppdragsgivaren som sa att han inte var intresserad av att höra våra idéer, formgivaren som sa att det inte fanns några bra kvinnliga formgivare eftersom kvinnor inte har något att säga, medarbetaren som lät oss förstå att han var fantastisk i sängen, tidningen som beskrev våra arbeten som pyssel, den unge mannen som sökte anställning och passade på att säga att han inte tyckte att vi var ”riktiga formgivare” (allt i hans mapp var för övrigt plagiat), vännen som lättsamt sa att vi aldrig skulle kunna tjäna lika mycket pengar som han, mannen som bad oss beställa en taxi bara för att vi passerade byråns receptionsområde.
Men har det blivit bättre då? Ja, det har nog blivit bättre, men frågan är om det beror på att vi inte är unga kvinnor längre och att folk associerar oss med ett visst jämställdhetsprojekt, eller om våra yngre kvinnliga kollegor har det lika svårt idag? Men nu försöker vi glömma bort det där jobbiga och fortsätter att göra världens bästa böcker om Tomoko Miho och Mary Shanahan istället.
