Mindre snack och mera verkstad

Nu tar vi paus från den här bloggen för att ägna oss helt och fullt åt våra ordinarie uppdrag. Nästa gång det händer något inom Hall of Femmes, dyker vi upp här igen som gummorna i lådan. Näst på tur står publikationen om Ruth Ansel som vi siktar på att få färdig i år. Håll utkik på vår hemsida för mer information. Till våren påbörjar vi vår nästa publikation.

Om vi ska sammanfatta vad som hänt de senaste månaderna är det följande: art director Ruth Ansel har haft en föreläsning i Stockholm som dragit fulla hus. Hon har uppmärksammats mycket i press och media. Medvetenheten om hennes namn och kunskapen om hennes arbeten har ökat mot bara för ett halvår sedan. För detta är vi glada. Dessutom har vi blivit ännu mer övertygade om att ett offentligt erkännande inte bara är ett naturligt resultat av det arbete man gjort utan även en fråga om att bli framlyft, utvald, hypad, uppskriven, nedskriven, tillfrågad, beundrad – kort sagt uppmärksammad.

Vi tackar för denna gång och avslutar med Ruths egna ord när hon hoppade in i taxin på väg till Arlanda.

This is not the end, this is the beginning.

Svensk bokkonst 2009

Först Irma Boom och nu det här! Vi blev glatt överraskade och uppriktigt förvånade när vi såg att årets jury i Kungliga Bibliotekets tävling Svensk Bokkonst bestod av enbart kvinnor.

Vilket också verkar ha avspeglat sig i resultatet där hela 21 av 25 utvalda böcker var gjorda av kvinnliga formgivare.

Läs mer här och här.

Titta på TV ikväll

I kväll visar Kobra ett inslag om Ruth Ansel, missa inte! SVT2 21.30.

Kul och cool

Tänk att inom loppet av bara några veckor ha fått möjlighet att lyssna till två så otroliga kvinnor! Fantastiska, sarkastiska och väldigt roliga Irma Boom hade en två timmar lång föreläsning på Konstfack i veckan. Den var så bra och inspirerande att vi gick ut efteråt med känslan av att vara Jeanne d'Arc med papperssvärd i hand.

Med sina experimentella och verkligt nyskapande böcker har den holländska bokformgivaren nått världsrykte. Vägen dit har inte varit lätt eller given. Till en början starkt kritiserad men på senare tid alltmer hyllad, gör hon enbart de böcker hon vill göra, på det sätt hon vill göra dom. Hon avsäger sig uppdrag som hon inte tror passar. ”Då ber jag de att gå någon annanstans, och tro mig det händer ofta.” säger Irma och vi tvivlar inte på hennes ord.

Irma Booms bok om textilkonstnären Sheila Hicks har tillägnats priset ”Världens vackraste bok” på bokmässan i Leipzig. Det är en vit tegelsten där dom ruggade sidorna är skurna med en teknik som Irma Boom själv uppfunnit. Efter föreläsningen frågar en nyfiken person hur hon gått tillväga för att uppnå det speciella utseendet. ”Det är en hemlighet” svarar Irma ”som jag inte tänker tala om.”

Efter alltför många konflikter med förlaget och uppdragsgivaren Yale University Press, fick Irma Boom sparken, hon ansågs vara för svår att jobba med. Uppsägningen hade ingen som helst effekt ”Jag sa att de kunde sparka mig om de ville men att jag tänkte fortsätta med boken ändå. Jag hade jobbat under så lång tid med den och hade inte för avsikt att sluta förrän jag var klar.” Så talar ett sant geni.

På det vita omslaget till boken finns ett avtryck av en av Sheila Hicks trasmattor. ”Dom ville ha ett foto på en matta på omslaget men det visste jag inte skulle bli bra. En sådat omslag skulle bara ha appellerat textilmänniskor och det är en väldigt liten grupp”. En övertygelse som hon fick slå sig blodig för att få igenom.

I ett annat uppdrag, boken Every Thing Design för Museum für Gestaltung i Zurich, efterfrågade uppdragsgivaren en 150 sidor tjock bok om sina samlingar. Irma valde istället att göra 700 sidor, innehållande varenda bild som museet överhuvudtaget hade. När uppdragsgivaren då sa att de inte tänkte betala henne något extra arvode, eftersom hon själv valt att göra en mer omfattande bok (bara att samla in bilderna tog över ett halvår) svarade Irma ”OK fine, jag behöver ändå inte era pengar”. Hon viftar med handen och tillägger lättsamt ”I always ignore the breif”.

Trots att hennes formgivning är såpass unik att den är oefterhärmlig, och förmodligen just därför finns det många rip-offs på hennes verk. En av Irmas tidiga böcker, en bok om frimärkeskonst, hade som idé att redovisa för varje frimärkes inspirationskälla (eller formstöld för att tala klarspråk). Trots att boken byggde på en egendomlig grid, hade märkligt satt typografi och dubbelsidigt tryckt på ett speciellt tunt papper, hittade Irma Boom en perfekt liten kopia av sin avantgardistiska bok om stöld i Polen.

Irma Booms böcker finns representerade i MOMAs samlingar och hon säger att det är unikt eftersom hon är den första levande bokformgivaren museet har. Hon visar upp en handfull perfekta miniatyrböcker – mindre än tändsticksaskar – som är hennes egentillverkade modeller hon gör inför varje bok. Hon berättar att MOMA gärna velat ha hennes små miniatyrer i samlingarna men att hon vägrat. ”När jag dör kommer dom försöka ta dom, jag måste gömma undan dom någonstans!”

För er som missade det hela i torsdags har vi spelat in en bootleg på föreläsningen. Ljudet är sådär men vi borde kanske pressa upp det hela på vinyl i Tjeckien?

Hall of Femmes presenterar – Irma Boom på Konstfack.

Mer Kare

Vår Lady.

Ikoner för Apple.

En Apple geisha.

Ikoner för Windows.

Bomben, Glada gubben och Soptunnan...

... bara för att nämna tre av Susan Kares bidrag till designhistorien.

I början av åttiotalet arbetade hon för Apple och skapade ikonerna som gjorde Mac till just Mac. Alla minns vi den fruktade BOMBEN. Och den glada Mac-gubben som hälsade när man slog på datorn. När Apple bytte operativsystem tog det månader innan vi vande oss vid de nya ikonerna. Eftersom vi avskyr nostalgi och allra mest när det dyker upp hos oss själva avslutar vi här.

Liksom sin största idol Paul Rand är Susan Kare begåvad med att kunna behålla lekfullheten även när hon jobbar ”corporate”. Ikoner för operativsystem måste vara tydliga som vägskyltar men informationsgrafik måste inte se tråkig ut. Kares tidiga ikoner för Apple är enkla, intuitiva och humoristiska. Det är ett humanistiskt och användarvänligt förhållningssätt som känns självklart för hur man jobbar idag men det var definitivt inte självklart i datorgrafikens vagga. När Steve Jobs lämnade Apple för att starta up NeXT följde Susan med och tog dessutom chansen att låta Paul Rand göra företagets logotyp.

”Akta er för typsnitt med stadsnamn!” hade vi en typografilärare som sa. Det var förmodligen Susan Kare han varnade oss för. Här ser ni Chicago, Geneva, Monaco och New York, alla tecknade 1983.

Just nu jobbar Susan med att formge Facebook-ikoner som man kan köpa för en dollar styck.

Enligt sin hemsida är 55-åriga mrs Kare även en dedikerad surfare som gärna hade ägnat sitt liv åt att formge surf- och skidutrustning. I så fall hade halva världen förmodligen inte varit hängivna Mac-anhängare utan istället jobbat som badvakter i San Francisco.

Dear Brev,

Förutom en förälders barn finns det några saker till som aldrig kan vara fula. Kartor och handskrivna brev är två sådana saker. Okej då, kartor kan vara fula. Då återstår handskrivna brev.

Fyra veckor om året jobbar vi inte och då skriver vi brev till varandra. Det finns de som retar oss för det, men vi tycker att det är väl använda semesterdagar. Det finns andra som också tycker att brevskrivande är väl använd tid. I en nyutkommen bok, Dear Me, skriver kändisar som Annie Lennox, Yoko Ono och Jackie Collins brev till sina 16-åriga jag.

Obama förstår inte bara the impact of ett personligt svar, men brassar dessutom på med ett handskrivet.

Och såhär witty svarar en annan president:

Här är två personer som har bestämt sig för att skriva brev till varenda människa på jordklotet och för att värma upp inför den prestationen skrev de till alla invånare i en irländsk småstad.

Helgens mest kompletta guide till Sveriges snyggaste sossemän över 65

1:a Jan Eliasson

På ohotad förstaplats, diplomaten och fd. utrikesministern Jan Eliasson. Svårt att tro att den här stiligt klädda arbetargrabben från Göteborg fyller 70 nästa år. Själv säger Jan att två viktiga egenskaper som förhandlare på toppnivå är, citat: ”En stark fysik och uthållighet /.../ Det gäller att se pigg och fräsch ut även efter en nattmangling”. Vi kunde inte uttryckt det bättre.

2:a Björn Rosengren

Fd. näringslivsministern och TCO-ordföranden som fick lämna sin post efter att ha gått på porrklubben Tabu 1991. Han försvarade sig såhär, citat: ”Jag trodde att det var en avancerad nattklubb – inte en porrklubb”.

Bubblare:

Henrik Shyffert

Boom på Youtube

Boom på Konstfack

Den 11 november kommer Irma Boom kommer till Stockholm! Kl. 16.30 håller hon en föreläsning på Konstfack. Öppen för alla och gratis.

Boom på Pompidou

Irma Boom är en grafisk formgivare som inte sparar på krutet. Boken ovan är gjord för uppdragsgivaren SHV, ett holländskt rederi, den är 2136 sidor tjock och tog tio år att färdigställa. Det infärgade snittet ska symbolisera en holländsk tulpanåker.

Boom är representerad på Centre Pompidou, som har producerat en utställning med kvinnliga konstnärer utifrån sina egna samlingar. Andra representerade är Barbara Kruger, Jenny Holzer, Sophie Calle, Louise Bourgeois, Sonia Delaunay och Diane Arbus, för att nämna några. Pompidouarna har satt ihop en utställning bestående av 500 verk av 200 konstnärer, det är mycket. Hoppas några av de 200 får separata utställningar också.

Konst-ig

Det finns någonting som förenar alla i Stockholm som intresserar sig för design, konst, foto, arkitektur, inredning och mode. Eller ska vi kanske säga, några. Helene Boström och Charlotte Ekbom har i 15 år drivit Stockholms mest initierade konstbokhandel. Konst-ig är den slags bokhandel som egentligen aldrig kan hotas av internethandel, för att den bygger personlighet, kunskap och dedikation. De här damerna kan allt, vet allt och har allt. Gå dit och låt tiden försvinna iväg.

Arnolds hobbies

På den tiden Arnold Schwarzenegger hade tid att rida på dagarna och inte bara var tvungen att knåpa ihop pyssliga chifferbrev, blev han fotograferad av Annie Leibovitz.

Annie Leibovitz på TV

Fotografen Annie Leibovitz var faktiskt den som ledde oss till både Bea Feitler och Ruth Ansel. I dokumentären Annie Leibovitz: Life through a lens berättar hon själv om sitt arbetsförhållande med Bea som hon såg som sin mentor. Ruth i sin tur har berättat att Bea, som jobbade målmedvetet på sin karriär knöt fotografer till sig som hon betraktade som ”sina”. Och att hon gärna ville behålla dem för sig själv. Annie Leibovitz var den fotograf Bea tog med sig när hon blev ad på Rolling Stone. Vi blev väldigt nyfikna när vi hörde Annie Leibovitz tala om Bea Feitler. Det var första gången vi hörde en yrkeskvinna tala om mentorskap mellan kvinnor. Annie sa att det hon lärt av Bea varit avgörande i hennes egen karriär.

Hoppa över den jobbiga inledningen på 2 min och lyssna på den här halvtimmeslånga intervjun där hon berättar om sitt imponerande yrkesliv. Hon berättar om den gången hon tjatade sig till att följa med för att plåta John Lennon för första gången. Hon flög tvärs över landet, fortfarande på ungdomsbiljett. Tio år senare tog hon den berömda bilden av en naken John Lennon uppkrupen på Yoko Ono, tagen bara några timmar innan han mördades.

Hon berättar också om arbetet med boken At work (omslag av Ruth Ansel) och om när hon porträtterade Queen Elisabeth. Hon hade visst avbrutit drottningen när hon ville kolla på sin favorit TV-show, det kan ha varit en av anledningarna att hennes majestät var lite grumpy. Annie ber drottningen ta av sig sin krona "Ser det inte lite väl 'dressy' ut med den på? undrar hon, ”Dressy?!” svarar drottningen. ”Vad tycker du då om det här?” undrar drottningen och sveper med sin stora drottningmantel.

That woman with the amputated hand...

...she cried like a bitch, man.

As simple as that

"Design something wonderful"

Ruth Ansel

Helgens viktigaste guide: Män som säljer mat

Vi har tagit fram den kompletta guiden till Stockholms matdiskar med bäst personal.

Fabrique bageri, Scheelegatan 6.

Enligt säkra källor har vi hört att utanför detta bageri rycker passerande kvinnor till som om de just fått en el-chock. Den fagre bagaren i fråga förefaller helt oberörd eftersom han förmodligen fått kvinnor att svimma sen den dag hans mamma födde honom.

Winjas ostkällare, Bergsgatan 24.

Tre spanjorer i varierade åldrar, får oss att handla ost väldigt ofta.

La Gazelle, Hötorgshallen.

Tunisiska gentlemanna (far)bröder. Underskatta aldrig den helgstämning som infinner sig när man blir kallad "Madame".

Köttdisken, Hötorgshallen, allra längst in till vänster,

Här får man en hel familj med pappa och fyra söner i blickfånget. Den yngsta sonen är duktigast.

Rolfs Kök, Tegnergatan 41.

Han den blonda.

Fiskdisken, Daglivs Klippet, St Eriksgatan 34

Ser väl sådär ut men blinkar alltid till oss med ena ögat. Så har ingen flirtat med oss sen vi gick på gymnasiet. Får oss att handla fisk flera gånger i veckan, och ibland flera gånger vid samma köptillfälle!

Akki Sushi, Folkungagatan 45

"Gudomlig sushi och otroligt trevlig personal!" enligt en recension av signaturen Jehanna. Tala ur skägget Jehanna och erkänn att du liksom vi är svaga för söta män i tofs som rör i små misosoppor.

Taylors and Jones, Hantverkargatan 12

Den av oss som äter kött köper hemgjord korv av dessa män. "Nästa vecka fyller vi två år och har jättebra priser! Säg det till alla dina kompisar." sa vår korvexpert idag. Sure Sweetie... du ska få ett blogginlägg, tänkte hjärnan.

Oljebaren, Torsgatan 48

När vi var yngre satte mannen i baren ihop fantastiska blandcds till oss. Numera får vi speciellt ihoplockade vinlådor. Ny ålder, samma höga nivå på urvalet – vinflaskor är de nya tolvtums singlarna.

7-eleven, Korsningen Hantverkargatan och Norra Agnegatan

När man plötsligt känner sig yr och glömt vad det var man beställde samt säger "tack" tre gånger på raken, då vet man att man att nu är det helg.

Vi får goda råd

Söndagsfrukost på hotellet. En av kvinnorna på bilden har en snodd jacka på sig. Vi översätter artiklarna om Ruth till engelska och sammanfattar de senaste dagarnas upplevelser. Ruth säger att det vi gjort är fantastiskt. Vi säger att det hon gjort är fantastiskt. Hon uppmanar oss att fortsätta att skapa våra egna uppdrag och menar att speciellt kvinnor måste göra det. "Sitt inte och vänta på att någon ska komma och ge er fantastiska uppdrag för det kommer inte att hända. Ingen förläggare kommer att söka upp er och fråga ifall ni har lust att göra den och den boken, ni måste själva bestämma er för vad det är ni vill."

Hon ger oss beröm och säger att Hall of Femmes är ett exempel på just det; vi startade på noll och har nu ett projekt som vi kan bygga vidare på och göra större. Vi skruvar på oss.

Vi kontrar med att hon borde göra en tjock bok med sina samlade arbeten. Hon skruvar på sig och säger att hon inte vill. Vi insisterar. Vi säger att hon måste göra det för att ingen annan kan berätta just hennes historia och att hon måste ge sin kunskap vidare. "Paula har gjort en bok..." säger hon med viss tvekan. Hon säger att dagarna i Stockholm har fått henne att tänka att det "kanske finns ett visst intresse för hennes arbeten".

We have a dream

När vi intervjuade Paula Scher sa hon att det dröjde väldigt många år innan hon träffade andra kvinnliga formgivare. Det fanns en annan kvinna som liksom hon ofta blev tillfrågad att sitta med i olika paneler men eftersom det alltid var antingen hon eller Paula som tillfrågades, och eftersom det bara fanns plats för en kvinna i varje panel så dröjde det många år innan de mötte varandra. Ibland sas det rakt ut berättar Paula "We need a woman speaker. Hur förolämpande är inte det? En kvinna för att fylla upp deras kvot."

När Ruth Ansel är i Stockholm ber hon om adresser till de andra kvinnorna vi träffat i New York. De bor i samma stad, känner till varandras arbeten men har aldrig träffats. Nu vill hon kontakta dom. Det här har satt igång storslagna drömmar i våra överhettade hjärnor. Vi ser alla kvinnorna samlade, i Stockholm eller på Manhattan. Vi ser en ikonisk gruppbild tagen av Annie Leibovitz. Vi ser hur bilden hamnar som ett utvikbart omslag till Vanity Fair, en tidning som också behöver bättra på sin kvot. Vi ser hur designvärlden aldrig blir sig lik igen.

Mer Ruth Ansel

Läs vad Johan Wirfält och Annina Rabe skrivit om i torsdags.

Måndagsmöte

Nu är det faktiskt vanlig måndag igen. Men inte riktigt, för vårt måndagsmöte kändes betydligt festligare än det brukar. Istället för att dela upp jobben, gnälla över sjukdomar (fast det skulle vara befogat just den här måndagen), och undra vems städvecka det är, sitter vi tillsammans med Ruth Ansel och Ika Johannesson och går igenom det sista med publikationen. Vi bestämmer oss för att lägga till sidor. Vi vill ha in mer av Ruths anekdoter och visa fler uppslag från Vanity Fair. Vi bestämmer oss också för att kalla publikationen för "boken", eftersom det faktiskt är vad den är. Ruth tittar på Vanity-uppslagen vi valt ut och upptäcker flera arbeten som hon glömt bort att hon gjort.

Så om ni vill ha mer av Ruth Ansel; någon gång de närmaste månaderna hoppas vi att "Dicks" people ska ha gett tillåtelse att vi visar lite jobb "Dick" gjort tillsammans Ruth Ansel och då kommer äntligen Hall of Femmes: Ruth Ansel ut.

Kort sammanfattning

Dagens press

Läs krönikan i City som Johan Wirfält skrivit om Ruth Ansel-föreläsningen!

Mera press

Köp Svenska Dagbladet idag!

Klädbyte

Efter paus bestämde sig kvällens moderator Jan Gradvall att ta av sig den gula slipsen och byta till en kavaj med lite smalare ränder.

Image as language–and other thoughts on being an art director

Så är det äntligen dags. För andra gången i sitt liv ska Ruth Ansel hålla en föreläsning. Den första gången var i Malmö i början av sjuttiotalet, den andra gången är märkligt nog också i Sverige, 2009 på Moderna museet. En gång däremellan ombads hon göra en föreläsning om Brodovitch. Begrunda detta. Att hon nu håller den första föreläsningen någonsin om sitt yrkesliv gör oss oerhört stolta och outhärdligt deprimerade.

Vi har sett ett snabbt genomdrag av föreläsningen dagen innan, fällt några glädjetårar och ryst av välbehag. Vi är ändå lika överväldigade denna gång. Anders Wester presenterar henne innan hon börjar, han liknar tidningsvärlden vid en plantskola för talanger och säger att Ruth är en av de främsta trädgårdsmästare som funnits. Panelen samtalar om tidningsformgivning och delar med sig av sin samlade erfarenhet av detsamma.

Auditoriet är proppfullt, folk sitter i gångarna. Det är ett fantastiskt spektra av branschmänniskor i alla åldrar – och våra mammor. Vår ticnet-kontakt Bachir ringer och frågar om vi kan lägga undan biljetter till några besvikna gäster som glömt hämta ut sina biljetter. Precis när vi ska stänga dörrarna kommer en personal från museet med någons ticnet-kvitto som det står Ruth Ansel på. "Finns det någon Ruth Ansel här? Det verkar som att hon spelat på hästar och glömt sitt kvitto. Synd om hon skulle ha vunnit att inte ha kvittot". Vi hann inte svara då, men svaret är detta: Nej, Ruth Ansel var inte i publiken denna gång, hon var föreläsaren. Hon hade inte vunnit på hästar just den här kvällen, men istället vann hon ca 330 svenska hjärtan.

Soundcheck

Mer förberedelser

Hela dagen går åt till förberedelser och vi hinner inte med hälften av vad vi hade tänkt. Det är slutsålt och våra mobiler ringer konstant eftersom folk vill ha biljetter.

Vi testar all teknik

Vår tekniker på Moderna museet heter Allan Sparrow, ett namn som vi tycker är i klass med James Bond. Han visar sig liksom agent 007 jobba bra undan stark yttre press. Han berättar att dom alltid brukar plocka in honom på de lite knepigare tillställningarna. Han har en okrossbar ficklampa från Clas Ohlson som Ruth Ansel blir mycket förtjust i. Hon har tagit med sig sin egen köksklocka för att klocka tiden. Spänningen är outhärdlig, föreläsningsklockslaget kryper närmare, vi är alla nervösa.

DN

Läs Dagens Nyheter idag!

Såhär ligger det till

Det går inte längre att boka biljetter på Ticnet, eftersom alla biljetter är sålda eller reserverade. Eventuellt ej uthämtade biljetter släpps till försäljning i morgon kl. 15, två timmar innan föreläsningen. Då köper man dom direkt hos ett ATG ombud alltså inte på Ticnet.

Evenemanget flyttar till Globen!

Neeeej, det gör det inte men nu är det endast ett fåtal biljetter kvar. Skynda er.

Rätt person på rätt plats

Har ni sett hur perfekt den här kvinnan passar in på vårt kontor? Det är vår nya medarbetare Lisa Rydell. Så vass, så smart, så klok och så otroligt duktig. Lucky us.

Rätt person på rätt plats

Jenny Holzer på Twitter.

Korrvända med Ticnet

–Hej. Jag ringer från designbyrån Hjärta Smärta. Det gäller våra biljetter till Ruth Ansel.

– Ja... hej?

– Vi har pratat en gång tidigare idag.

– Du ringde i morse...

– Jag undrar, texten på biljetterna ser... inte så bra ut och det här är ett designevent. Det är viktigt att biljetterna ser bra ut då. Vi jobbar med sånt här.

– Jag är ledsen men det går inte att ändra, allting är standard.

– Har ni inga andra typsnitt?

– Nej allt är standardiserat...

– Man kan inte lägga all text på en rad?

– Nä, det går bara in ett visst antal tecken.

– Vänsterställa allting?

– Jag är ledsen, det går inte att påverka utseendet...

– Jamen det finns biljetter som har sett lite bättre ut!

– Allt är standard. Det går inte att ändra.

– Kan man inte göra någonting?

– Nej, jag är ledsen.

– Ok. Tack.

Romantiskt inlägg – igen. Forts.

Det andra romantiska fotot vi inte kan sluta titta på, med den romantiska bakgrundshistorien vi inte kan sluta förbättra är denna: Ruth Ansel och Bruce Weber är i Santa Fe för att fotografera skådespelerskan Jessica Lange för Vanity Fair. Hon har precis mött Sam Shepard, en annan stor skådespelare. De är galet kära (madly in love). Bruce Weber har försökt övertala Sam Shepard att han också ska vara med på bilderna, men han har vägrat.

De har fotat under en hel dag och när solen börjar gå ner och färgar landskapet gult rullar plötsligt en jeep in och ut kliver – Sam. Jessica och Sam kastar sig i lyckligt i varandras armar och börjar kyssas, (sa vi att dom var madly in love), dom kan inte sluta titta på varandra och Sam nyper Jessica skälmskt i näsan medan han dricker en öl som han trollat fram på ett väldigt avspänt romantiskt sätt.

Bruce Weber blir helt i gasen och fotar allt vad han förmår och på avstånd står art director Ruth Ansel och hoppar jämfota av glädje över vilken bra bildsvit hon kommer att få in i nästa nummer.

Det där sista har vi hittat på.

Polly Allen Mellen

Om inte Polly Allen Mellen varit med i Avedon-filmen Darkness and light, skulle vi inte ha vetat att hon är så här stilig:

Eller har stylat så här snyggt:

Eller har ett så här snyggt damrum: