De bortglömda männen

Your Generation, Generation X. Barney Bubbles, 1977.

Den här singeln formgiven av Barney Bubbles 1977, var helt avgörande för Peter Saville, Malcolm Garrett och Neville Brodys utveckling (de första två enligt egen utsago, den tredje är vår gissning).

Armes Forces, Elvis Costello. Barney Bubbles, 1979.

Boken om Barney Bubbles som kom ut för ett par år sedan har kallats en kulturgärning som lyft fram en formgivare som borde ha en given plats i vår designkanon. Vissa finns kvar – andra faller bort – även bland männen. Nästan lika bortglömd är ovan nämnda Malcolm Garrett som till skillnad från sin före detta klasskamrat Peter Saville inte alls finns i folks medvetande. I en nästan obehagligt profetisk intervju i en gammal The Face berättar en 25-årig Malcolm Garrett att han alltid funnit störst inspiration hos underdogs, oftast hos en person som kreativt har influerat någon annan som sedan blivit mycket mer berömd.

Hoppas att det kommer en bok om Malcolm Garrett snart! Vi har fullt upp med de bortglömda kvinnorna – och dom är dessutom fler – så männen får någon annan ta tag i.

Bubbles till vänster, Saville till höger.

Love You More, Buzzcocks. Malcolm Garrett, 1978.

Nail mail

När man vet att man är konstant bevakad kan man kosta på sig subtila manikyrmeddelanden. Lindsay Lohan i rätten.

Oss tjejer emellan

Två 4-åriga tjejer på bussen får syn på jämnårig kille.

Flicka 1: Såg du killen?

Flicka 2: Ja! As-het.

April Greiman

År 1984, när gemene man såg datorn som en science fiction-apparat, och gemene designer såg den som ett hån mot gammal hederlig hantverkstradition, satt April Greiman vid sin första dator uppkopplad mot en videokamera och gjorde grafisk form. Hon hade på en föreläsning mött en Mac-utvecklare som trots hennes protester drog med henne att titta på den senaste produkten, en Apple Macintosh 128K. Hon blev hooked och köpte den direkt. Lite senare köpte hon en Macintosh Plus där hon gjorde sitt mest kända verk Does it Make Sense? för tidningen Design Quarterly, 1986. Som gästformgivare av numret gjorde hon som en fold-out med en bild av sin nakna kropp. Numret blev vad vi idag kallar en snackis. Minst sagt.

Does it Make Sense, Design quarterly. April Greiman, 1986.

Greiman är född 1948 och utbildades i Basel av New wave läraren Wolfgang Weingart. Hon har kallats den som förde postmodernismen till USA, the Californian New wave Style. Idag arbetar hon i egna företaget Made in Space i Los Angeles med arbeten som befinner sig i gränslandet mellan grafisk design, konst, arkitektur, video och datagrafik. Förutom den konstnärliga verksamheten driver hon även ett spahotell. Där ska vi bo när vi hälsar på henne i vår har vi tänkt.

Wilshire Vermont, offentlig konst

Hon säger att en sak är genomgående i hennes arbeten oavsett medium, och det är att hon ser ett utrymme som tredimensionellt, inte platt, och att det är så hon layoutar. Hon beskriver det som ”objects in space” och fortsätter: ”Hard to take credit for creating space, but I'm willing to do it after a couple of glasses of wine or something!”

Samma teknik som hjälpt henne att bryta ny mark har naturligtvis också satt begränsningar för hennes arbeten genom att teknikutvecklingen sätter gränser. Den begränsningen finns också ständigt närvarande idag anser hon, när de flesta formger hemsidor i illustrator och photoshop och resultaten aldrig blir väsenskilda.

April Greimans råd till unga formgivare lyder ”Just make sure you love what you do or this would be a pretty crappy way to spend your life!”

Moderna museets bokhandel

Madeleine, all bright

En sak (minst) har vi lärt oss av det här projektet och det är att det är väldigt jobbigt för kvinnor att prata om hur det är att vara kvinna. Anledningen är förstås att ingen man behöver besvara den typen av frågor. En annan anledning är att man är rädd det man säger ska tolkas personligt, fast det inte alls behöver vara så. Om allt handlade om den egna personen skulle man inte kunna bry sig om huruvida det fanns sjukhus så länge man själv var frisk eller bry sig om ifall andra länder har demokrati eller inte.

Nu ska vi visa 13 verkligt inspirerande minuter med USAs tidigare utrikesminister Madeleine Albright från TED. Albright berättar roligt och med pondus om hur det är att vara kvinna, hur det känns att få frågan och hur man kliver ur rollen som sitt privata jag för att istället tala utifrån sin yrkesperson. I hennes fall handlade det om att ge röst åt The United States of America, så att prata om formgivning känns plötsligt lätt. Hon avslutar det hela med sina numera bevingade ord: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.”

Tack för tipset.

Dagens bästa avstavning

Snart på en utställning nära dig.

Rebecca Allen

En smart kvinna vi känner berättade att kvinnor ofta har legat i framkant när nya saker eller ny teknik introduceras. Hon nämnde videokonst som ett typiskt exempel; när videokonst var en ny företeelse hade den inte lika hög status som andra konstformer. Detta gjorde att män helst avstod medan kvinnor tvärtom uppfattade det som ett fritt fält att verka och experimentera inom. Janet Froelich var inne på ett liknande resonemang då hon sa att: ”När nya saker dyker upp reagerar män nästan alltid emot. Dom vill värna om det som är traditionellt eftersom det är dom själva som har skapat traditionen.”

En gång i tiden avfärdades tanken på datorframställd design som ett skämt. Två kvinnor som trodde annorlunda är April Greiman (som vi återkommer till senare) och Rebecca Allen.

Rebecca Allen har hela sitt yrkesliv konstnärligt utforskat gränserna mellan design, teknik och konst. Långt före alla andra var hon då hon 1986 skapade allt visuellt material till Kraftwerks album Electric Café (grejerna var egentligen klara 1983 då skivan var tänkt att släppas men bandet segade). Videon till Musique Non-Stop var den första i världen att använda sig av 3D renderingar och visades lika ofta på MTV som på konstmuseer.

Rebecca gillar att leka med dockor.

Rebecca Allen är idag 56 år och research director på Nokia, hon är också en av hjärnorna bakom projektet One Laptop per Child.

P.S. till tidigare inlägg

Apropå vårt förra inlägg, förlåt ni kunder som var så snabba på telefonen! Vi skojade bara. Vi är tillbaka på kontoret igen och vi har full koll på alla grejer, vi tar aldrig ledigt.

Förlåt också du herre från det tyska typsnittsmagasinet som undrade vad vi tyckte om Plantin och vi svarade att det var som en elegant, mullig, medelålders man som gillade att dricka vin och äta ost. Det blev så otroligt tyst på andra sidan och nu känner vi oss som värsta, ja du vet. Och det var efter bara ETT glas vin.

Kolla vad vi just har köpt!!

En kontaktkarta på HELA plåtningen av Madonnas första skiva. Är vi lyckliga eller? Ska vi rulla oss nakna i snön för att kyla ner oss och stänga kontoret för dagen och dricka vin redan till lunchen och hela eftermiddagen och kvällen?! Ja det gör vi.

Hejdå.

British Journal of Photography

Recension av vår bok om Ruth Ansel i senaste numret av British Journal of Photography. Köp tidningen här. Eller klicka på bilden och läs.

Nicki Minaj

Få människor formulerar sig med sån skärpa som Nicki Minaj. I gårdagens intervju i Dagens Nyheter menar hon att den sista jämställdhetsbarriären inte sprängdes i och med att USA fick sin första svarta president. Nej, det skulle istället vara att få en kvinna erkänd som världens bästa rappare. Sen tillägger hon att det aldrig kommer att hända henne eftersom hon är för rosa, för flickig och gillar för mycket att ha kul för att tas på allvar. ”Folk som bestämmer vem som är bäst brukar vara ... tråkigare. Jag är glad bara jag kan sparka in dörren för nästa generation.”

Typografiföreläsning på Berns

Kom till Cap&Design Live torsdag 24 februari. Föreläser gör Nina Ulmaja, hon som gör så fina böcker ni vet, liksom Stefan Hattenbach som gör så fina typsnitt. Dom andra två föreläsarna känner vi inte till men dom har säkert stenkoll på vad dom sysslar med dom också.

Bilden ovan har ingenting med texten att göra.