När filmtidningen Stardom skulle göras om för att ett mer säljande magasin, kallades redaktören Helen Valentine in. Hon sa att inget kunde intressera henne mindre än ett filmmagasin, men att att de istället borde göra en tidning för en ny och hittills oidentifierad marknad – tonårstjejer. Hon sa att här fanns en stor målgrupp som hon tyckte antingen blivit negligerade eller behandlats som mindre vetande.
Tidningen fick namnet Seventeen och lanserades 1944, bara ett år innan Junior Bazaar som hade liknande inriktning. Efter något år anställdes Cipe Pineles som Seventeens ad och Estelle Ellis (senare Rubinstein) som marknadsföringschef. De tre kvinnorna blev en supertrojka som arbetade tillsammans under många år. Det skiljde nästan trettio år mellan dem i ålder; när tidningen startade var Helen Valentine 54 år, Cipe Pineles 39 år och Estelle Ellis 28 år. De kom att bli nära vänner och umgicks även privat med sina familjer. Estelle Ellis har berättat att deras vänskap var ovanlig för tiden, de få kvinnor som fanns i branschen hade ofta kämpat hårt för sin position och få hade ork eller vilja att stötta andra kvinnor.
Efter några år började Seventeen förlora läsare och Helen Valentine blev tillfrågad att ta över tidningen Charm. Tidningen riktade sig till unga kvinnor som befann sig i det korta glappet mellan att de hade slutat skolan, och därefter förväntades arbeta ett par år innan det blev dags att gifta sig.
Återigen förstod Helen Valentine att här fanns en ny målgrupp – kvinnor som faktiskt ville arbeta även efter att de gift sig. Målgruppen utvidgades till att omfatta yrkesarbetande kvinnor i alla åldrar och behandlade arbetslivet som någonting självklart. En tidig föregångare till The Gentlewoman kanske, vars chefredaktör Penny Martin menar att kvinnor älskar att prata jobb men sällan får göra det. Charm hade undertiteln ”The magazine for women who work” och var feministisk innan feminism fanns.
Cipe Pineles var gift två gånger och båda gångerna med män som hette William. Den första mannen, William Golden, vägrade medlemskap i Art Directors Club, med motiveringen att han inte ville ta vara med i en konservativ klubb som inte kunde tänka sig att ha med kvinnor. Sura över kritiken drog de tillbaka erbjudandet, men 1948 blev både han och hans fru tillfrågade, och Cipe Pineles blev den första kvinnan att att väljas in i Art Directors Club.
Make nummer 2 hette William Burtin och var Ad på Fortune Magazine. Han var vän till familjen och han och Cipe gifte sig när båda förlorat sina partners inom loppet av ett år. William Burtin kom från Tyskland och fick på 30-talet två gånger förfrågan av Goebbels att bli chef för propagandaministeriets designavdelning. William, som var gift med en judinna, ville inte arbeta åt Hitler och snirklade sig ur. Andra gången han blev kontaktad hade han is i magen och bad Hitler om ett visum så att han kunde ”resa runt och fundera på hur uppdraget skulle läggas upp”. Han fick sitt visum och flydde omedelbart landet med sin familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar