Tomoko Miho 1931–2012

Tomoko Miho i sitt hem i New York, 2010. Foto: Nadja Hallström.

Det har varit en sorglig helg. I fredags dog en person vi lärt känna och kommit att beundra mycket.

När vi var i New York i våras, hade vi inte hört av Tomoko på länge och som vanligt hade vi förgäves försökt få kontakt. Men så en dag när vi stod i en klädaffär på Broadway ringde hon plötsligt och berättade att hon tillbringat en tid på sjukhus, hon hade fått cancer och läget var allvarligt. Det var enda gången hon berättade något om sin sjukdom, och vi berörde aldrig ämnet igen. Men den egentliga anledningen att hon ringde var för att säga att hon hade bestämt sig för att hon ville vara vara med i Hall of Femmes-serien och att hon såg fram emot att påbörja arbetet med boken så fort vi skickat över ett upplägg på strukturen. Vi protesterade och sa att själva arbetet med boken gjorde vi och våra redaktörer, hon var bokens huvudperson och hon behövde varken formge eller skriva den, varken under dessa omständigheter eller andra, men Tomoko var en envis och dedikerad person och sina karaktärsdrag behåller man oavsett hälsotillstånd.

Hon installerade en dator vid sin säng för att kunna gå igenom digitalt material. Hon fick hjälp av en vän att gå igenom de otaliga kartonger med arbetsmaterial och diabilder som stått och samlat damm. Under flera månader har vi tragglat oss igenom texter och bilder, arbetet har gått långsamt fram och meningsskiljaktigheterna har varit många. Det känns sorgligt att boken inte hann bli klar i tid, och att Tomoko aldrig kommer att få se den färdig.

Här följer ett utdrag från vårt förord:

Det ska erkännas med en gång att det inte är lätt att göra en intervjubok om Tomoko Miho, då en av hennes mest utmärkande drag är hennes stora ovilja att prata om sig själv.

Under vår research för Hall of Femmes upptäcker vi Tomoko Mihos arbeten på Alliance Graphic Internationals (AGI's) hemsida. Vi har aldrig hört hennes namn tidigare och vi har aldrig sett hennes arbeten. Vem är hon?

När vi kontaktar henne för att få en träff svarar hon först att hon är upptagen med en deadline och förmodligen inte har tid, men att vi ska höra av oss när vi kommer till New York. Senare får vi veta att hon övervägt i två månader huruvida vi skulle ses eller ej. Noggrannhet är ett annat av hennes mest utmärkande drag.

Första gången vi ses i hennes lägenhet på Upper East Side vid Central Park är stämningen artigt nervös. Hon vill inte att vi ska spela in vårt samtal, men vi tar anteckningar. När vi går därifrån har vi en anteckningsbok full av namn, personer Tomoko arbetat med eller inspirerats av: George Nelson, Herman Miller, Frank Gehry, Lester Bookbinder, Ray och Charles Eames, Isamu Noguchi, Buckminister Fuller, Lella och Massimo Vignelli, Irving Harper, och John Massey. Men om Tomoko själv – ingenting. Hon har i tre timmar skickligt undvikit att tala om sig själv och det enda vi vet är att hon varit gift med en man som arbetade i Chicago samt att en av hennes bröder var arkitekt.

Däremot har vi fått bläddra bland hennes arbeten som vi tidigare bara sett digitalt och vi är enormt imponerade. Tomoko Miho är en arkitekt i pappersdräkt och hon applicerar tredimensionella lösningar även på trycksaker och affischer. Hennes arbeten har en rumslig dimension, och taktila kvalitéer som aldrig kan göras rättvisa på bild. Vi tänker att något museum borde köpa in samtliga av hennes verk och vi börjar själva drömma om att göra en utställning.

Tomoko Miho föddes i början av 30-talet som Tomoko Kawakami i Kalifornien där föräldrarna som var av japansk härkomst drev en blomsteraffär. Delar av sin uppväxt tillbringade hon och hennes familj i ett japanskt interneringsläger. När vi frågar henne om det svarar hon att det inte är något hon vill prata om. ”Those were difficult times, but we all came out well in the end.”

Efter studier på Minneapolis Art Institute och därefter på Art Center School i Kalifornien bestämmer sig Tomoko Miho för att det är formgivare hon vill bli. På Art Center möter hon också sin blivande man James Miho, som hon var gift med i över tjugo år.

Tomoko är en hängiven modernist och trots att hennes arbeten är strikt rationella är de starkt känslomässigt berörande. Med sina kreativa lösningar, sin egensinne och sin besatthet av detaljarbete är Tomoko Miho något av en designers designer. Att se hennes arbeten är att bli påmind om att för att göra riktigt bra saker så går det inte att kompromissa eller ta några genvägar – man måste vara hängiven sina idéer fullt ut.

Tomoko Miho i arbete på Center for Advanced Research in Design (CARD), 60-tal.

Affisch, ”Great Architecture in Chicago”. Del av MoMAs permanenta samlingar.

Katalog för Herman Miller.

Affisch, ”Friend or Foe?”, tillsammans med James Miho.

Omniplan, affischserie. Screentryck på silverfärgat metallpapper.