Nicole Kärnell är nyutexaminerad från Beckmans, höggravid och aktuell med sitt bokprojekt Staden, en återutgivning av Anna Brantings roman från 1901.
Hej Nicole, hur kom det sig att du ville utbilda dig till formgivare?
Efter gymnasiet flyttade jag till Barcelona där jag bodde i tre år. Jag började läsa modedesign, men avslutade utbildningen och fick därefter jobb som assistent på spanska klädmärket El Delgado Buil. Vi var bara tre personer som jobbade där och rollerna var flytande, alla gjorde allt. det var när jag började göra våra look-books som jag fick upp ögonen för grafisk formgivning, innan dess visste jag knappt vad det var.
Jag bestämde mig för att flytta hem och söka till Beckmans, det kändes som att grafisk formgivning skulle kunna vara ett sätt för mig att ha kontakt med olika branscher som jag är intresserad av. Hemma i Stockholm fick jag jobb som ateljéassistent på Essen International, en grafisk identitetsbyrå. Jobbet på Essen var min första riktiga kontakt med branschen. Det var en nödvändig erfarenhet för mig, men ganska långt från det jag ägnat mig åt i Barcelona.
Berätta om ditt slutprojekt och varför du valde det?
Det jag har gjort är ett förslag på en återutgivning av romanen Staden, skriven 1901 av Anna Branting som var recensent, författare och gift med statsminister Hjalmar Branting. Staden är en av de första stadsskildringarna skriven av en kvinna i svensk litteraturhistoria, men har inte getts ut på över 100 år. Man skulle kunna säga att Anna Branting är i princip okänd som författare. Jag vill lyfta fram den här romanen idag, eftersom jag tror att den kan inspirera många. Den är modern och medryckande i sitt språk och den lyckas sätta fingret på ett socialt klimat som inte verkar ha ändrats så värst mycket det senaste seklet. Den har verkligen potential att bli en klassiker!
Jag valde det här projektet för att det finns så många delar av det som jag tycker är intressanta. dels formgivningsaspekten, hur man genom grafisk form kan kommunicera boken på olika sätt, men också den inblick i litteraturen jag har bjudits genom olika personer jag har kontaktat under arbetets gång. Bland andra Anna Westerståhl Stenport som är docent i litteraturhistoria och har skrivit ett förord till boken.
På ett personligt plan tycker jag att Anna Branting ger en beskrivning av den problematik hon upplever som kvinna i sin umgängeskrets, sådant jag kan känna igen mig i. Den personliga kopplingen blev en ögonöppnare för mig, helt plötsligt tyckte jag att jag förstår mig själv bättre.
På vilket sätt?
Branting slits mellan någon slags barnslig ilska gentemot sin omgivning och ett försök att passa in i densamma. Denna ambivalens märks i hennes förhållande till sin man, sina vänner och senare även till sitt jobb. Jag har ett liknande förhållningssätt till min omgivning, men också till min bransch. det finns attityder och krav som gör mig upprörd och ledsen, samtidigt vill jag någonstans vara en del av mitt sammanhang och har ett stort behov av att passa in.
När vi gick ut skolan för ungefär tio år sedan pratade man inte om genus på designutbildningarna. Hur ser det ut idag?
Jag upplever att genusdiskussionerna på Beckmans har varit på tapeten sedan er presentation av Hall of Femmes, på vårterminen i ettan. Jag hade innan dess funderat över att jag ibland på skolan kände att jag inte passade in eller hörde hemma. Jag tror att mycket handlar om avsaknaden av kvinnlga lärare inom vissa ämnesområden, till exempel typografi. Ert iniativ att lyfta fram kvinnliga formgivare var därför så behövt. Ni beskrev något som jag tror att många kunde känna igen sig i. Efter er föreläsning var det som att korten låg på bordet.
I tvåan bjöd jag in Vanja Hermele till skolan för att hålla en föreläsning om genus och jämställdhet i kulturbranschen. Hon tog upp det faktum att många kvinnliga studenter ”försvinner” efter sin konstnärliga utbildning. Dom kanske börjar ägna sig åt annat eller tar mindre framträdande roller i yrkeslivet. Frågan ”hur ska jag klara mig på en byrå, ska jag kanske jobba med något annat?” har kommit upp under diskussioner med klasskompisar. Självklart har det inte bara med genusfrågan att göra, utan även om det tuffa arbetsklimat, den konkurrens och det höga tempo som finns på vissa arbetsplatser.
Vad har du för förväntningar inför framtiden?
Jag ska ha barn om en månad så jag är såklart full av förväntningar. Efter det vill jag jobba vidare med det jag påbörjat med examensarbetet; att Staden ska återutges och att projektet kan växa åt fler håll. Jag hoppas också att jag ska hitta ett professionellt sammanhang som är spännande tillsammans med människor jag trivs med och kan lära av.
Vad är det bästa råd någon gett dig?
Var sak har sin tid – ett gott råd till en otålig person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar