Avedons assistent berättar

För dig som klarar av att läsa en extremt ful och svårläst blog: här berättar Richard Avedons assistent historien om hur Avedon fotograferade till Ruth Ansels och Bea Feitlers rymdnummer av Harpers Bazaar 1965.

Mary x 2

Idag har vi ägnat vårt eftermiddagsbreak år att bläddra i Evidence, Mary Shanahans mästerverk. Dessutom har vi läst en intervju i tidningen American Photographer från 1986, där Mary, alla fotografers favorit-AD säger såhär:

AP: Are photographs as important as design?

MS: Quite honestly, I think photographs are more important. Design contributes to a look in a vital way, and of course there are certain tenets that I follow as a designer: I favor a straightforward asymmetric and journalistic style, by which I mean the design should be appropriate to an article's content. But to me design isn't the greatest challenge.

AP: What is the challenge then?

MS: Putting the pictures together visually to create a magazine. That's the central thing. I know most art directors would consider this heresy, but I think type is boring. It's a useful, important tool, but compared to the excitement of pictures, type is just necessary chore.

--------------------------------------------------------------------------

Hall of Femmes: Mary Shanahan kommer ut 2011.

Lunch med Paula Scher

”Den här branschen har inte förändrats ett dugg på 25 år.”

Paula Scher är som alltid diskussionslysten och har ögon som blixtar. Vi sitter i Pentagrams lunchrum och äter en buffé bestående av sallad, frukt och goda ostar med Paula och hennes assistent Eva. Hon fortsätter ”Tror ni att det är en feministisk våg på gång? För jag kan inte se det, jag tycker att de som är unga idag verkar ha väldigt konservativa värderingar. Det skrämmer mig.”

Vi pratar om Henrietta Condak, denna hemlighetsfulla kvinna som också jobbade på CBS Records under 70-talet, och som har varit viktig för Paula. Hon beskriver Henrietta Condak som en otroligt skicklig formgivare, men en person som såg yrket som något man gjorde för att få ihop till brödfödan, för att understödja sin mans karriär, enligt Paula. Hon tycker att vi borde göra en bok om henne ”fast hon kommer att slänga på luren, hon vill inte prata om sitt yrkesliv. Jag skrev en artikel för Eye Magazine om henne för några år sedan. Jag skickade den till henne. Hon hatade den, hon är väldigt knepig.” Vi säger halvt på skämt halvt på allvar att vi är vana vid knepiga kvinnor.

Paula säger att hon ogillar ordet förebild eftersom det får människor att dra slutsatser om andra människors liv, vilket hon tycker är avhumaniserande. Det har vi redan pratat om i boken, men här utvecklar hon resonemanget, och menar att när hon var ung under den feministiska vågen på 60-talet, så handlade allt om att man kunde bli precis hur som helst – vad som helst, ingenting var färdigt, det fanns inga förebilder – allt var öppet. Vi tillhör en annan generation, en generation där man för att bli den man vill förhåller sig till det som redan finns. Vi väljer och kombinerar mellan befintliga alternativ snarare än att skapa egna. Det där är så självklart, men ibland sammanfattar någon (Paula Scher som vanligt) sakernas tillstånd sådär i en mening. Hm, synd att vi inte fick med det här i boken, tänker vi.

En annan sak som skiljer oss åt.

Paula Scher berättar att dom som har gjort henne mest illa i yrkeslivet har varit kvinnor. ”Kvinnor är bättre på att hjälpa varandra i motgång. Män är bättre på att hjälpa i framgång.” Vi säger att för oss är det tvärtom, alla som hjälpt fram oss, pushat oss, anställt oss har varit kvinnor. ”Så är det faktiskt för mig också, jag har bara haft kvinnor.” säger Eva, assistenten som är i vår ålder. ”Det är KLART” säger Paula ”du har ju mig!”

Fyra skivomslag för klassisk musik. Henrietta Condak, 1983. Foto ”Rampal Greatest Hits” av Richard Avedon

Vi besöker The Richard Avedon Foundation

Ruth Ansel, Lillian Bassman och Mary Shanahan (boken kommer ut i höst) har alla gemensamt att de arbetat tätt med Richard Avedon. Eftersom alla bildrättigheter kontrolleras av The Richard Avedon Foundation, har vi haft mycket kontakt de senaste året. Vi har budat provtryck, pratat i telefon och mailat en hel del. Trots att vi alltid blivit vänligt bemötta av programdirektör Michelle Franco, har vi byggt upp en bild av ett läskigt ställe med rigorösa regler.

Arkivet ligger högt upp i samma byggnad som MoMA, och innan vi åker upp drar vi upp riktlinjer inför mötet.

1. Vi får inte INTE säga ”Dick”. Dom vi jobbar med är ”Dick” med Richard Avedon, vi är inte det. Dessutom betyder det en annan grej på engelska, vi får inte börja dra såna skämt. Vad ska vi säga istället, säger man Richard Avedon, Mr Avedon eller helt enkelt bara Mr?

2. Börja inte skämta om andra världkriget (ett ticks vi har när vi blir stressade, ett utlopp för nervostiet. Fast ibland skämtar vi om cancer också. Vi har för övrigt redan formgett varandras dödsannonser.)

3. Spotta ut tuggummit innan vi går in.

Michelle Franco visar bilder ur arkivet.

Våra farhågor visar sig vara onödiga. Allt är väldigt tjusigt och Michelle visar oss runt i ett fantastiskt arkiv. Avedon var maniskt produktiv och de har har inte ens hunnit kartlägga hälften. Michelle öppnar lådor och arkivkartonger och lyfter fram kopior på både kända och opublicerade foton. På ena väggen sitter en gigantisk förstoring av bimannen, i hallen en miniutställning med porträtt från The American West. Alla modemagasin Avedons bilder publicerats i står inbundna i hyllor. Längst uppe vid taket står en lång rad röda anteckningsböcker i skinn, där skrev han ner alla datum och tider för sina fotograferingar. Två anställda arbetar på heltid med att säkerställa att digitala kopior efterliknar Avedons egna original.

”Vi letar efter praktikanter som kan hjälpa oss med arkiveringen, vet ni några?”undrar Michelle. Hur gammal kan man vara? undrar vi.

Efteråt går vi och tar en kaffe på ett ställe mittemot som känns bekant på något sätt, stället ser precis ut som Sosta. Det visar sig att han som äger stället har jobbat på Sosta.

Don't mention the war. Utanför The Foundation.

Comptoir de l'image

Om du ska åka till Paris och känner för att ha en hjärtat-slits-ur-kroppen-för-varje-bok-du-måste-lägga tillbaks-i-högen-upplevelse, så är det här bokhandeln du ska gå till. Comptoir de l'image på 44 Rue Sévigne.

Plötsligt upptäcker vi Hall of Femmes: Ruth Ansel på en bokhög. Efter att ha stått och kuttrat med boken i handen i fem minuter och häpet och lyckligt bläddrat fram och tillbaka i den tio gånger för att försäkra oss om att det verkligen är samma bok (det är den fast den kostar 38 euro, några hundra mer än vad vi tar för den) dristar sig butiksägaren till en gissning: ”Är det möjligen så att ni har gjort den där boken?”. Det visar sig att Monsieur kände Bea Feitler (une femme extraordinaire) under ett år på 60-talet som Avedons assistent. Han undrar om vi inte ska göra en bok om henne någon gång? Monsieur berättar om sitt år i New York, om Hiro och Avedon. Tid och rum försvinner, tills vi smiter ut i Paris-skymningen.

P.S Köpte inte boken, så den finns kvar.

Favoritflickor

Gail Bichler, art director på The New York Times Magazine har skrivit om sina ”Fave Femmes” på Society of Publication Designers (SPD) bloggen.

”Karriär har aldrig varit min högsta prioritet”

Vi är på återbesök hos den briljanta creative directorn Mary Shanahan. Mary började sin bana som bildredaktör och säger att hon blev art director i rent självförsvar eftersom hon inte ville lämna över sina omsorgsfullt framtagna bilder till en art director som tittade på dem en halv sekund för att sedan säga ”Hur beskära?”

Mary har varit ad för tidningar som Rolling Stone, GQ, Cuisine (en nyskapande mattidning som bara kom ut med 11 nummer) och franska Vogue. Hon har också varit Richard Avedons personliga ad under många år och gjort flertalet fotoböcker för både honom, Hiro och Mary Ellen Mark.

Trots sin imponerande CV blir hon glad över att vi vill vill ha med henne i bokserien. Hon tycker att flera av de andra kvinnorna vi träffat– som Paula Scher och Ruth Ansel – har åstadkommit så mycket mer inom området. Vi håller inte med henne och undrar hur hon kan känna så. Hon tror att det är för att hon fortfarande ser sig som bildredaktören som sadlat om. Ingen tvekan hursomhelst att fotografi är Marys favoritämne. Hon tycker att hon har en förmåga att förstå fotografernas egna intentioner och många av dom hon jobbat med har sagt att hon alltid väljer ut de bästa bilderna. Hon har heller aldrig varit sådär besatt av typografi som många formgivare är (”Är du inte???” säger vi oförstående) utan oftast försökt hålla typon så liten som möjligt för att kunna dra upp bilderna stort. Här måste vi göra en invändning för enligt oss har flera av de tidningar och fotoböcker vi sett klart typografiska kvalitéer. Hon säger att hon alltid anställt väldigt starka formgivare ”and then I push them.”

Boken ovan heter Made in France och kom till när Richard Avedons agent hittade en låda med gamla vintagefoton som han ville göra något med. Avedon ringde Mary Shanahan och frågade vad hon tyckte de skulle göra med materialet. Mary svarade att de borde göra som en faksimil där allt visades precis som de var, även kartongen med de handskrivna anteckningarna på. Hon kom också på bokens titeln Made in France eftersom det var just det som var stämplat på fotografiernas baksidor, förmodligen för att det behövdes när de skulle igenom tullen.

Hon berättar att det var en underbar bok att arbeta med men att hon tyvärr inte kunde slutföra den då hennes dotter blev sjuk. Sen säger hon plötsligt ”Så då bestämde han att ange en annan person* som art director.” ”Oj...” säger vi lite tafatt för vi märker att Mary håller den här boken högt. ”Konfronterade du honom med det?” Mary är tyst och säger sen nej. ”Man kanske inte konfronterar Richard Avedon?” undrar vi. Mary svarar indirekt att när man arbetar med någon som är så fantastisk men också så komplicerad så får man ta personen som den är. ”Vi har gjort så många fantastiska jobb tillsammans, yrkesmässigt de bästa jobb jag gjort och det hela var redan tryckt, det fanns ingenting att vinna på det för min del. Jag står med i tacket tror jag Efter en grundidé av Mary Shanahan... eller nåt sånt men jag gjorde verkligen hela boken.” Kort efteråt sa hon till Avedon att hon inte kunde arbeta mer eftersom hennes dotter var sjuk ”Men jag vill att du ska göra min nästa bok!” ”Only if you put my name on it” svarade Mary.

* Fotografen Hiros son

I slutet av 90-talet slutade hon jobba heltid hos Avedon eftersom hon bestämt sig för att adoptera barn, något som inte var förenligt med hans behov av ständig kontakt. När hon berättade nyheten för honom sa han att de måste ta en lunch och diskutera saken. Sedan gav han henne hundra anledningar till varför hon inte skulle göra det. ”Första tiden med min dotter rådde verklig syskonrivalitet dom emellan” skämtar Mary.

Marys förklaring till varför kvinnor inom yrket faller bort är helt enkelt att hon tror att kvinnor har intressantare saker för sig än att jobba. Liksom vid förra intervjun upprepar hon att karriär aldrig varit det hon satt i främsta rummet. ”Jag älskar det jag gör och jag älskar fotografi men det har aldrig kommit i första hand för mig” Vi frågar henne om hon tror att hennes avslappnade inställning till arbete också kan ha hjälpt henne att nå så långt. Hon svarar att hon inte vet men att det gjort att hon känt sig avspänd på gott och ont. Det är ofta andra människor som har pushat henne. Bea Feitler övertalade henne att ta det åtråvärda jobbet som ad på Rolling Stone efter att Mary själv avböjt med motiveringen ”No thanks, too much work”.

Hon tror också att hennes bakgrund som ett av åtta syskon i en irländsk familj i Los Angeles kan ha betydelse. Hon växte upp med en storasyster som var bäst på precis allt ”Vi tog pianolektioner och då spelade hon perfekt. Vi tog ridlektioner och då blev hon världsmästare. Vi började på college och hon var så fenomenal att hon fick hoppa över klasser. Så jag lärde mig ganska tidigt att göra saker enbart för nöjes skull och för att jag tyckte att det var kul för om jag skulle försöka tävla med henne, ja då förlorade jag.”

Mary älskar fortfarande Paris där hon bodde när hon jobbade på Vogue. ”I Frankrike sitter inte folk på middagar och bara pratar jobb som folk gör här, där har man ett privatliv också.” Ibland när längtan efter Frankrike blir för stor kilar hon ner till tidningsaffären ett kvarter från Hearst Building och köper på sig franska veckotidningar. Vi berättar att Sverige är ett av de få länder i världen där det som kallas ”mjuka värden” som familjeliv och välbefinnande rankas högre i mätningar är hög inkomst och karriär. Vi tittar ner på gatan där människor springer som galningar. Nej, Mary Shanahan känns fortfarande mer som en västkustflicka än en typisk New York bo. Innan vi går får vi leka med Wired's app på Marys iPad. Mary blir lyrisk och säger att hon drömmer om att få jobba digitalt. Så om någon vill bli först med att göra fantastiska fotoböcker för iPad – ring Ms Shanahan.

Måndagsmöte

Nu är det faktiskt vanlig måndag igen. Men inte riktigt, för vårt måndagsmöte kändes betydligt festligare än det brukar. Istället för att dela upp jobben, gnälla över sjukdomar (fast det skulle vara befogat just den här måndagen), och undra vems städvecka det är, sitter vi tillsammans med Ruth Ansel och Ika Johannesson och går igenom det sista med publikationen. Vi bestämmer oss för att lägga till sidor. Vi vill ha in mer av Ruths anekdoter och visa fler uppslag från Vanity Fair. Vi bestämmer oss också för att kalla publikationen för "boken", eftersom det faktiskt är vad den är. Ruth tittar på Vanity-uppslagen vi valt ut och upptäcker flera arbeten som hon glömt bort att hon gjort.

Så om ni vill ha mer av Ruth Ansel; någon gång de närmaste månaderna hoppas vi att "Dicks" people ska ha gett tillåtelse att vi visar lite jobb "Dick" gjort tillsammans Ruth Ansel och då kommer äntligen Hall of Femmes: Ruth Ansel ut.

Polly Allen Mellen

Om inte Polly Allen Mellen varit med i Avedon-filmen Darkness and light, skulle vi inte ha vetat att hon är så här stilig:

Eller har stylat så här snyggt:

Eller har ett så här snyggt damrum:

Darkness and light

Han har tagit en hel del bra foton måste man säga, och i den här dokumentären kan man få se mer av mannen, myten, verken.

I det här klippet berättar Avedon om hur den berömda bilden med Natassja Kinski uppstod och om att han förmodligen skulle ha kunnat försörja sig som spågubbe på tivoli om han inte blivit fotograf eftersom han var så bra på att läsa av ansikten.

I slutet av klippet några av Richard Avedons böcker formgivna av Ruth Ansel och Mary Shanahan.

Lartigue–Avedon–Feitler

Fotografen Henri Lartigues (1894–1986) vackra fotodagbok med bilder av mestadels familj och vänner. Lartigue började föra dagbok redan som liten pojke men hann bli nästan 70 innan han nådde det världsrykte han har idag. År 1975 hade han sin första retrospektiva utställning och de resterande tio åren av sitt liv var han överöst med modeuppdrag.

Urvalet är gjort av Richard Avedon och boken är formgiven av Bea Feitler. Här visas första och andra upplagan. År 1970 resp. 1978.

Två flugor i en smäll

Det här är en ny bok om Richard Avedon. Boken är formgiven av Yolanda Cuomo och omslaget är Ruth Ansels och Bea Feitlers berömda omslag för aprilnumret av Bazaar 1965.

Låt oss presentera: Lillian Bassman

Lillian Bassman är ytterligare en gigant vars namn borde vara mer känt. Hon är mest känd som fotograf men arbetade på 40-talet främst som art director. Upplärd av Alexey Brodovich jobbade de tillsammans på Junior Bazaar, en spin-off till Harper's Bazaar som var riktad till tonårstjejer.

Efter att vännen Richard Avedon lånat ut både sin fotostudio och assistent till henne när han åkte på en semesterresa, dedikerade sig Lillian Bassman helt och hållet till fotografi och blev en av Harper's Bazaars mest anlitade fotografer under en tjugoårsperiod. Hennes estetik är elegant och glamorös liksom Avedons och Irving Penns, men mer abstrakt och moody. (Eller arty som vi säger idag.) I slutet av 60-talet tröttnade Lillian Bassman på modevärlden och bestämde sig för att sluta fotografera. Hon stängde sin studio och drog sig tillbaka för att måla.

Många år senare råkade en av hennes väninnor hitta en kasse med tjugo år gamla negativ vilket ledde till att Lillian Bassman återupptäcktes. Idag är hon 92 år gammal och går varje dag till sin studio för att arbeta. Bassman sägs vara förtjust i photoshop och hon retuscherar sina gamla bilder och trollar bort det hon tycker känns daterat. Vi kan alltså inte vara säkra på att fotona ovan såg ut just såhär när dom publicerades för första gången.

KMR Arts i Washington har precis haft en utställning med henne. För oss som missade den, ska som tur var en bok komma ut nu i höst.

Läs en bra artikel här under tiden ni väntar.

Katerina Denzinger

När vi bläddrat igenom alla våra Harper's Bazaar har vi gjort en oss ny bekantskap, Katerina Denzinger. Hon har med sina snygga illustrationer i nästan varje nummer mellan 1963–1971. Överst ett utvikbart omslag från septembernumret 1965. Under ett fotocollage tillsammans med Richard Avedon från samma år.

Either for love or money – there's no in between

Yolanda Cuomo har ett företag med två anställda. Dom gör flera tidningar och många böcker. Yolanda osar entusiasm över sina uppdrag. Hon försöker alltid att utöka briefen och komma tillbaka med något mycket mer än vad som var tänkt från början.

I Yolandas studio hänger flera citat på väggarna, bl.a det här ovan. Vi hade hört om citatet i en radio intervju och eftersom vi snor skamlöst tryckte vi upp det på våra nya visitkort (fast satt i dingbats). Yolanda i sin tur har tagit citatet från Sylvia Plath.

Yolanda Cuomo arbetade tillsammans med Ruth Ansel inför nylanseringen av Vanity Fair. Båda är upplärda av Marvin Israel som dom betraktar som mentor. Yolanda är mycket yngre än Ruth och ser sig därför som lärling till henne också. "Jag fick mitt första jobb eftersom jag ljög och sa att jag behärskade både repro och sättning" berättar kvinnan som verkar göra vad som faller henne in. "Marvin tog sig an mig även om jag inte kunde någonting, han var nöjd eftersom han inte behövde unlearn me." Två män har nämnts gång på gång under den här intervjuveckan och de verkar ha varit enormt viktiga för den första generationen kvinnliga art directors. Den ena är Richard Avedon, den andra Marvin Israel.

Vi frågar om hon själv har haft yngre formgivare som hon lärt upp och hon berättar att hon lärde upp den första assistenten och att den första assistenten sen lärde upp den nya assistenten osv. "Vi har alltid varit kvinnor här, vi tänker ofta att vi vill ta in en kille men det har aldrig fungerat. Dom klarar inte av att jobba lika hårt."

Yolanda berättar att hon också prövat att vara anställd på byrå men inte gillade det alls. Efter sex månader slutade hon med orden: I hate this. And I hate you.

Sen visar Yolanda ett program hon gjort för koreografen Twyla Tharp. "Det var Twyla själv som bestämde formen genom att koreografera formgivaren i photoshop: Copy-Paste! Copy-Paste! Copy-Paste! Stop. Copy-paste!

Vi lämnar Yolanda Cuomos studio och kastar oss in i en taxi till flygplatsen.

Hemma hos Ruth Ansel

När vi kommer har Ruth gjort i ordning en liten lunchbuffé; croissanter, en röra av rökt fisk, goda ostar och små äpplen. Tyvärr är det svårt att äta när man är kär. På väggarna hänger dom där bilderna man sett i alla böcker med personliga hälsningar till Ruth. I bokhyllorna finns hyllmeter med böcker och magasin med bokmärken i. Hennes dator är på och det plingar oavbrutet i mailboxen. Ruth är välformulerad trots att vi läst i intervjuer att hon själv tycker det motsatta. Det är omöjligt att förstå att hon är över 70 år. Det känns som att vi samtalar med någon vi redan känner och vi glömmer vår usla engelska för en stund.

Vi frågar om det har funnits något hon tagit till sig redan tidigt i sin yrkesbana och som hon fortfarande bär med sig? Ruth berättar att en viktig sak hon lärde sig genom att arbeta tillsammans med mästare som Diana Vreeland, Richard Avedon, Marvin Israel och Bea Feitler var att hårt arbete är lika viktigt – eller viktigare – än talang. Dom här människorna arbetade konstant. Du måste ta 100 bilder för att få 10 som är bra. Hon sa att den insikten gjorde henne lättad för hon hade aldrig betraktat sig själv som särskilt talangfull, snarare medioker och lite lat.

Vi frågar om det är viktigt att ha auktoritet för att få igenom sina ideér? "Nej, allting handlar om att förföra" svarar Ruth. "Alla dom människor jag arbetade med var incredibly seductive." Varje gång Richard Avedon skulle upp till redaktionen klädde han sig i slips, charmade alla och fick sen precis som han ville. "En annan sak Dick lärde mig var att aldrig vara för innovativ. Folk säger alltid att dom vill ha något nytt, något dom aldrig sett tidigare men det är inte sant! Han sa till mig att du kan bara ta saker vidare små steg i taget. Det är det dom egentligen menar."

När vi frågar Ruth varför hon tror att det finns så få kvinnor i branschen säger hon att hon inte har något bra svar. Själv hade hon tänkt att hon skulle gifta sig och skaffa barn. "Jag gifte mig två gånger men det visade sig att jag inte var så vidare bra på just det."

Om Ruth Ansel

Låt oss presentera Ruth Ansel. Kvinnan som alltid lyckats ringa in sin samtid. På 60-talet blev hon som 25-åring ad för Harper's Bazaar tillsammans med Bea Feitler. På 70-talet blev hon ad för The New York Times Magazine där hon stannade i 10 år. Och på 80-talet blev hon ad för Vanity Fair. Efter det har hon haft sin egen studio, Ruth Ansel Design och har bland annat formgivit böcker, nu senast den 1 m höga boken om Peter Beard. Idag är hon över 70 år och fortfarande verksam. Ruth är Stor. Alla vi träffat har talat om henne med enorm respekt. Det är Ruth vi drömt mest om att träffa även om vi inte vågade hoppas att det skulle bli så.

Ruth lägger ut falska e-mail adresser på nätet för att slippa bli kontaktad. För snart ett halvår sedan tog vi mod till oss och ringde henne, ett samtal som slutade med att hon barskt sa att hon skulle "kolla upp oss". Efter det hörde vi ingenting. Efter en nervös väntan kom ett mail från Ruth där hon berömde våra arbeten. Ingenting i vårt yrkesliv har haft lika stor betydelse. Det kändes som att få en inbjudan till ett sällskap, en öppnad dörr. Är det så här det känns att få vara med?

Man ska inte gradera sina stjärnor men om vi är tvungna så väljer vi Ruth Ansel. Imorgon ska vi träffas, behöver vi säga att vi är förväntansfulla?

Evidence

Vi måste tjata lite till om boken Evidence. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad som är så bra med den. Storheten är subtil. Anders Wester har formulerat det bättre när han säger att det är en bok som har en själ. Kanske är det inte den sorts formgivning man drömmer om att göra när man är 25 men senare, när egot har lagt sig.

Mary Shanahan

Mary Shanahan är creative director på tidningen Town and Country som ligger på 33:e våningen i en byggnad som har ett vattenfall i entrén och en anställd som hjälper en att trycka på hissknappen. En sak som slår oss med flera av de kvinnor vi ska träffa är att de började arbeta i en tid då karriärsplanering inte var ett ord man lärde sig i grundskolan. De har istället varit intresserade av något, men inte haft några planer på att kunna förvandla det till ett yrke. Carin Goldberg, Janet Froelich, Ruth Ansel och Paula Scher gick på konstskolor och har lärt sig yrket genom att vara lärlingar hos äldre kollegor. Flera av dom säger också att dom lyckades få chansen att jobba trots att de egentligen inte var kvalificerade. Det hade inte varit möjligt idag, tror Mary Shanahan.

Mary halkade in i branschen genom sitt intresse för fotografi och litteratur. Hon berättar att hon egentligen lika gärna hade kunnat bli författare men att hon kom att intressera sig mer för det visuella. Hon säger att slumpen spelat stor roll i hennes yrkesliv, saker har bara råkat hända.

Efter diverse kortare uppdrag på olika tidningar, hamnade hon så småningom på tidningen Rolling Stone i San Francisco. Där jobbade hon som bildredaktör och hade ett nära samarbete med chefredaktören Roger Black som hon också nämner som en person som har varit väldigt betydelsefull i hennes yrkesliv. Så småningom blev hon ad för tidningen, men slutade för att leva i Paris med sin man en tid. "Jag var nygift och ville inte jobba så mycket". Sen gick hon vidare till mattidningen Cuisine. Och därefter vidare till franska Vogue i ett par år och sen hem igen för att bli Richard Avedons personliga ad. Hon förklarar att hon aldrig arbetat utifrån en ambition att skaffa sig en karriär, utan utifrån en önskan om personlig tillfredställelse. Det är intressant att hon aldrig satsat på sin karriär, men ändå haft en så länge. För att hon är så bra antagligen.

Mary säger att hennes styrka är att förstå fotograferna, vilka de är och vad som är deras vision. Hon säger att hon inte tycker att hon är särskilt stark typografisk och hon alltid väljer att betona antingen foto eller typografi, aldrig båda två.

Vi bad Mary Shanahan berätta om boken Evidence som hon gjort om Richard Avedons arbeten, en bok som hon både formgav och var redaktör för. Evidence är en av de finast formgivna böcker vi sett och vi började både rodna och tåras när vi sa det till Mary på sjungande Swenglish. Richard Avedon (vännerna kallar honom Dick) gick aldrig klart skolan, var förmodligen dyslektisk och helt självlärd. Men samtidigt brilliant, han hade läst allt, sett allt, var nyfiken på allt och Mary tycker att det syns i hans arbeten. Med boken ville hon samla ihop olika saker ur hans liv; hans böcker brev, bilder och kontaktkartor, ihopblandat som i en skattkista där andra skulle kunna upptäcka hans värld.

Vi tycker att Mary gjort så fantastiska arbeten och vi beundrar henne enormt. Dessutom erbjöd sig Mary att ta dit alla sina tidningar så att vi kunde få komma upp till kontoret en annan dag och bläddra i dom och kopiera det vi önskade. Vi var tvungna att fråga henne fem gånger på lite olika sätt för att förstå att det verkligen var det hon menade. Så imorgon blir det vattenfallet, hisskillen, 33:e våningen all over again. Och näsan i gamla tidningar.

Livet leker.