”You can be the most famous art director in the world and it would mean nothing to your mother.”

Roligt citat av Roger Black när vi intervjuade honom inför Mary Shanahans bok.

”En bok så stor att man blev blå i ansiktet när man lyfte den ur hyllan.”

Lyssna på senaste avsnittet av Alex & Sigges podcast (avsnitt 16) där vi förutom att höra om Alex Schulmans terapi får höra Sigge Eklund berätta om när han upptäckte Richard Avedons bok An Autobiography. Art direction Mary Shanahan.

Boss vs boss

Eftersom vi just nu håller på med boken om Mary Shanahan, tycker vi att det är extra kul att läsa en korrespondens mellan Rolling Stones husfotograf Annie Leibowitz och chefredaktör Jann Wenner.

Smart, Michael!

Mary Shanahan, 1980. Foto: David Michael Kennedy

År 1980 bestämde sig fotografen David Michael Kennedy för att byta inriktning i sin karriär, han ville få in en fot i musikbranschen och börja fota skivomslag. Att gå runt och visa sin portfolio för olika skivbolag trodde han inte skulle generera några jobb, så istället kontaktade han tidningarna Art Direction och Communication Arts och sålde in en fotoserie med namnet ”The Most Important Art Directors in the Music Industry Today”. De nappade på idén och Michael kontaktade alla art directors han nånsin velat arbeta för. Alla tackade naturligtvis ja, smickrade över att bli porträtterade som sin tids viktigaste art directors. Inom några veckor rullade musikjobben in till David Michael Kennedy.

Paula Scher, 1980. Foto: David Michael Kennedy

Henrietta Condak, 1980. Foto: David Michael Kennedy

Roger, Mary och Annie

I går skypade vi med tidningsmannen Roger Black för att fråga om hans samarbete med Mary Shanahan på Rolling Stone.

Han berättade att förutom Marys osvikliga känsla för fotografi, var hon även en smart organisatör med en förmåga att sätta samman bra arbetsteam. Precis som alla andra vi pratat med älskar han Mary. Han blir glad att höra att hon ska få en bok och vi undrar om det är för att hon har fått för lite uppmärksamhet. Han säger att så är det absolut men att det delvis beror på att hon själv är helt ointresserad av bekräftelse på framgång. Som exempel berättar han om när Mary efter en prisceremoni på Society of Publication Designers (SPD) tog emot flera priser för tidningen men slängde dom i soptunnan på väg hem. Rock'n'roll, Mary!

Roger berättade också om Annie Leibovitz tid på tidningen efter hennes vilda tid som The Rolling Stones turnéfotograf, en period med intag av så mycket droger att det nästan kostade henne karriären. Nu går dokumentären om Annie Leibovitz i repris här, gläds även åt inslagen med Ruth Ansel och berättelserna om Bea Feitler.

På den här skärmdumpen från filmen tror vi att det är Mary Shanahan som sitter längs fram till höger. Mannen som står på bordet gissar vi är chefredaktör Jann Wenner som fått en väldigt, väldigt, väldigt bra idé.

Roger the Dodger

Inför Mary Shanahans bok ska vi intervjua den här mytomspunne mannen. Numera bor han ödsligt ute på sin ranch i Texas i fem små containerhus monterade på pålar, allt för att hålla skallerormarna borta. Intervju nu på måndag kl.10 Texastid.

Låt oss presentera: Johan Wirfält

Namn: Johan Wirfält

Bor: London/Stockholm

Yrke: Journalist. Chefredaktör Rodeo och skribent för bland annat Expressen, Fokus och Dagens nyheter.

Bäst på TV: Senaste månaden har mest varit en nedräkning till den 18 september, då säsong två av Downton Abbey börjar. Jag har botat intrig- och romantikabstinensen med Ensam mamma söker under tiden.

Favoritmat: Så svårt att svara på, jag tycker om det mesta. Favoritkrogar är enklare: Bistrotheque och Mangal i London, PA & Co i Stockholm.

Världens bästa plats: Norra Öland.

Tre kvinnliga förebilder: Mona Sahlin, min mamma och tjejerna jag varit ihop med. Tillsammans har de lärt mig allt jag kan önska.

Din senaste tidningsupplevelse: Att varje dag kunna läsa Shortcuts, det första uppslaget i Guardians andra del, är ett av de främsta skälen till att jag vill bo i London. Det är de två smartaste, roligaste och – favorituttryck för redaktörer – "bäst mixade" tidningssidorna i världen.

Vilket är det bästa råd du fått: Lyssna.

---------------------------------------------------------------------------------

Johan Wirfält är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Mary Shanahan.

Statements

Mary Shanahans åsikter om att typografi är överskattat (se inlägget nedan) är kanske förståeligt med tanke på att hon under många år arbetade tillsammans med Roger Black, en man lika känd för sina bombastiska uttalanden (”I've designed more magazines than you'll ever read”) som sin tidningsformgivning. Under åren på Rolling Stone berättar hon att hans uttalade ambition var ”world domination through typography” – något vi numera står framför spegeln och försöker säga med ett straight face.

Mary x 2

Idag har vi ägnat vårt eftermiddagsbreak år att bläddra i Evidence, Mary Shanahans mästerverk. Dessutom har vi läst en intervju i tidningen American Photographer från 1986, där Mary, alla fotografers favorit-AD säger såhär:

AP: Are photographs as important as design?

MS: Quite honestly, I think photographs are more important. Design contributes to a look in a vital way, and of course there are certain tenets that I follow as a designer: I favor a straightforward asymmetric and journalistic style, by which I mean the design should be appropriate to an article's content. But to me design isn't the greatest challenge.

AP: What is the challenge then?

MS: Putting the pictures together visually to create a magazine. That's the central thing. I know most art directors would consider this heresy, but I think type is boring. It's a useful, important tool, but compared to the excitement of pictures, type is just necessary chore.

--------------------------------------------------------------------------

Hall of Femmes: Mary Shanahan kommer ut 2011.

Glad midsommar

Intervju med oss i Grafik idag.

Brunch med Mats Gustafson

Vi äter brunch med Mats Gustafson på ett kafé i Greenwich. Vi inser att det är första gången vi träffar varandra, fast vi fått för oss att vi setts tidigare. Mats är en av många människor som hjälpt oss med Hall of Femmes, då han på ett tidigt stadium hjälpte oss att komma i kontakt med Mary Shanahan. Mats och Mary har arbetat ihop på franska Vogue i slutet av 80-talet men träffas inte så ofta numera. Vi hade planerat att träffa båda tillsammans, men Mary blir tyvärr sjuk.

Det känns avlägset nu, men då för två år sedan var det inte alls självklart att få kontakt med de vi nu gör böcker om. Att få tag i Ruth Ansel var svårt, Paula Scher och Tomoko Miho nästan omöjligt, och hade det inte varit för Mats hade vi som sagt var inte kommit i kontakt med Mary Shanahan.

Vi ser fram emot alla böckerna – på olika sätt – men vi måste erkänna att vi ser lite extra fram emot Marys bok. Av Carl-Johan Hane får vi låna en tidning från 80-talet med en intervju med Mary när hon måste ha varit i 30-års åldern. Journalisten frågar hur det känns att jobba på Rolling Stone, världens mest hajpade tidning? Mary rycker på axlarna och säger att hon aldrig tänkt på det på det sättet. En attityd vi känner igen från våra möten. Hennes ödmjukhet är inte spelad, hennes jobb är helt enkelt inte något hon bygger sitt ego kring. När vi besöker The Richard Avedon Foundation börjar deras ögon stråla när vi nämner att vi ska göra Marys bok. De säger att Marys och Avedons samarbeten var särskilt lyckade och att hon är en trygg person i en bransch full av människor med gigantiska bekräftelsebehov och vassa armbågar.

N.Y.C, Typer och trender med en ung Lars Hall på framsidan.

Mats har bott i New York i 30 år men påstår att han fortfarande pratar östgötska. Han berättar att han kom hit som ”ung och kaxig med en väldig attityd” för att börja jobba och att det sen bara rullade på. Det där med kaxig och attityd är svårt att föreställa sig. Han är blygsam liksom Mary, och det blir lite komiskt när vi försöker få honom att prata om sig själv men han snabbt bollar över till oss, vi vill inte heller prata om oss själva utan bollar tillbaka igen, och sådär håller det på. Han berättar dock att det inte är han som gjort HM-loggan, något många tror, han har bara tjockat till den vid något tillfälle. Han är lika stilig som sina illustrationer.

Mats Gustafson, alla bilder från Art+Commerce.

Det viktigaste är inte att veta svaret, det viktigaste är att ställa de rätta frågorna

När vi var i New York var det två samtalsämnen som ständigt återkom.

1. Den här mannen och 2. Den här tävlingen.

Eftersom alla som arbetar inom design-vården lyder under lagen om tystnadsplikt hoppar vi över den första punkten och går direkt på nummer två.

Janet Froelich är den som först tar upp ämnet när vi frågar hur det varit att gå från en prestigefull tidning som The New York Times Magazine till en tidning som Real Simple. Anledningen att vi frågar är den ton vi hört då folk pratat om Janets karriärval. Det går inte att ta miste på att den allmänna uppfattningen är att hon gjort ett nedköp.

Janet har en förmåga att ställa frågor som sätter igång tankarna, det minns vi redan från vår första träff då hon undrade hur mäns och kvinnors karriärutveckling påverkades av att pojkar i högre grad fostras inom idrotten.*

Hon väljer att svara på vår fråga med en motfråga. Hon säger att hon själv inte har svaret, men att hon det senaste året funderat mycket över mans-och kvinnotidningars olika status. Hon berättar att det pratades mycket i branschen när Glamour, otippat, fick pris som bästa tidning i den prestigefyllda tävlingen National Magazine Awards (arrangerad av American Society of Magazine Editors, ASME). ”I den tävlingen är det nästan alltid utpräglade manstidningar som Wired och GQ som kammar hem alla priser. De är visserligen mycket bra formgivna tidningar men de är också väldigt maskulina i sin formgivning. Kvinnotidningar däremot vinner aldrig några priser.”

Janet undrar om det beror på att innehållet i den förstnämnda kategorin är mer kvalitativt och att man tar sin målgrupp mer på allvar vad gäller innehåll och design? Är innehållet mer kvalitativt eller är det bara att formen signalerar det? Tror kvinnotidningarnas redaktioner att målgruppen vill ha en tidning med en lättsammare look, eller vill målgruppen faktiskt ha det? Och är det egentligen fel på själva formen eller är det för att den är så tätt förknippad med kvinnokultur som gör att den anses ”dålig” och inte vinner någon respekt i designtävlingar?

När vi träffar Mary Shanahan senare samma vecka tar hon upp exakt samma ämne igen. Och tillägger att även kvinnor i jurygrupper oftast röstar på manstidningarna som Wired och Esquire. Jaha, och nu blev det jobbigt för oss, för hemma på det egna skrivbordet ligger ganska många nummer av tjejtidningarna Monocle och Esquire (fast där finns många andra tidningar också ska tilläggas, vi är junkies.) Varför gillar vi dom tidningarna då? Monocle har liksom sin älskade/hatade föregångare Wallpaper lyckats skapa en väldigt tydlig egen värld, så stark att den blivit ett begrepp, ni vet Wallpaper-hem. Monocle bygger en perfekt litet dockskåpsvärld för en viss sorts (singel)man. Det är det där dockskåpet vi gillar, vi skulle inte nödvändigtvis fylla vårt dockskåp med samma innehåll (en limiterad upplaga av jättejättejättekorta blyertspennor tillverkade på Cuba i nåt specialträ och som kostar 250 kr styck!) men gärna skapa någonting som är sådär totalt integrerat. Hall of Femmes-pennan. Hall of Femmes-radion. Det är imponerande. Och kostar mycket pengar.

Esquire gillar vi för att den är självsäkert amerikansk och pratig. Det känns upplyftande när man bor i ett land i norra Europa. Och så har den en snuskig och sexistisk humor, hö hö hö – sånt gillar vi! Och snygg typo. I senaste numret kan man dessutom få tips på hur man ska stävja aggressionsutbrott i bilen när någon kör om en (1. Han har bråttom för han är på väg till en begravning. 2. Sin dotters 3. Som omkom i en tragisk brand. 4. I stugan han hade byggt tillsammans med sin pappa 5. Dottern var där med sin mamma 6. Och hennes älskare 7. Som var hans bästa vän.)

Nu har vi försvarat varför vi inte har kvinnotidningar som Glamour på vårt skrivbord. Efter att ha diskuterat frågan internt kommer vi fram till att vårt eget svala intresse för kvinnotidningar beror på att de flesta till stor del handlar om ens utseende eller att någonting ska ”förbättras”. Där framstår tidningen Darling fortfarande som unik i sitt tilltal, trots att det snart är 15 år sedan första numret kom ut.

Här kan man lyssna på en panel som diskuterar vad som krävs för att vinna tidningspriser.

* Läs mer här om hur kvinnor som varit intresserade av sport tenderar att välja mansyrken senare i livet.

Mary Shanahan på GQ

Condé Nast tog över GQ 1979 då den följt med på köpet när de handlade upp en annan tidning. Tidningen var liten men gick redan med vinst. Vi frågar Mary Shanahan om hon tyckte det var svårt att göra en tidning som var så uttalat riktad till en manlig gaypublik? Hon berättar att 1984 då hon anställdes hade Condé Nast bestämt sig för att bredda målgruppen och rikta sig till ”alla sorters män”. Eftersom tidningen redan drog in pengar, hur mycket pengar skulle den inte dra in med en större publik? Fotografen Bruce Webers bilder i GQ hade skapat en helt ny look för hur män avbildades i modemagasin. Han stil blev så inflytelserik att även bilder som inte var tagna av Bruce Weber såg ut att vara det. I protest mot att tidningen skulle bli mer ”straight” lämnade han den och tog med sig stora delar av redaktionen.

GQ var Marys första kontakt med modevärlden och hon beskriver åren tillsammans med moderedaktören Nonni Moore som ”happy times”. Med nya erfarenheter i bagaget blev hon efter några år tillfrågad att bli ad på franska Vogue. Nyskild som hon var vid den tiden såg hon det som en chans att både byta jobb och land. På Vogue mötte hon Richard Avedon, vilket blev starten på deras mångåriga samarbete.

Här är några av de omslag Mary Shanahan gjorde under perioden 1984–1988 (här kan ni se ALLA omslag genom tiderna). Vi bad tre kvinnor och tre män välja ut sina fem favoriter. Här är resultatet:

Magic Johnson, mars 1987

Kommentar: Gillar den här, men lite otur att slipsen fladdrade iväg precis när dom tog bilden.

Kommentar 2: Gillar att det är rörelse och att handen sticker ut. Lite för mycket vit yta till vänsterkanten, annars bra med fart och fläkt!

Kevin Kline, november 1987

Kommentar: Gillar Kevin för han är snygg. Gillar att han ”öppnar upp” lite.

Kommentar 2: Omslagen med lite mer kropp ser bättre ut än close-up. Fin fluga och mustasch!

Kommentar 3: Snygg! Catchy omslagskomposition med frågan What Do Women Want?

Mel Gibson, februari 1987

Kommentar: Måste säga att Mel Gibson vinner stort och överlägset! Hans stil ser väldigt samtida/nutida/contemporary ut!

Marcello Mastroianni, december 1986

Kommentar: Är det här for real? Dom ser ju inte kloka ut. Inte Marcellos snyggaste look kanske men tycker han vinner på sängkammarblicken.

Kevin Costner, maj 1987

Kommentar: Jag gillar det diagonala i kompositionen och att dom jobbat med Televerkets gamla färger.

Jeff Goldblum, juli 1985

Kommentar: Gillar den diagonala kompositionen med haklinje och krage som tillsammans bildar ett ”X”. Jeff Goldblum har ett bra utseende med mycket ögonbryn och spelevinkig mun.

Michael Douglas, november 1985

Kommentar: Gillar Michael Douglas. Är inte han sexmissbrukare?

Mikhail Baryshnikov, November 1985

Kommentar: Ha ha är detta ett skämt? Måste jag välja någon blir det Baryshnikov.

Cary Grant, december 1986

Kommentar: Klassiskt GQ omslag!

”Karriär har aldrig varit min högsta prioritet”

Vi är på återbesök hos den briljanta creative directorn Mary Shanahan. Mary började sin bana som bildredaktör och säger att hon blev art director i rent självförsvar eftersom hon inte ville lämna över sina omsorgsfullt framtagna bilder till en art director som tittade på dem en halv sekund för att sedan säga ”Hur beskära?”

Mary har varit ad för tidningar som Rolling Stone, GQ, Cuisine (en nyskapande mattidning som bara kom ut med 11 nummer) och franska Vogue. Hon har också varit Richard Avedons personliga ad under många år och gjort flertalet fotoböcker för både honom, Hiro och Mary Ellen Mark.

Trots sin imponerande CV blir hon glad över att vi vill vill ha med henne i bokserien. Hon tycker att flera av de andra kvinnorna vi träffat– som Paula Scher och Ruth Ansel – har åstadkommit så mycket mer inom området. Vi håller inte med henne och undrar hur hon kan känna så. Hon tror att det är för att hon fortfarande ser sig som bildredaktören som sadlat om. Ingen tvekan hursomhelst att fotografi är Marys favoritämne. Hon tycker att hon har en förmåga att förstå fotografernas egna intentioner och många av dom hon jobbat med har sagt att hon alltid väljer ut de bästa bilderna. Hon har heller aldrig varit sådär besatt av typografi som många formgivare är (”Är du inte???” säger vi oförstående) utan oftast försökt hålla typon så liten som möjligt för att kunna dra upp bilderna stort. Här måste vi göra en invändning för enligt oss har flera av de tidningar och fotoböcker vi sett klart typografiska kvalitéer. Hon säger att hon alltid anställt väldigt starka formgivare ”and then I push them.”

Boken ovan heter Made in France och kom till när Richard Avedons agent hittade en låda med gamla vintagefoton som han ville göra något med. Avedon ringde Mary Shanahan och frågade vad hon tyckte de skulle göra med materialet. Mary svarade att de borde göra som en faksimil där allt visades precis som de var, även kartongen med de handskrivna anteckningarna på. Hon kom också på bokens titeln Made in France eftersom det var just det som var stämplat på fotografiernas baksidor, förmodligen för att det behövdes när de skulle igenom tullen.

Hon berättar att det var en underbar bok att arbeta med men att hon tyvärr inte kunde slutföra den då hennes dotter blev sjuk. Sen säger hon plötsligt ”Så då bestämde han att ange en annan person* som art director.” ”Oj...” säger vi lite tafatt för vi märker att Mary håller den här boken högt. ”Konfronterade du honom med det?” Mary är tyst och säger sen nej. ”Man kanske inte konfronterar Richard Avedon?” undrar vi. Mary svarar indirekt att när man arbetar med någon som är så fantastisk men också så komplicerad så får man ta personen som den är. ”Vi har gjort så många fantastiska jobb tillsammans, yrkesmässigt de bästa jobb jag gjort och det hela var redan tryckt, det fanns ingenting att vinna på det för min del. Jag står med i tacket tror jag Efter en grundidé av Mary Shanahan... eller nåt sånt men jag gjorde verkligen hela boken.” Kort efteråt sa hon till Avedon att hon inte kunde arbeta mer eftersom hennes dotter var sjuk ”Men jag vill att du ska göra min nästa bok!” ”Only if you put my name on it” svarade Mary.

* Fotografen Hiros son

I slutet av 90-talet slutade hon jobba heltid hos Avedon eftersom hon bestämt sig för att adoptera barn, något som inte var förenligt med hans behov av ständig kontakt. När hon berättade nyheten för honom sa han att de måste ta en lunch och diskutera saken. Sedan gav han henne hundra anledningar till varför hon inte skulle göra det. ”Första tiden med min dotter rådde verklig syskonrivalitet dom emellan” skämtar Mary.

Marys förklaring till varför kvinnor inom yrket faller bort är helt enkelt att hon tror att kvinnor har intressantare saker för sig än att jobba. Liksom vid förra intervjun upprepar hon att karriär aldrig varit det hon satt i främsta rummet. ”Jag älskar det jag gör och jag älskar fotografi men det har aldrig kommit i första hand för mig” Vi frågar henne om hon tror att hennes avslappnade inställning till arbete också kan ha hjälpt henne att nå så långt. Hon svarar att hon inte vet men att det gjort att hon känt sig avspänd på gott och ont. Det är ofta andra människor som har pushat henne. Bea Feitler övertalade henne att ta det åtråvärda jobbet som ad på Rolling Stone efter att Mary själv avböjt med motiveringen ”No thanks, too much work”.

Hon tror också att hennes bakgrund som ett av åtta syskon i en irländsk familj i Los Angeles kan ha betydelse. Hon växte upp med en storasyster som var bäst på precis allt ”Vi tog pianolektioner och då spelade hon perfekt. Vi tog ridlektioner och då blev hon världsmästare. Vi började på college och hon var så fenomenal att hon fick hoppa över klasser. Så jag lärde mig ganska tidigt att göra saker enbart för nöjes skull och för att jag tyckte att det var kul för om jag skulle försöka tävla med henne, ja då förlorade jag.”

Mary älskar fortfarande Paris där hon bodde när hon jobbade på Vogue. ”I Frankrike sitter inte folk på middagar och bara pratar jobb som folk gör här, där har man ett privatliv också.” Ibland när längtan efter Frankrike blir för stor kilar hon ner till tidningsaffären ett kvarter från Hearst Building och köper på sig franska veckotidningar. Vi berättar att Sverige är ett av de få länder i världen där det som kallas ”mjuka värden” som familjeliv och välbefinnande rankas högre i mätningar är hög inkomst och karriär. Vi tittar ner på gatan där människor springer som galningar. Nej, Mary Shanahan känns fortfarande mer som en västkustflicka än en typisk New York bo. Innan vi går får vi leka med Wired's app på Marys iPad. Mary blir lyrisk och säger att hon drömmer om att få jobba digitalt. Så om någon vill bli först med att göra fantastiska fotoböcker för iPad – ring Ms Shanahan.

We have a dream

När vi intervjuade Paula Scher sa hon att det dröjde väldigt många år innan hon träffade andra kvinnliga formgivare. Det fanns en annan kvinna som liksom hon ofta blev tillfrågad att sitta med i olika paneler men eftersom det alltid var antingen hon eller Paula som tillfrågades, och eftersom det bara fanns plats för en kvinna i varje panel så dröjde det många år innan de mötte varandra. Ibland sas det rakt ut berättar Paula "We need a woman speaker. Hur förolämpande är inte det? En kvinna för att fylla upp deras kvot."

När Ruth Ansel är i Stockholm ber hon om adresser till de andra kvinnorna vi träffat i New York. De bor i samma stad, känner till varandras arbeten men har aldrig träffats. Nu vill hon kontakta dom. Det här har satt igång storslagna drömmar i våra överhettade hjärnor. Vi ser alla kvinnorna samlade, i Stockholm eller på Manhattan. Vi ser en ikonisk gruppbild tagen av Annie Leibovitz. Vi ser hur bilden hamnar som ett utvikbart omslag till Vanity Fair, en tidning som också behöver bättra på sin kvot. Vi ser hur designvärlden aldrig blir sig lik igen.

Darkness and light

Han har tagit en hel del bra foton måste man säga, och i den här dokumentären kan man få se mer av mannen, myten, verken.

I det här klippet berättar Avedon om hur den berömda bilden med Natassja Kinski uppstod och om att han förmodligen skulle ha kunnat försörja sig som spågubbe på tivoli om han inte blivit fotograf eftersom han var så bra på att läsa av ansikten.

I slutet av klippet några av Richard Avedons böcker formgivna av Ruth Ansel och Mary Shanahan.

Evidence

Vi måste tjata lite till om boken Evidence. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad som är så bra med den. Storheten är subtil. Anders Wester har formulerat det bättre när han säger att det är en bok som har en själ. Kanske är det inte den sorts formgivning man drömmer om att göra när man är 25 men senare, när egot har lagt sig.

För många post-it

Uppe på Hearst igen. Mary hade lagt fram inbundna böcker med sina utgåvor av Rolling Stone, Cuisine och franska Vogue. Efteråt skämdes vi för att vi märkt ut flera hundra sidor som dom ska kopiera och skicka till Sverige. Är det fint kan man inte hejda sig.

Från autografblocket 2

Annie Leibovitz

Annie Leibovitz är en av världens mest kända fotografer. Hon började på Rolling Stone på 70-talet där Mary Shanahan var ad. Mary säger att hon av Annie lärde sig enormt mycket om fotografi och att förstå vad som gör en bra bild. Annie Leibovitz hängde med Rolling Stones på deras vilda turnéer och hon tog det ikoniska fotot på John Lennon och Yoko Ono bara timmarna innan han dog. Allt detta berättar hon om i boken At Work från förra året (omslagsdesign Ruth Ansel).

Annie Leibovitz gick så småningom vidare till Vanity Fair där hon med större budgetar kunde utveckla sin dramatiserade porträttstil ännu mer. Hon är fortfarande Vanity Fair's husfotograf och tar bilder på presidenter, Hollywoodkändisar och engelska kungahuset. Bland annat.

I en dokumentär om Annie Leibovitz berättar hon att hon såg art directorn Bea Feitler (ad på Rolling Stones, Harper's Bazaar och Ms) som sin mentor. Det var precis när vi själva hade börjat fundera över mentorskap och vad det kan ha för betydelse. Bea Feitler dog väldigt ung, men det var när vi letade information om henne som vi upptäckte hennes partner Ruth Ansel som fortfarande är i livet och som vi ska träffa på fredag.

Tack Annie!