Mer bilder från releasen

Foto: Lydia Kellam och Paul Hanson.

Veni Vidi Vince Aletti

Låt oss presentera Vince Aletti, mannen som förutom att vara den första att skriva om disco har en av världens största samlingar modetidningar och fotoböcker. Att stiga in i Vinces lägenhet gör oss knäsvaga av lycka (för att vi fick komma) och olyckliga (för att vi någon gång måste gå). Det finns små tomma öar i golvet i havet av bok- och tidningsstaplar, i dessa öar kan man finna en liten soffa eller ett skrivbord. Eller kanske en hög med cd-skivor och kassetter med titlar som Best of acid music. Överallt finns fotografier på män utan kläder.

Vi plockar fram varsitt luktsalt för att inte svimma av hänförelse och går runt i lägenheten. I en korridor ligger tre rum i fil, alla fyllda med böcker och tidningar. På toaletten ligger högar till och med på badkarskanten. Sängen är omgärdad av en mur böcker. I hallen står ett gammalt dokumentskåp där Vince förvarar alla sina Bazaar. När vi möttes på Ruths release erbjöd sig Vince generöst att bistå med sina Junior Bazaar till Lillians Bassmans bok. Han har alla nummer och de få nummer Lillian själv äger har har hon fått av Vince. De är extremt svåra att få tag på. Vi säger att vi försökt bjuda på dem på e-bay någon gång men att de blivit för dyra. ”Jag vet” säger Vince ”det är jag som köper dem.”

Vi tar skissbilder på Lillians tre årgångar av Junior Bazaar. Vince stökar runt i de andra rummen och försöker hitta GQ från ad Mary Shanahans tid i mitten av 80-talet. Marys årgångar visar sig vara efter att Bruce Weber lämnat tidningen i protest – den skulle anpassas och göras mer ”straight” – så de årgångarna har inte Vince.

Vince blev intresserad av tidningar redan som barn. Pappan hade amerikanska fotoårsböcker som han fick ärva och plötsligt såg han sambandet mellan fotografierna i årsböckerna och tidningar, sammanhanget de först använts i. Lite senare, när han blev en seriös samlare på 80-talet, var hans ingång just att han intresserade sig särskilt för vissa fotografer som ovan nämnda Bruce Weber och Richard Avedon.

Som tjugoåring fastnade han för ett omslag han tyckte så mycket om att han rev loss det från tidningen och hade det uppnålat på alla ställen han bodde. Efter ett tag ångrade han att rivit sönder tidningen och gav sig ut på jakt efter en kopia. Och så började det. För oss känns det som att allting vi är med om hänger ihop. Självklart ska vi träffa en tidningssamlare som burit med sig Ruths ikoniska omslag och som äger en gigantisk tidningssamling just tack vare detta omslag, it makes sense.

Bokcirkel

Ibland brukar vi sitta uppe halva natten tillsammans med våra kollegor och prata typografi. Igår var en sådan kväll då vi träffade Lisa Rydell för att prata om den här underbara boken.

Trots att våra åsikter stundtals gick isär kunde vi enas om att typografin var väldigt välgjord.

Bra pappersval – lite gultonat, tjockt och fint.

Kvalitativt foto av Bruce Weber och Helmut Newton.

Var och en satte vi post-it lappar på uppslag vi uppskattade särskilt mycket vilket gav oss ett bra diskussionsunderlag. Till sist var väldigt många uppslag i boken markerade men framåt småtimmarna var vi ändå rörande överrens om att dessa två uppslag hade en sofistikerad elegans och ett tidlöst uttryck i både layout och typografi.

Det handlar om god smak

Vi längtar efter att göra boken om Tomoko Miho. Vi längtar, eftersom vi vill visa er och hela världen vilka fantastiska arbeten hon har gjort. För att det är så fruktansvärt snyggt och för att varken ni eller någon annan har sett det. För att om ni, liksom vi, är formgivare är det här pornografi (oj nu får vår blogg många sökträffar, sorry folks not your kind – mest tanter här). Det märkliga är att det dessutom ser så lätt ut att göra bra saker. Att det egentligen handlar om att finna ett fokus i sitt arbete. Och att arbeta med rytm, komposition och materalitet. Speciellt materialiteten är slående i alla Tomokos arbeten och vi känner att det kommer att vara svårt att ge dom rättvisa på bild. Helst skulle vi vilja göra en utställning. Tomoko äldsta bror var arkitekt och hon säger att hon finner mycket inspiration från arkitektur. Men helst vill hon inte prata om sina arbeten överhuvudtaget. Vi känner att det inte gör någonting för hennes formgivning talar för sig själv.

Trots sin nedtonade person har Tomokos arbeten en sån självklarhet att vi finner det det svårt att tro att någon uppdragsgivare någonsin har bett henne att dra upp typografin lite större. Hon får oss att förstå hur viktigt det är att aldrig kompromissa med sin estetik då varje kompromiss kommer att göra dina arbeten sämre.

I vissa stunder känns det här projektet tungt för det går inte att blunda inför att världen är orättvis. Tomoko Mihos namn borde stå i inpräntat bredvid Paul Rands i varenda designbok och att hon inte ingår är en skam för hela vår bransch.

Ofta när kvinnofrågan berörs handlar det om vad kvinnor själva måste tänka på för att lyckas; de måste ta för sig, ta betalt, ta stryk, vara smidiga, inkännande, städa mindre och nätverka mer och vi undrar om det inte kunde räcka att bara vara väldigt bra på sitt jobb? Design kan inte bli så mycket bättre än såhär – så vad är det då som inte räcker till?

”Vad utmärker en bra formgivare?” undrar vi. Tomoko rycker på axlarna. ”Men någonting måste det vara?” tjatar vi. Hon är tyst en stund igen innan hon svarar ”God smak.”

Elisabeth Arden i korthet

Vann Kentucky Horse Race 1947

Granskades av FBI

Var alltid klädd i rosa, vilket hennes konkurrent Helena Rubinstein, förstod att utnyttja. När Elisabeth Arden och hennes make (tillika högra hand i företaget) skilde sig och han gick lottlös ur skilsmässan valde Helena Rubinstein att anställa honom på sitt företag.

Här ytterligare ett prov på en ren provokation från den satans bitchen Helena Rubinstein!

Elisabeth Arden gifte sig senare med en rysk prins, ett äktenskap som varade i 13 månader.

Elisabeth Arden har fått högt aktualitetsvärde igen, då den här mannen var anställd på företaget.

”Jag tror att ni kommer bli kära i Lillian...”

För några månader sedan fick vi ett brev från Lillian Bassmans assistent Stephen som började just så.

Idag var vi i ms Bassmans kombinerade hem och studio. Ett trevåningshus i en före detta stallbyggnad på Upper East Side. Ett mönstrat stenparti har lagts in mitt i trägolvet för att täcka det hål där man förr i tiden slängde ner höbalar till hästarna inunder. På bottenplanet hade Lillian och hennes man Paul Himmel sin gemensamma ateljé (oj vad oromantiskt), halva sidan var hennes och halva hans och sällan tittade de på vad den andra hade för sig. Vi vill veta mer om Lillian Bassman som just art director även om hon varit fotograf under större delen av sitt liv.

Lillian Bassmans hem på Upper East Side.

Lillian är 93 år och har just haft en period av svag hälsa. Hon sitter och tittar på fotbolls VM (England-Algeriet) när vi kommer. Hon ser cool ut. Lillians assistent Stephen och hennes dotter Lizzie håller sig i närheten och vi blir bjudna på iskaffe. Stephen är i trettioårsåldern och har arbetat för Lillian i två år. Han säger att det har förändrat hela hans liv och att han går till jobbet inspirerad varje dag. Lillian arbetar varje dag mellan kl.13–19 och Stephen säger att det ger honom enormt mycket bara att se hennes arbetslust. I tisdags fyllde hon år men ville hellre arbeta. Det är tydligt hur mycket han respekterar och håller av henne. ”Ni skulle se hur hon jobbar med Photoshop, det är helt otroligt – hon gör saker jag inte trodde man kunde göra.”

Bild lånad från the New York Times Magazine.

Ms Bassman berättar om hur hon växte upp med liberala föräldrar och vi förstår att hon var ett riktigt barfotabarn som nu blivit en barfotadam där hon sitter med sina nakna fötter uppslängda på en pall. Hon beskriver sitt barndomshem och vi tycker att hennes föräldrar verkar vara ”riktiga hippies”, ”No they were bohemians” rättar Lillian. Lite senare när vi refererar till hennes arbeten på Junior Bazaar som ”punk” rättar hon oss igen ”It was avantgarde”. Lillian och hennes syster sprang runt nakna i huset och de tog danslektioner för Isadora Duncan. ”Min mamma var bra på att flirta och min pappa jobbade stenhårt”. När hon var 15 tilläts hon flytta ihop med sin blivande make Paul och ungefär samtidigt började hon arbeta. Nu vill vi bara påminna er om att det är 40-tal och det är inte särskilt vanligt varken att man låter sin dotter flytta ihop med sin kille eller uppmuntrar henne att arbeta med vad hon har lust med.

Lillian började i Alexei Brodovitch's berömda kvällsskola Design Lab och fick som hans stjärnelev ”den stora äran att arbeta gratis för honom en sommar”. När hösten kom och Lillian behövde pengar sa hon tack och adjö och tog jobb hos Elisabeth Arden tills Brodovitch ringde och bad henne komma tillbaka. Lillian krävde lön i så fall och blev den första av Brodovitchs assistenter att få betalt. Ni märker att hon är en riktig ”Brooklyn gal” säger Stephen imponerat. ”Men jag arbetade ju!” säger Lillian som att det vore den enklaste sak i världen.

Efter en tid som ad-assistent fick Lillian uppdraget att ansvara för en ny tidning– Junior Bazaar – som vände sig till tonåringar. Meningen var att hon skulle vara ensam ad men Brodovitch blev så rasande när han fick höra att hon blivit erbjuden jobbet att han hotade med att säga upp sig. Lillian föreslog då att de skulle ta uppdraget tillsammans. Hon berättar om ett tillfälle då Brodovitch föreslagit att de gemensamt skulle skicka in ett bidrag till en affischtävling. Hon gjorde ut ett förslag där Brodovitchs designbidrag var att kerna mellan två bokstäver. När hon glad i hågen skulle gå och titta på affischen på the Museum of Modern Art stod enbart Brodovitchs namn som vinnare. Hennes dotter Lizzie undrar hur vi tänkt oss att göra credit i boken. ”Folk tror ju att det är han som gjort designen, men sanningen är att det var hon som gjorde allt. Hur löser ni det?” ”Vi får väl skriva om historien och sätta dit hennes namn istället” föreslår vi i all enkelhet.

Lillian berättar om sitt förhållande till Carmel Snow, chefredaktör på Bazaar. Snow var liksom Brodovitch en slags mentor för Bassman. ”Om hon överhuvudtaget var kapabel att älska – och jag är inte säker på att hon var det – så skulle jag säga att hon älskade mig. Jag tror att hon såg mig som en dotter.” De brukade supa tillsammans och mrs Snow som var känd för sina alkoholvanor söp lätt Lillian under bordet. Vi påminner om en anekdot vi hört när katoliken Snow gav henne en örfil för att Lillian sagt att äktenskap var ”overrated”. Lillian minns det inte men verkar å andra sidan inte kunna hålla reda på alla örfilar hon fått genom åren. ”Hoppas att hon inte örfilade sina egna barn lika mycket.”

Vi försöker gå därifrån flera gånger men har svårt att slita oss från den rättframma, roliga och frisinnade Bassman. När vi vandrar neråt längst Lexington Avenue kan vi inte komma på nåt bättre att säga än det något banala ”Livet är underbart!”.

Last night I had the strangest dream...

Jag drömde att jag ringde upp några art directors i New York jag beundrade och frågade om jag fick komma och träffa dem. Sen blev det ett stort hopp i drömmen och plötsligt var det releasefest på en bok jag tydligen hade gjort och massor av folk jag inte kände var där. Men sen kom det märkvärdigaste av allt; jag drömde att jag var på en middag efteråt på en restaurang där flera av de vi träffat var samlade. Några av dem hade inte träffat varandra tidigare men vi presenterade dem för varandra. Jag drömde att jag satt inklämd mellan Janet Froelich och Yolanda Cuomo och åt italiensk mat. Jag drömde att sällskapet vid bordet försökte bräcka varandra om vem som hade störst datorskärm och skvallrade om vem som hade dejtat vem. Jag drömde att Ruth Ansel satt mittemot och såg glad och stolt ut. Någon fick för mycket att dricka och somnade med huvudet på bordet och Ruths bror höll ett tal som avslutades med orden ”Pour les femmes! Pour les femmes!” Sen vaknade jag och gick ut i köket och där stod två orkideér från Ruth och på en stol hängde min klänning med fläckar av rigatoni med tomatsås.

Boksläpp, 17 juni, New York

Mer från gårdagens bokrelease här och här!

Book signing nerver

Ikväll är det release för Ruth-boken. Ruth är förväntansfull. Vi är förväntansfulla. Tänk om ingen är där? Tänk om alla är där?

Sorry the rest is unknown, thank you.

Karta över USA ritad av Maira Kalmans mamma.

Återträff med Maira Kalman

Maira Kalman är liksom vi intresserade av döden och varje dag börjar hon med att läsa dödsannonserna, ”ett känslomässigt sätt att börja dagen på”. Vi har med oss Annas pepparkakor i ljusblå plåtburk och Maira bjuder på te i prickiga koppar som man kan föreställa sig har stått modell i någon illustration. Har man sett Mairas bilder ser allt i hennes fantastiska hem illustrerat ut. Vi frågar Maira om feminism och hon säger att hon anser anser att feminism och andra världskriget är de två viktigaste händelserna i världshistorien. ”Feminism–Good. Second World War–Bad”, känner hon sig nödgad att tillägga.

Vi pratar också om pengar, musik, böcker och äktenskap eftersom det är våra favoritämnen i livet. Förutom döden då. En av oss börjat gråta häftigt vid ett tillfälle. Vi ser det som ett känslosamt sätt att avrunda en intervju på. Liksom förra gången går vi ner i Mairas ateljé en trappa ner. Det känns som att vi varit på besök inuti någon av Mairas böcker.

Grattis till brudparet

Grattis säger vi till vår medarbetare Emi Gunér som gift sig. Den av oss som ”testat” tycker att giftermål funkar precis som att röka; man blir liksom triggad och avspänd på en och samma gång!

Heresies

En ung Janet Froelich. Foto från Heresies Retreat Picnic av Mary Beth Edelson.

Blandade omslag Heresies.

Janet Froelich startade sin yrkesbana som konstnär och var verksam som det i över 10 år innan hon började arbeta som formgivare ganska sent i livet. I konstnärskollektivet The Heresies Collective, där bland andra Pat Steir, Mary Miss, Nina Yankovitz ingick, arbetade hon med tidningen Heresies och fick smak både för formgivning och att arbeta i grupp. Här kan man se trailern till en dokumentär om gruppen.

Brooklyn kl.17.02

Två svenska formgivare i en lägenhet tre trappor upp står och tjuvkikar på far och son som spelar baseball på gatan.

Janet Froelich

Tidningen Real Simples kontor i Time-Life Building var tomt och öde i morse när vi mötte upp creative director Janet Froelich som stigit upp extra tidigt bara för att träffa oss. Morgonmöte passar människor med jetlag och omvänd dygnsrytm hade vår redaktör Ika Johannesson som varit vaken sen halv fyra på morgonen då hon var såhär pigg (Janet kunde inte träffas så tidigt).

När vi intervjuade Janet för ett år sedan hade hon precis börjat sitt nya jobb på Real Simple efter 22 år på The New York Times Magazine. Skillnaden mellan de båda tidningarna är enorm och förutsättningarna helt olika. Janet berättar att hon många gånger fått frågan hur hon kunde lämna ett drömjobb som det på the New York Times, men säger att hon såg det som en utmaning att i hennes ålder bli tillfrågad om att få göra något helt nytt och att hon efter över två decennier kände att hon på alla sätt hade uträttat vad hon kunnat uträtta. Real Simple har en upplaga på runt 2,5 miljon (!!!) och varje omslag genomgår en marknadsundersökning innan det går ut. När man säljer runt 400 000 lösnummer på enbart omslaget får man inte välja fel. Bilagorna till The New York Times däremot följde med inuti tidningen så där fick man så att säga det omslag man fick. Omslags-testgruppen utgörs av 20 000 utvalda läsare som går in på en webbsida och klickar på sin favorit. Janet Froelich erkänner att det sällan är det omslag hon själv tycker bäst om som vinner omröstningen. Målgruppen för tidningen är kvinnor i karriären med barn och högre inkomst än genomsnittet som vill göra sina liv enklare. Janet säger att hon ser tidningen som en handbok för en viss typ av kvinnor och i det kommande numret som sitter uppe på pin-up väggen finns tips på maträtter som kan tillagas med enbart tre ingredienser. Kycklingbitarna på bilderna är råa – det ni, är inte helt commes-il-faut i de flesta kvinnotidningar.

För att vara ärliga är Real Simple kanske inte en tidning som tilltalar oss rent innehållsmässigt men vi är imponerade över hur Janet har förbättrat formen när vi jämför med äldre nummer, för det är då man ser. Redesignen är skickligt gjord och skillnaden är stor men på ett sätt som gör att Real Simples läsare ändå känner igen sig. Vi bläddrar i ett gammalt nummer och tycker att tidningen ser ut som en IKEA- katalog där det är omöjligt att skilja ut reportagen från annonserna. Det känns framför allt som att Janet har höjt nivån vad gäller fotografi och även använder fotografi konceptuellt till skillnad från tidigare. I det senaste numret har hon låtit ett reportaget som handlar om flexibilitet i kroppen illustreras av en snygg svit svartvita bilder på dansare istället för de praktiska ”såhär-gör-du” bilder som annars är obligatoriska i genren. Hanteringen av typografi har helt klart inslag av något vi känner igen från the New York Times. Det som skiljer att att människorna på bilderna alltid är glada och att vissa av rubriktypsnitten är lite mer ornamenterade (men layouten är fortfarande ren och enkel).

Janet Froelich har alltid hyllas av sina redaktörer och hon säger att hon ser sig själv som journalist, en visuell journalist med ett redaktionellt uppdrag. När Janet berättar om hur omslaget till bilagan efter 9/11 kom till förstår vi verkligen vad hon menar med detta och vi ryser alla så att vi får gåshud. Janet också. Den historien får ni läsa i sin helhet i vår bok så småningom, det blir för långt här.

Vi ber Janet berätta om ledarskap eftersom hon som creative director inte bara ansvarar för estetisken utan också leder ett team. Hon berättar att hon själv funderat över såna frågor då hon å ena sidan alltid har sett sig som en person med naturliga ledaregenskaper, en som gillar att leda möten och fatta beslut, å andra sidan har hon också velat vara en del av gruppen och dessa två sidor har ibland krockat med varandra.

När vi lämnat Real Simple konstaterar vi att Janet är en sån chef vi själva skulle vilja ha.

Skrivet om oss

Steve Heller skriver om boken här.

Boktipset med Dashwood David

Idag har vi varit med Ruth på Dashwood Books som kommer att stå för bokförsäljningen på torsdag. Dashwood Books är som himmelriket om man älskar fotoböcker. Allt är fint, väldigt fint, fina bilder med fint tryck på fint papper. Vi blir malliga när vi ser att vår bok ligger framme på disken. Ruth blir lika exalterad som vi i en sån här miljö, gemensamma intressen river som ni vet åldersbarriärer. Först vill hon ha boken Blumen av Collier Schorr, sen vill hon ha en bok av Ari Marcopoulos (7000 spänn, 2 exemplar kvar) och sen vill både hon och vi HA ALLT. Det känns som att vi tar över hela butiken och skrämmer iväg de andra kunderna.

Vi har fått höra att det är hit till ägaren David Strettell alla fotografer går när de vill ha råd och vi förstår varför. David är en initierad och passionerad bokhandlare som känner alla och har koll på detaljerna ”nu är det bestruket papper som gäller efter alla år av obestruket” och som ibland ger ut egna böcker, som en bok av vår favorit Ryan McGinley.

Vi bad David rekommendera två böcker till Hall of Femmes-bloggens läsare. Andra som köpt Hall of Femmes: Ruth Ansel har även gillat dessa böcker:

1. Das Land, Manfred Willman (Fotohof)

2. Everybody Knows This is Nowhere, Ryan McGinley (Dashwood books)

Precis när vi ska gå bromsar galleristen James Danziger in sin svarta sportbil. I bakluckan har han en låda med Ruths flyers färska från tryckeriet.

Book signing med Ruth Ansel

På torsdag har vi en andra releasefest för Hall of Femmes: Ruth Ansel. Boklådorna har varit på villovägar på olika postkontor i New York men är nu i äntligen i säkert förvar hemma hos Ruth. Idag ska vi plocka upp dem hos hennes doorman och frakta dom till galleriet Danziger Projects.

Befinner ni er i New York på torsdag är ni välkomna!

Flyer design: Ruth Ansel

Mellanlandning

På väg till New York mellanlandade vi i Afrika – ett vilt och galet land där vad som helst kan hända!

Vi gillar gillet

Från och med igår är vi invalda som medlemmar i denna förening.

Bild från efterättskaffet på gårdagens årsmöte på Bloms café.

Att visa det man inte kan se

Sist vi bloggade om alla utställningar vi arbetat med kände vi att det blev lite för mycket fokus på H:M Konungen och ganska lite på vår design. Nu tänkte vi rätta till det. På bilden här nedan ser ni vår interaktiva entréskylt till utställningen Att visa det man inte kan se/To show what can't be seen på Norrköpings visualiseringscenter.

Och här är ett annat exempel på skylttypografi.

Foto: Mf foto, Sofia Andersson

Blädderex.

Beställ den här eller här.

Designpar

Paula Scher och hennes man Seymour Chwast (som hon varit gift med två gånger) intervjuade i Print.

I väntans tider

Vi startade den här bloggen i mars förra året då vi på vinst och förlust reste till New York för att intervjua kvinnor med lång erfarenhet av branschen. Resultatet av den resan blev Hall of Femmes, ett tak för olika projekt där vi kommer att lyfta fram kvinnliga formgivare.

Nästa helg åker vi med vår redaktör Ika Johannesson till New York igen för att samla material till en ny omgång Hall of Femmes-böcker och vi kommer att träffa både nya och gamla bekantskaper. Vi ligger i hårdträning, vi läser böcker, memorerar bilder, personer och årtal, vi ringer dagliga tjatsamtal, postar böcker, mailterroriserar assistenter och skriver intervjuscheman. Kort sagt: vi förbereder oss.

Vi åker också till New York för att ha releasefest på boken på Danziger Gallery (mer om detta snart!). Vi hoppas att många ladies and gentlemen dyker upp och att det blir en lång kö framför Ruths signeringsbord.

Hall of Femmes: Paula Scher

Här är vår intervju vi gjorde för Kolla! förra året så kanske har ni redan sett den. Men vad gör det, man blir lika glad av Paula varje gång!

Louise Bourgeois

1911–2010