Insipirationsmaterial

Eftersom vi inte kan sluta tjata om Vince så gör vi ett inlägg till.

I intervjun Vince gjorde med Madonna berättar hon vilka konstnärer som inspirerat estetiken i hennes musikvideos. Vi kunde såklart inte låta bli att jämföra.

Trevlig helg!

Lewis Hine–Express Yourself:

Horst–Vogue:

Leonora Carrington, Remedios Varo–Bedtime Story:

Martha Graham–Frozen:

Brother from another mother

Här är ett omslag Ruth Ansel gjort med Evert Taube.

Allt som finns, finns hos Vince

After Dark, 1977.

Eftersom vi inte kan hålla oss borta ifrån Vince Aletti, går vi hem till honom igen.

Den här gången har han plockat fram en blandad mix av tidningar. Som de flesta människor som är säkra i det de gör kan Vince plocka inom precis alla genrer. Han säger att han alltid har samlat brett, och intresserat sig lika mycket för alternativt mansmode, obskyra skandaltabloider eller mer välkända magasin som Esquire och Harper's Bazaar. Vi frågar hur många nummer som saknas innan han har en komplett samling av den sistnämnda och han säger att det kanske rör sig om 5-6 stycken. Vince Alettis samling är ett livsverk.

American Girl, flickscouttidning från 1958 med omslag av Andy Warhol.

Rags, fotobaserad modetidning för hippies från 1970.

House & Garden, 1944, omslagsfoto av Irving Penn.

Filmculture, the Andy Warhol Issue, 1967.

Han visar oss en serie bodybuildarfanzines från 50-talet med stiliga omslag i tvåfärgstryck, Gentry, en enormt påkostad tidning från 50-talet med inserts, inklistrade tygprover och till och med en inklistrad påse torkade örter. En illustration av en fiskare har en fiskekrok i metall intejpad på sidan. Allt är gjort för hand naturligtvis. Det framgår inte vem som varit ad för tidningen men vi kommer fram till att det förmodligen är Alvin Lustig. Bekräfta gärna om ni vet. Efter ett par nummer blir produktionen för dyr och de inklistrade tyglapparna mer sällsynta.

Vince samlar också på upphittade fotografier och i senaste numret av Foam reflekterar han över ett porträtt på en ung pojke som nu ligger framför oss på bordet. Fotot är ett gammalt polisfoto men vad pojken är misstänkt för man inget om, inte heller om han är skyldig eller inte. Det är en sån där bild där gränserna mellan vad man ser och vad man faktiskt tittar på flyter ihop. Bilden ser ut att vara tagen nu, som att han är hämtad från gatan till en modeplåtning. Frisyren är perfekt.

Marcia Tucker

Marcia Tucker var Whitneys första kvinnliga curator. I en film vi såg igår, Women–Art–Revolution, ger hon ett bra tips på hur man löneförhandlar. När hon fick reda på att hon tjänade mindre än sin manliga kollega gick hon till sin chef för att fråga hur det kom sig. ”Och han sa 'budgeten, budgeten, budgeten'. Och jag sa The New York Times, The Daily News, The New York Post.” Hon fick löneförhöjning. Denna roliga kvinna (”humor är vårt enskilt mest subversiva vapen”) jobbade ibland som stand uppare och rykten gick att hon var en Guerilla Girl.

I december 1977, när hon var 37 år gammal, fick hon sparken från Whitney, strax efter nyår hade hon startat New Museum of Contemporary Art.

Brunch med Mats Gustafson

Vi äter brunch med Mats Gustafson på ett kafé i Greenwich. Vi inser att det är första gången vi träffar varandra, fast vi fått för oss att vi setts tidigare. Mats är en av många människor som hjälpt oss med Hall of Femmes, då han på ett tidigt stadium hjälpte oss att komma i kontakt med Mary Shanahan. Mats och Mary har arbetat ihop på franska Vogue i slutet av 80-talet men träffas inte så ofta numera. Vi hade planerat att träffa båda tillsammans, men Mary blir tyvärr sjuk.

Det känns avlägset nu, men då för två år sedan var det inte alls självklart att få kontakt med de vi nu gör böcker om. Att få tag i Ruth Ansel var svårt, Paula Scher och Tomoko Miho nästan omöjligt, och hade det inte varit för Mats hade vi som sagt var inte kommit i kontakt med Mary Shanahan.

Vi ser fram emot alla böckerna – på olika sätt – men vi måste erkänna att vi ser lite extra fram emot Marys bok. Av Carl-Johan Hane får vi låna en tidning från 80-talet med en intervju med Mary när hon måste ha varit i 30-års åldern. Journalisten frågar hur det känns att jobba på Rolling Stone, världens mest hajpade tidning? Mary rycker på axlarna och säger att hon aldrig tänkt på det på det sättet. En attityd vi känner igen från våra möten. Hennes ödmjukhet är inte spelad, hennes jobb är helt enkelt inte något hon bygger sitt ego kring. När vi besöker The Richard Avedon Foundation börjar deras ögon stråla när vi nämner att vi ska göra Marys bok. De säger att Marys och Avedons samarbeten var särskilt lyckade och att hon är en trygg person i en bransch full av människor med gigantiska bekräftelsebehov och vassa armbågar.

N.Y.C, Typer och trender med en ung Lars Hall på framsidan.

Mats har bott i New York i 30 år men påstår att han fortfarande pratar östgötska. Han berättar att han kom hit som ”ung och kaxig med en väldig attityd” för att börja jobba och att det sen bara rullade på. Det där med kaxig och attityd är svårt att föreställa sig. Han är blygsam liksom Mary, och det blir lite komiskt när vi försöker få honom att prata om sig själv men han snabbt bollar över till oss, vi vill inte heller prata om oss själva utan bollar tillbaka igen, och sådär håller det på. Han berättar dock att det inte är han som gjort HM-loggan, något många tror, han har bara tjockat till den vid något tillfälle. Han är lika stilig som sina illustrationer.

Mats Gustafson, alla bilder från Art+Commerce.

Jerry Seinfeld: Death is Number Two.

På första plats över vad folk fruktar mest kommer att tala inför publik. På andra plats kommer döden. Titta NU för länken försvinner i morgon då tre nya läggs upp (briljant idé.)

Roseanne

Läs artikeln i New York Magazine med Roseanne Barr, sitcomestjärnan i TV-serien med samma namn 1988–1997. Hon berättar om hur det kändes när hon på sin egen premiärfest inte blev krediterad för sin show. När förtexterna rullar igång står det istället ”CREATED BY MATT WILLIAMS”. I förtvivlan lämnar hon festen. Ingen märker något.

Carin Götblad

Idag har vi firat Carin Götblad-dag här i New York. Denna roliga, egensinniga kvinna som är chef för en massa snutar, det vill säga länspolismästare i Stockholms län. Ett av hennes mål har varit att bredda synen på kompetens, ”att vi vågar värdera annorlunda erfarenheter högre för att bland annat skaffa oss nya perspektiv på gamla frågor”. I praktiken har det bland annat betytt att hon försökt byta plats på folk, sätta kvinnor som insatschefer och män på mjukare områden (vilket varit svårare). 2010 fick hon pris som årets mappie, för att hon ”bryter ny mark med sin mjuk-tuffa ledarstil: mera dialog och mindre peka med hela handen. Orädd och medmänsklig bekämpar hon fördomar både inom sin mansdominerade yrkeskår och ute i samhället.”

I sitt vardagliga arbete avsätter Götblad en del dagar i månaden till att vara ute i fält, ”för att hålla humöret uppe”, men erkänner att problemet när hon haffar folk är att de tar upp mobilkameran för att fotas tillsammans med henne. Hon har även fått kritik för sitt okammade hår när hon i TV-nyheterna bad allmänheten tipsa om ett par rånare beväpnade med automatvapen på flykt i Dalarna.

Götblad har inte så mycket fritid, men har ett uttalat intresse för gnagare, hon impulshandlar marsvin och är expert på råttor.

Hör hennes sommarprat från 2008 eller denna intervju.

Identifikation

Till våra Hall of Femmes-böcker ska vi sno baksidestexten till denna bok: Once in generation a woman comes along who changes everything. Tina Fey is not that woman, but she met that woman once and acted weird around her.

Kate Moss på Danziger Projects

Kate Moss, Annie Leibovitz, 1999.

Innan vi åker till Avedon Foundation går vi förbi Danziger Projects, galleriet där vi hade release för Ruths bok förra året och där en Kate Moss-utställning visas. Utställningen är utformad som en exklusiv fotoportfolio som man kan köpa. Till vår glädje visar det sig att den är formgiven av Ruth.

Portfolio i limiterad upplaga formgiven av Ruth Ansel, 2011.

Vi besöker The Richard Avedon Foundation

Ruth Ansel, Lillian Bassman och Mary Shanahan (boken kommer ut i höst) har alla gemensamt att de arbetat tätt med Richard Avedon. Eftersom alla bildrättigheter kontrolleras av The Richard Avedon Foundation, har vi haft mycket kontakt de senaste året. Vi har budat provtryck, pratat i telefon och mailat en hel del. Trots att vi alltid blivit vänligt bemötta av programdirektör Michelle Franco, har vi byggt upp en bild av ett läskigt ställe med rigorösa regler.

Arkivet ligger högt upp i samma byggnad som MoMA, och innan vi åker upp drar vi upp riktlinjer inför mötet.

1. Vi får inte INTE säga ”Dick”. Dom vi jobbar med är ”Dick” med Richard Avedon, vi är inte det. Dessutom betyder det en annan grej på engelska, vi får inte börja dra såna skämt. Vad ska vi säga istället, säger man Richard Avedon, Mr Avedon eller helt enkelt bara Mr?

2. Börja inte skämta om andra världkriget (ett ticks vi har när vi blir stressade, ett utlopp för nervostiet. Fast ibland skämtar vi om cancer också. Vi har för övrigt redan formgett varandras dödsannonser.)

3. Spotta ut tuggummit innan vi går in.

Michelle Franco visar bilder ur arkivet.

Våra farhågor visar sig vara onödiga. Allt är väldigt tjusigt och Michelle visar oss runt i ett fantastiskt arkiv. Avedon var maniskt produktiv och de har har inte ens hunnit kartlägga hälften. Michelle öppnar lådor och arkivkartonger och lyfter fram kopior på både kända och opublicerade foton. På ena väggen sitter en gigantisk förstoring av bimannen, i hallen en miniutställning med porträtt från The American West. Alla modemagasin Avedons bilder publicerats i står inbundna i hyllor. Längst uppe vid taket står en lång rad röda anteckningsböcker i skinn, där skrev han ner alla datum och tider för sina fotograferingar. Två anställda arbetar på heltid med att säkerställa att digitala kopior efterliknar Avedons egna original.

”Vi letar efter praktikanter som kan hjälpa oss med arkiveringen, vet ni några?”undrar Michelle. Hur gammal kan man vara? undrar vi.

Efteråt går vi och tar en kaffe på ett ställe mittemot som känns bekant på något sätt, stället ser precis ut som Sosta. Det visar sig att han som äger stället har jobbat på Sosta.

Don't mention the war. Utanför The Foundation.

”Unless you have an erotic interest in them, what other interest can you have?”

Ibland – eller ganska ofta faktiskt – får vi frågan varför vi intresserar oss mer för äldre människor än yngre. Vi har inte något direkt svar, why not? Såhär svarar Fran Lebowitz.

Bara ett inlägg till om Vince Aletti – we just can't get enough av den här mannen.

Madonna och Lourdes, Mario Testino, 1998.

Här är en intervju Vince gjorde med Madonna för Aperture, 1999. Intervjun inleds med frågan ”Where did your interest in art and photography start?” Sedan följer en lång och bra intervju där de pratar om konst, fotografi, könsroller och kvinnliga förebilder.

Lunch med Ruth Ansel

Ruth har beställt bord på ”vårt ställe”, Nice Matin på Upper West. Vi har på oss samma blusar och kjolar som förra året, det är dumt att inte vara vidskeplig. Som på så många ställen i New York får vi skrika för att överrösta radiomusikskvalet. Vi skålar högtidligt och berättar om allt roligt och tråkigt som hänt sen sist. Övervägande roligt. En sak är så rolig att vi nästan inte kan hålla oss från att berätta den, men vi får inte. Vi tiger som muren.

Vi enas om att den nya servitören är trevlig, att filmen Black Swan är ett stort misslyckande, att The Social Network är okej, att Winter's Bone är jättebra, att Tim Walker har fotat Scarlett Johansen för W på ett sätt som känns uppfriskande, och att The New York Times Magazines omgörning inte är helt lyckad. ”Den är för intetsägande, har inte bra foto och jag vill inte spara den” säger Ruth ”men man måste ge den ett halvår minst innan man kan avgöra.” Innan vi skiljs åt lovar vi att gå och se Picassoutställningen på Gagosian som hon säger är fantastisk. Sen går Ruth hem, hon har en deadline.

Stilig typografi

Kan man få bli medlem?

Förhandsvisning

Dagens grattis

Beyonce har fått pris.

Beyonce Performs “Run The World” @ The 2011... by thehiphopconsultant

Life goes on

Jorden gick inte under den 21 maj.

Människorna bakom domedagskampanjen må känna sig snopna, men vi är glada eftersom vi planerar en releasefest här i New York, och det hade varit trist att inte få vara med.

Till M på vår 10-års dag

För tio år sedan hånglade vi hela natten på baksidan av Stadsbiblioteket. Numera håller vi till i vårt egna bibliotek. Du kedjerökte så intensivt att varje gång jag kände rökdoft ute på stan så blev jag alldeles knäsvag (du slutade 2 år senare).

Det enda du bryr dig om i livet är mig, fina saker och musik, och jag har alltid delat dina intressen.

Tio år, det gick så fort.

A.

Det här inlägget har varken med design eller jämställdhet att göra, även om det finns inslag av båda, och det är bara författat av en av oss.

Vi hade inte kunnat säga det bättre själva

Precis som för Lina Thomsgård var jämställdhet inte något vi självklart trodde vi skulle ägna oss åt, det blev det först efter att vi jobbat som formgivare i några år. När man väl lärt sig att se och förstå någonting, blir det omöjligt att bortse från. Vi är intresserade av problemlösning och kan se att för att nå målet måste man arbeta målinriktat och konstruktivt. Drivkraften är att vi redan på kort tid kan se ett resultat. Läs intervjun här.

Två designupptäckter

1.Det här loggan tycker vi är snygg men vi måste erkänna att det är först för någon vecka sedan vi upptäckte att den innehåller en pil.

2. En klipsk sekreterare på ett kontor vi besökte häromdagen (kontoret såg ut som hämtat från Mad Men, och sekreteraren hette faktiskt Joan) gjorde oss uppmärksamma på att kartongen som plastfolien ligger i har perforeringar på sidorna, trycker man in kanterna så sitter rullen på plats och man slipper försöka dra ut klistrig plast medan rullen halkar runt samtidigt som man skär sig på den taggade kanten. Vem hade väl anat.

Bill Cunningham New York

Igår såg vi den här dokumentären om gatufotografen Bill Cunningham, en film vi blev alldeles lyckliga av. Bill Cunningham är född 1928 och har tillbringat hela sitt liv på gatan för att fotografera vad Manhattanborna har på sig.

Hans egna spalt i The New York Times ”On the Street” är lätt beroendeframkallande, se och hör den här.

Tack för tipset Anders.

Fame vs Success

Det påstås ofta att kvinnor inte är lika intresserade som män av att bli kända, och kvinnor säger ofta själva att de inte är intresserade av att bli det. Berömmelse och kändiskap är inte eftersträvansvärt och inte samma sak som att vara respekterad i sitt yrke. So far so good.

Både manlig och kvinnlig framgång handlar om urvalsmekanismer. Vem lyfter fram vem, och vem väljer ut? Paula Scher säger att det länge bara fanns plats för en kvinna i designpaneler och föreläsnings sammanhang (hon). ”Ju fler föreläsningar du gör, desto fler förfrågningar kommer du få, desto mer blir du citerad, och till slut blir du ett namn”. Med Hall of Femmes har vi märkt något liknande: berömmelse är en självuppfyllande profetia, en överenkommelse mellan människor, och du kan aldrig bli berömd utan ett sammanhang att bli det inom. Ju fler som påstår att du är stor, desto större blir du garanterat. Därför känns det märkligt att prata om att kvinnor inte vill bli kända. Sedan när blir någon känd på egen hand?

Här är en artikel om framgång inom grafisk design.

17

Häromkvällen träffade vi både Ruth Ansel och Paula Scher på en fest för designbyrån Number 17 som firade sitt 17-årsjubileum. Kvällen till ära hade 145 formgivare i New York gjort varsin tolkning på siffran 17, allt som en överraskning till värdparet själva. Utställningen var ett bevis på teorin att inte ens de bästa formgivarna gör bra arbeten utan begränsningar och utan betalning. Endast Paula Scher klarade sig med äran i behåll genom att lista allt hon varit med om som 17-åring.

Klicka på bilden för att läsa.

Ny bok

Mer läsning om scripter.

Italienska vinetiketter. Bild ur Steven Hellers bok Scripts: Elegant Lettering From Design's Golden Age.

Fira färdig bok

Och såhär går vi ut och tokfirar att boken äntligen är klar: