”Karriär har aldrig varit min högsta prioritet”

Vi är på återbesök hos den briljanta creative directorn Mary Shanahan. Mary började sin bana som bildredaktör och säger att hon blev art director i rent självförsvar eftersom hon inte ville lämna över sina omsorgsfullt framtagna bilder till en art director som tittade på dem en halv sekund för att sedan säga ”Hur beskära?”

Mary har varit ad för tidningar som Rolling Stone, GQ, Cuisine (en nyskapande mattidning som bara kom ut med 11 nummer) och franska Vogue. Hon har också varit Richard Avedons personliga ad under många år och gjort flertalet fotoböcker för både honom, Hiro och Mary Ellen Mark.

Trots sin imponerande CV blir hon glad över att vi vill vill ha med henne i bokserien. Hon tycker att flera av de andra kvinnorna vi träffat– som Paula Scher och Ruth Ansel – har åstadkommit så mycket mer inom området. Vi håller inte med henne och undrar hur hon kan känna så. Hon tror att det är för att hon fortfarande ser sig som bildredaktören som sadlat om. Ingen tvekan hursomhelst att fotografi är Marys favoritämne. Hon tycker att hon har en förmåga att förstå fotografernas egna intentioner och många av dom hon jobbat med har sagt att hon alltid väljer ut de bästa bilderna. Hon har heller aldrig varit sådär besatt av typografi som många formgivare är (”Är du inte???” säger vi oförstående) utan oftast försökt hålla typon så liten som möjligt för att kunna dra upp bilderna stort. Här måste vi göra en invändning för enligt oss har flera av de tidningar och fotoböcker vi sett klart typografiska kvalitéer. Hon säger att hon alltid anställt väldigt starka formgivare ”and then I push them.”

Boken ovan heter Made in France och kom till när Richard Avedons agent hittade en låda med gamla vintagefoton som han ville göra något med. Avedon ringde Mary Shanahan och frågade vad hon tyckte de skulle göra med materialet. Mary svarade att de borde göra som en faksimil där allt visades precis som de var, även kartongen med de handskrivna anteckningarna på. Hon kom också på bokens titeln Made in France eftersom det var just det som var stämplat på fotografiernas baksidor, förmodligen för att det behövdes när de skulle igenom tullen.

Hon berättar att det var en underbar bok att arbeta med men att hon tyvärr inte kunde slutföra den då hennes dotter blev sjuk. Sen säger hon plötsligt ”Så då bestämde han att ange en annan person* som art director.” ”Oj...” säger vi lite tafatt för vi märker att Mary håller den här boken högt. ”Konfronterade du honom med det?” Mary är tyst och säger sen nej. ”Man kanske inte konfronterar Richard Avedon?” undrar vi. Mary svarar indirekt att när man arbetar med någon som är så fantastisk men också så komplicerad så får man ta personen som den är. ”Vi har gjort så många fantastiska jobb tillsammans, yrkesmässigt de bästa jobb jag gjort och det hela var redan tryckt, det fanns ingenting att vinna på det för min del. Jag står med i tacket tror jag Efter en grundidé av Mary Shanahan... eller nåt sånt men jag gjorde verkligen hela boken.” Kort efteråt sa hon till Avedon att hon inte kunde arbeta mer eftersom hennes dotter var sjuk ”Men jag vill att du ska göra min nästa bok!” ”Only if you put my name on it” svarade Mary.

* Fotografen Hiros son

I slutet av 90-talet slutade hon jobba heltid hos Avedon eftersom hon bestämt sig för att adoptera barn, något som inte var förenligt med hans behov av ständig kontakt. När hon berättade nyheten för honom sa han att de måste ta en lunch och diskutera saken. Sedan gav han henne hundra anledningar till varför hon inte skulle göra det. ”Första tiden med min dotter rådde verklig syskonrivalitet dom emellan” skämtar Mary.

Marys förklaring till varför kvinnor inom yrket faller bort är helt enkelt att hon tror att kvinnor har intressantare saker för sig än att jobba. Liksom vid förra intervjun upprepar hon att karriär aldrig varit det hon satt i främsta rummet. ”Jag älskar det jag gör och jag älskar fotografi men det har aldrig kommit i första hand för mig” Vi frågar henne om hon tror att hennes avslappnade inställning till arbete också kan ha hjälpt henne att nå så långt. Hon svarar att hon inte vet men att det gjort att hon känt sig avspänd på gott och ont. Det är ofta andra människor som har pushat henne. Bea Feitler övertalade henne att ta det åtråvärda jobbet som ad på Rolling Stone efter att Mary själv avböjt med motiveringen ”No thanks, too much work”.

Hon tror också att hennes bakgrund som ett av åtta syskon i en irländsk familj i Los Angeles kan ha betydelse. Hon växte upp med en storasyster som var bäst på precis allt ”Vi tog pianolektioner och då spelade hon perfekt. Vi tog ridlektioner och då blev hon världsmästare. Vi började på college och hon var så fenomenal att hon fick hoppa över klasser. Så jag lärde mig ganska tidigt att göra saker enbart för nöjes skull och för att jag tyckte att det var kul för om jag skulle försöka tävla med henne, ja då förlorade jag.”

Mary älskar fortfarande Paris där hon bodde när hon jobbade på Vogue. ”I Frankrike sitter inte folk på middagar och bara pratar jobb som folk gör här, där har man ett privatliv också.” Ibland när längtan efter Frankrike blir för stor kilar hon ner till tidningsaffären ett kvarter från Hearst Building och köper på sig franska veckotidningar. Vi berättar att Sverige är ett av de få länder i världen där det som kallas ”mjuka värden” som familjeliv och välbefinnande rankas högre i mätningar är hög inkomst och karriär. Vi tittar ner på gatan där människor springer som galningar. Nej, Mary Shanahan känns fortfarande mer som en västkustflicka än en typisk New York bo. Innan vi går får vi leka med Wired's app på Marys iPad. Mary blir lyrisk och säger att hon drömmer om att få jobba digitalt. Så om någon vill bli först med att göra fantastiska fotoböcker för iPad – ring Ms Shanahan.