Tioårsjubileum

Kära vänner, medievänner, uppdragsgivare, kvinnor och stalkers.

Nu firar Hjärta Smärta 10 år. 10 år av kreativa toppar och dalar, snedtramp och genidrag, ödmjukhet och storhetsvansinne, nederlag och framgångar. Men istället för att sätta ljus på tårtan, har vi bestämt oss för att sätta punkt.

Det började med jobbromantik. Två unga kvinnor som träffades på en utbildning och fann varandra (det var inte vänskap, det kom långt senare). Trots att vi träffades dygnet runt tog våra samtal aldrig tog slut. Våra pojkvänner blev svartsjuka. Vi såg på världen tillsammans och vi utvecklade ett gemensamt språk.

Vi gjorde varandra smartare, klokare och modigare.

Vi var trendiga på ett sätt som var skrattretande.

Vi engagerade oss med en frenesi som ibland skrämde våra kunder.

Vi matade varandra med konst, mode, design och arkitektur och det kändes helt fantastiskt.

Vi tog oss själva på stort allvar.

Vi lekte.

Vi blandade högt och lågt och smart och kul.

Vi jobbade jämt och vi jobbade aldrig.

Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi gör mönster.

Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi har svårt att komma överens.

Vi sökte kunskap i arkiven och på biblioteken.

Vi letade efter någonting som påminde oss om oss.

Vi skrev långa brev till varandra på semestern.

Vi reste jämt: Tokyo, London, Amsterdam, Peking, Rom, Helsingfors, Oslo, Trondheim, New York, Los Angeles, Barcelona. På hotellen trodde folk att vi var ett par. Det blir så när man inte längre behöver prata utan sitter tysta.

Vi var alltid professionella.

Vi ville alltid flytta utomlands.

Vi vältrade oss i typografi.

Vi sorterade in män efter typografiska system.

Vi stal ett ciggpaket av Gabor Palotai och tejp av Henrik Nygren, vi hade en idé om att göra en bok som skulle heta Saker vi snott av andra formgivare.

Vi snodde en rulle julpapper i en affär och sprang därifrån så fort vi kunde. Det var ett jobb vi själva gjort men det slog oss inte att vi hade kunnat be om referens ex.

Vi målade graffiti (en kväll).

Vi hittade en gång en död kanin som hade ett batteri i rumpan.

Vi köpte böcker till varandra.

Vi köpte kläder till varandra.

Vi lovade varandra att bli lite roligare. Kanske ta ett glas vin.

Vi blev mindre glada men mycket bättre.

Vi blev klokare och mindre coola.

Vi kände oss coolare än nånsin.

Vi kom ut från möten och hade samma idé.

Vi lärde oss att fylla i ansökningar och upphandlingar. Beundrarbrev kunde vi redan skriva.

Vi blev förälskade i Vince Aletti. (Enda gången i samma man.)

Vi var så fokuserade på arbete att vi glömde alla tråkigheter privat.

Vi var noga med att aldrig anspela på vår kvinnlighet i jobbsituationer, men det var innan vi hade fyllt 30, och innan vi lärt känna Ruth Ansel.

Vi lyssnade på P1.

Vi pratade om döden och formgav varandras dödsannonser.

Vi tyckte aldrig att vi pratade om sex men det är inte sant.

Våra assistenter tyckte vi var mycket tråkigare än de väntat sig.

Vi sminkade oss alltid i taxin på väg till möten.

Vi skaffade oss bundsförvanter. Jämnåriga kvinnor och äldre män.

Vi lärde oss säga ”Vi förordar den här lösningen.” istället för ”Det ska vara såhär.”

Vi lärde oss ta betalt.

Vi var så starka att vi kunde flytta berg. (Det kunde vi inte.)

För flera år sedan, när vi hade börjat bli kritiska, bestämde vi oss för att lägga ner men att vi borde göra något stort tillsammans först. Hall of Femmes blev vår hyllning till varandra, ett avsked som blev en nystart.

När vi senare träffade Paula Scher, rådde hon oss att söka oss vidare till större sammanhang, och för att göra det så måste vi dela på oss. Vi blev chockade, men vi förstod att hon hade rätt. Vi hade växt i taket. Vi hade stannat.

För 10 år sedan fick vi Kycklingstipendiet och för pengarna vi fick instiftade vi ett eget stipendium. Ingen fattade nåt – knappt vi själva heller. Våra mammor grät, för vi var så fattiga. Vissa tyckte det var smart PR-mässigt, andra att det var korkat och idealistiskt.

Men vad det egentligen handlade om, vilket är lätt att se nu i efterhand, är att ta en egen position. Vi var smickrade över att bli utvalda, men vi ansåg att man kan ta sig rätten att välja själv. På så sätt avslutar vi precis som vi började. Med Hall of Femmes har vi valt själva, och vi har försökt visa ett annat alternativ. Som vi ser det är det är vad design handlar om: att försöka göra saker bättre.

This is the end för Hjärta Smärta, men Hall of Femmes fortsätter. Vi kommer att ge ut nya böcker, och vi kommer att ha fler intervjuer här på bloggen. Vi planerar också ett framtida projekt som är hemligt än så länge.

Tack till alla som har varit med oss och mot oss, för många att nämna med namn. Ni har gjort våra tio år oförglömliga.

New York, 2011.