Man är en heterosexuell kvinna i sina bästa år och tänker att livet är ganska okej. Man har härliga vänner, ett roligt jobb och en ganska stor bokhylla. Men plötsligt raseras allt och det är när man träffar Vince Aletti, och det skär i hjärtat för att man aldrig kommer att kunna bli som HAN.
Man borde ha fått dansa på The Loft på 70 och 80-talet, man skulle ha samlat på modetidningar och bott i East Village i en lägenhet så belamrad med böcker och tidningar att man inte kunde röra sig normalt i den. Man skulle ha täckt väggarna och borden med bilder på nakna män. Man skulle druckit Pellegrino och lyssnat på Sade för det är musik man blir snygg av och på fredagen den 13:e skulle två kvinnor från Sverige kommit förbi för att bläddra i några avantgardistiska gaymagasin från 1937, som bara kom ut med 10 nummer av vilka man äger VARENDA EXEMPLAR, och sen kunde man välja mellan att återgå till sina böcker och sitt skrivande eller go uptown och titta på utställningar.
Vince, går det att känna igen en annan bög i pensionsåldern fast man verkar så olika varandra på utsidan? My love is wider than Victoria Lake, higher than Empire State.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar