Om killar vore typsnitt del 5: Gotham Narrow

Din storebror har varit ute i svängen ett tag nu. Han har blivit riktigt framgångsrik, erövrat världen och gjort karriär. Han gör inga ansträngningar för att dölja sin självgodhet numera utan vet att han sitter säkert i båten. Men... är han inte lite för stabbig och bredbent egentligen? Vi tycker att det finns sammanhang där han inte anstränger sig det minsta för att passa in, och saker han inte tänker göra för dig.

Det är då du kliver in på spelplanen, lillebror. Du var den struliga brorsan som det aldrig skulle gå lika bra för som din lyckade storebror. Men i vårt tycke är du är både smartare och snyggare. Du snackar inte med alla till höger och vänster men du gör ditt jobb bättre. Du är fortfarande lite för ung och knixig för att vi ska vilja hänga runt med dig i alla möjliga sammanhang. Men när du fått lite mer tid ute i världen och ordnat upp några småsaker – utan att bli präkig som din bror – då står vi där med öppna armar och säger välkommen till oss, Gotham Narrow!

Stor utställning – pytteliten bok

Irma Boom ska ha en stor retrospektiv utställning på Universitetet i Amsterdam. Utställningen öppnar i början av juni och pågår till början av oktober. Till den stora stora utställningen ska Irma göra en liten, liten katalog. Ni som har holländska som modersmål läser mer här. Ni andra kan titta på den fina bilden.

Framtiden börjar nu

Paula Scher är en av de mest kända formgivarna i världen. Men det räcker inte. Under vår intervju berättar hon att första gången det är möte med en ny kund och hon kommer in i rummet så reagerar kunden med besvikelse. Vi ifrågasätter om det verkligen är sant, hur kan hon veta att det är så? ”Sånt där känner man direkt” säger Paula oberört ”de har sökt sig till en byrå bestående av män och så får dom kvinnan. Kvinnorna reagerar likadant.”

Läs igenom det här en gång till så att ni verkligen förstår innebörden. Bryt sedan ihop fullständigt. Lägg sedan det här bakom er och tänk nytt. You either respond to it or you don't.

Hjärta Smärta i Creative Review – igen.

Creative Review har publicerat ett utdrag ur boken i sitt majnummer. Det är ett sju sidor långt reportage, det största i tidningen. Trots det tycker Anders Wester att de borde gett oss större utrymme och skrivit mer om vårt projekt. Vi älskar Anders!

Romantik och Nederlag

På kvällen möter vi upp Paula i den fläskfärgade baren igen. Det är hon och en mindre grupp av de utländska föreläsarna som samlats för en drink. Den positiva känslan från tidigare på dagen försvinner omedelbart när vi hamnar i invanda sociala mönster. Vi smiter in tyst och sätter oss vid ett bord lite längre bort för att inte störa eller tränga oss på. De unga männen gör dundrande entré, hälsar glatt på alla och talar om vad de heter och vad de gör. De är charmiga och självsäkra. Vi är stela och beter oss som idioter. När en av killarna lämnar Paulas bord tar vi snabbt chansen och hon hälsar genom att krama och kyssa oss (hon kysste inte någon av männen, hon kysste bara oss). Paula dricker rödvin, vi dricker GT och männen vid bordet dricker vitt vin eller öl. Paula ber att få låna en penna och skriver upp kvinnor som hon tycker borde ingå i Hall of Femmes på en servett. Den servetten är numera värd en miljon. När vi tittar på Paula i baren undrar vi om det är vår egen framtid vi ser. Mittemot henne sitter en man som är femton år yngre än Paula själv, han suckar och säger att hon har fel i vad hon just sagt sen talar han om hur saker egentligen ligger till. Vid bordet sitter också en 35 år yngre man som håller med den första mannen om att hon har fel, men som känner respekt. Bredvid sitter en 30 år yngre kvinna knäpptyst och håller hårt i en servett som om det vore en livboj.

Med Paula Scher i Oslo

För några månader sedan fick vi av en slump höra att Paula Scher ska ha en föreläsning i Oslo, nästan i våra kvarter alltså. Efter att ha jagat hennes assistent i veckor och lämnat över 10 meddelanden på svararen kommer vi på att om vi cc:ar hela Pentagram och oskyldigt undrar om vi kanske har fått fel mailadress till assistenten så svarar hon inom två minuter. Ja – Paula vill gärna att vi gör en Hall of Femmes-bok om henne. Ja – Paula ställer upp på en intervju i samband med Oslobesöket. Sen blir det vulkanaska över hela Skandinavien och vi vet inte om resan kan bli av överhuvudtaget. Sen sätter vardagsstressen in med en massa jobb som ska fixas och vi undrar om vi verkligen har tid att åka iväg i två dagar? Det där sista känns korkat nu i efterhand.

Vi stämmer träff med Paula på hennes hotell i den stängda baren som kanske ser bättre ut på kvällen men i dagsljus avslöjar en teddyinredning i olika fläsknyanser. Glasdörrarna till toaletterna (med fyrkantiga toalettsitsar) pryds av närbilder av ståndare och pistiller som vi efter en stunds analyserande med pannorna i djupa veck förstår ska leda tankarna till erigerade penisar respektive vaginor. Och här, i detta tempel för subtil bildsymbolik, ska vi ha möte med en designdrottning.

Paula kommer ner i baren och slår sig ner. Det känns mer avspänt än första gången vi sågs. Vi är alla tre på nån sorts semi-semester och vi vet bättre vad vi vill ha ut av intervjun. Paula berättar om sin bakgrund. Hon är uppväxt i en villaförort med en pappa som var kartritare, en mamma som var lärare och en storebror. Ramarna för hur man skulle se ut och uppföra sig var snäva och hon kände sig redan som liten kvävd av förortsidealen och kritiserad för hur hon själv var. Hon svarade genom att revoltera och säger att det räddade livet på henne att fly därifrån för att börja på konstskola.

Vi frågar Paula om pengar, ett känsligt ämne som vi berör i Ruth Ansels bok, och där Ruth berättar att hon och hennes kollega Bea Feitlers lön tillsammans var lägre än vad en manlig art director hade fått. Paula skrattar högt när vi berättar att Janet Froelich sagt till oss att det är mer troligt att höra kvinnor prata med varandra om sina sexliv än om vad dom tjänar. Jag har inga problem alls att prata om pengar, säger Paula. Men under en period i sitt liv brukade hon stå framför spegeln och öva sig på att med ett avspänt tonfall säga ”Jag vill ha hundra tusen. Jag vill ha hundra tusen...”. Det tycker vi är roligt. Själva brukar vi repetera högt inför jobbiga telefonsamtal. Hon säger att det var först när hon blev invald som delägare i Pentagram som hon började få stora uppdrag och tjäna mer ”I was alone and a woman in the business, so I joined the company of men”.

Hon berättar en anekdot om en kund som bad henne jobba för ett väldigt lågt arvode eftersom jobbet var så litet och kunde hållas enkelt. ”Inga jobb är små och enkla. Du kommer vilja göra en massa ändringar och så kommer jag behöva jobba massor ändå” sa Paula. Kunden insisterade på att det skulle vara ett mycket enkelt jobb. Då erbjöd Paula honom att hon skulle göra jobbet gratis men att han var tvungen att betala 5000 kr för varje ändring han gjorde, hur liten den ändringen än var. Kunden accepterade inte erbjudandet.

Intervjun avslutas i ofrivillig komik när vi ska prata om bildmaterialet till boken. Till Ruths bok fanns inte mycket digitalt och därför har vi lagt ner månader på att få fram material. Vi hoppas att det ska gå lättare den här gången. Vi ger henne Ruths bok (Intelligent gjord, säger Paula, bättre gjord än många stora böcker) och visar på de collageartade uppslagen med privata bilder. Vi vill gärna ha några privata bilder från Paula också men känner oss inte bekväma att fråga det rakt ut, hon kanske kan uppleva det som påträngande. (Har du någon bild på när du solar top-less? Har du problem med spriten!? Har du bedragit din man? Berätta! Berätta mer!). Istället pekar vi på bilden av Ruths vardagsrum och säger med neutral jobbröst: Du kanske har en bild på din arbetsplats som vi kan ha med? Eller en bild på några av dina tidigare kontor? Paula ser förrvirrad ut och säger att det finns bilder av Pentagram men att hon inte tror hon har några från sina tidigare kontor. Vi pekar på uppslaget där en ung Ruth kysser en man passionerat och fortsätter lika tonlöst: Kanske har du en bild på någon tidigare samarbetspartner eller kollega? Paula hajar vinken och säger att visst, hon ska se vad hon kan hitta. Hon tror också att hon har kvar ett brev som Tibor Kalman skickat till henne till invigningen av hennes första designstudio (Koppel & Scher) med lyckönskningen ”Congratulations! I hate your guts.”

Efteråt går vi och möter vår vän Sofia som just flyttat tillbaka till Oslo med sin pojkvän. Dom ser mycket nykära ut. Det gör vi med.

Bokrelease Lilla Baren

Foton av Paulina Westerlind.

Våren är här och då vill man bara kolla på tjejer!

Till exempel signora Paola Antonelli.

Mer Grossman

Citat ur katalogen formgiven av Henrik Nygren.

Stand by your woman (not)

Ola Rapace om skådespeleri.

Samtidigt, någon annanstans i världen: Cindy Shermans förra pojkvän gör en film om att det var jobbigt att vara Cindy Shermans pojkvän.

Lee Lozano och Greta Grossman på Skeppsholmen

Lee Lozano i vänstra hallen inne på Moderna museet, Greta Grossman till höger inne på Arkitekturmuseet. Ställ er i mitten av utställningarna och ta ett kort på er själva som minne.

Rättviseförmedlingen

När någon behöver hjälp att komma på alternativa namn till föreläsningar, TV-program, intervjuer, så kan de bara vända sig till Rättviseförmedlingen som tar hjälp av alla sina medlemmar att förmedla imponerande namnlistor. Så enkelt och briljant.

Hall of Femmes utvalt i Creative Review

”We asked a range of prominent figures, including practioners, critics, curators and academics, to tell us about one thing, person, idea or place that they were excited about for the future.”

Claire Catterall, curator på Somerset House i London valde Hall of Femmes. Creative Review 30-års jubilerar, mars 2010.

Reminiscin' Ruth

För dig som var på Ruth Ansels föredrag i höstas, här kan du se introt. För dig som inte var på Ruth Ansels föredrag i höstas, här kan du se introt.

Här är vår bok!

Hos Bloggdoktorn

– Ja... då så, varsågoda och sitt. Är det förresten Hjärta eller Smärta jag talar med?
– Förlåt?
– Ja, vem är Hjärta och vem är Smärta?
– Men snälla doktorn, fråga inte du också. ”Jo det varierar”. ”Det är vi båda två”. ”Ingen av oss”. Vi är Smärta Smärta.
– Såå, ni har börjat blogga igen.
– Jaa det verkar så... (skäms)
– Hur kommer det sig tror ni?
– Alltså, vi hade bestämt oss för att sluta helt eller åtminstone ta ett långt uppehåll för att bara jobba med våra ordinarie uppdrag och det funkade bra i några månader men sen en kväll var vi sent på kontoret och det hade hänt så mycket med Hall of Femmes under just den veckan. Vi hade äntligen löst frågan med bildrättigheter så att vi kunde ge ut boken, Creative Review hade i sitt jubileumsnummer valt ut Hall of Femmes som ett av 30 projekt de hoppas på inför framtiden, vi kontaktade Lillian Bassman för en intervju och fick svar direkt, vi bokade en träff med Paula Scher i Oslo, vi ska påbörja Janets och Carins böcker och om bara en månad ska vi till N.Y igen för uppföljningsintervjuer. Vi har haft release på Ruth-boken i Stockholm och vi ska ha en andra bokrelease i N.Y i mitten av juni.
– Ni reagerar på en upplevelse av att det händer mycket positivt i er omgivning. Vad är det som känns så bra med att blogga?
– Man får prata utan att bli avbruten.
– Ni har försökt göra ett uppehåll men nu har ni fått ett återfall. Hur är det med bloggandet inom familjen? Bloggade era föräldrar mycket när ni var små?
– Neej tror inte det.
– Har ni funderat på att det här beteendet kanske kan föras vidare?
– Mmm. Ja, det skulle kännas jobbigt.
– Vad tror du att detta bloggande fyller för funktion i ert liv? Handlar det om bekräftelse, ett behov av vara duktig, en önskan att synas, att stå i centrum? Har ni funderat på det?
– Jaa, vi tycker att det är... kul liksom.
– Jag tror att det är viktigt att ni får bloggmedicin nu direkt så att vi bryter det här beteendemönstret. Ni kan välja mellan en lite glad och somrig förpackning annars brukar bloggmedicin ofta ha typografi av Otl Aicher, det passar er formgivare.
– Oj vad svårt att välja. Kan vi ta varsin kanske?

Mindre snack och mera verkstad

Nu tar vi paus från den här bloggen för att ägna oss helt och fullt åt våra ordinarie uppdrag. Nästa gång det händer något inom Hall of Femmes, dyker vi upp här igen som gummorna i lådan. Näst på tur står publikationen om Ruth Ansel som vi siktar på att få färdig i år. Håll utkik på vår hemsida för mer information. Till våren påbörjar vi vår nästa publikation.

Om vi ska sammanfatta vad som hänt de senaste månaderna är det följande: art director Ruth Ansel har haft en föreläsning i Stockholm som dragit fulla hus. Hon har uppmärksammats mycket i press och media. Medvetenheten om hennes namn och kunskapen om hennes arbeten har ökat mot bara för ett halvår sedan. För detta är vi glada. Dessutom har vi blivit ännu mer övertygade om att ett offentligt erkännande inte bara är ett naturligt resultat av det arbete man gjort utan även en fråga om att bli framlyft, utvald, hypad, uppskriven, nedskriven, tillfrågad, beundrad – kort sagt uppmärksammad.

Vi tackar för denna gång och avslutar med Ruths egna ord när hon hoppade in i taxin på väg till Arlanda.

This is not the end, this is the beginning.

Svensk bokkonst 2009

Först Irma Boom och nu det här! Vi blev glatt överraskade och uppriktigt förvånade när vi såg att årets jury i Kungliga Bibliotekets tävling Svensk Bokkonst bestod av enbart kvinnor.

Vilket också verkar ha avspeglat sig i resultatet där hela 21 av 25 utvalda böcker var gjorda av kvinnliga formgivare.

Läs mer här och här.

Titta på TV ikväll

I kväll visar Kobra ett inslag om Ruth Ansel, missa inte! SVT2 21.30.

Kul och cool

Tänk att inom loppet av bara några veckor ha fått möjlighet att lyssna till två så otroliga kvinnor! Fantastiska, sarkastiska och väldigt roliga Irma Boom hade en två timmar lång föreläsning på Konstfack i veckan. Den var så bra och inspirerande att vi gick ut efteråt med känslan av att vara Jeanne d'Arc med papperssvärd i hand.

Med sina experimentella och verkligt nyskapande böcker har den holländska bokformgivaren nått världsrykte. Vägen dit har inte varit lätt eller given. Till en början starkt kritiserad men på senare tid alltmer hyllad, gör hon enbart de böcker hon vill göra, på det sätt hon vill göra dom. Hon avsäger sig uppdrag som hon inte tror passar. ”Då ber jag de att gå någon annanstans, och tro mig det händer ofta.” säger Irma och vi tvivlar inte på hennes ord.

Irma Booms bok om textilkonstnären Sheila Hicks har tillägnats priset ”Världens vackraste bok” på bokmässan i Leipzig. Det är en vit tegelsten där dom ruggade sidorna är skurna med en teknik som Irma Boom själv uppfunnit. Efter föreläsningen frågar en nyfiken person hur hon gått tillväga för att uppnå det speciella utseendet. ”Det är en hemlighet” svarar Irma ”som jag inte tänker tala om.”

Efter alltför många konflikter med förlaget och uppdragsgivaren Yale University Press, fick Irma Boom sparken, hon ansågs vara för svår att jobba med. Uppsägningen hade ingen som helst effekt ”Jag sa att de kunde sparka mig om de ville men att jag tänkte fortsätta med boken ändå. Jag hade jobbat under så lång tid med den och hade inte för avsikt att sluta förrän jag var klar.” Så talar ett sant geni.

På det vita omslaget till boken finns ett avtryck av en av Sheila Hicks trasmattor. ”Dom ville ha ett foto på en matta på omslaget men det visste jag inte skulle bli bra. En sådat omslag skulle bara ha appellerat textilmänniskor och det är en väldigt liten grupp”. En övertygelse som hon fick slå sig blodig för att få igenom.

I ett annat uppdrag, boken Every Thing Design för Museum für Gestaltung i Zurich, efterfrågade uppdragsgivaren en 150 sidor tjock bok om sina samlingar. Irma valde istället att göra 700 sidor, innehållande varenda bild som museet överhuvudtaget hade. När uppdragsgivaren då sa att de inte tänkte betala henne något extra arvode, eftersom hon själv valt att göra en mer omfattande bok (bara att samla in bilderna tog över ett halvår) svarade Irma ”OK fine, jag behöver ändå inte era pengar”. Hon viftar med handen och tillägger lättsamt ”I always ignore the breif”.

Trots att hennes formgivning är såpass unik att den är oefterhärmlig, och förmodligen just därför finns det många rip-offs på hennes verk. En av Irmas tidiga böcker, en bok om frimärkeskonst, hade som idé att redovisa för varje frimärkes inspirationskälla (eller formstöld för att tala klarspråk). Trots att boken byggde på en egendomlig grid, hade märkligt satt typografi och dubbelsidigt tryckt på ett speciellt tunt papper, hittade Irma Boom en perfekt liten kopia av sin avantgardistiska bok om stöld i Polen.

Irma Booms böcker finns representerade i MOMAs samlingar och hon säger att det är unikt eftersom hon är den första levande bokformgivaren museet har. Hon visar upp en handfull perfekta miniatyrböcker – mindre än tändsticksaskar – som är hennes egentillverkade modeller hon gör inför varje bok. Hon berättar att MOMA gärna velat ha hennes små miniatyrer i samlingarna men att hon vägrat. ”När jag dör kommer dom försöka ta dom, jag måste gömma undan dom någonstans!”

För er som missade det hela i torsdags har vi spelat in en bootleg på föreläsningen. Ljudet är sådär men vi borde kanske pressa upp det hela på vinyl i Tjeckien?

Hall of Femmes presenterar – Irma Boom på Konstfack.

Mer Kare

Vår Lady.

Ikoner för Apple.

En Apple geisha.

Ikoner för Windows.

Bomben, Glada gubben och Soptunnan...

... bara för att nämna tre av Susan Kares bidrag till designhistorien.

I början av åttiotalet arbetade hon för Apple och skapade ikonerna som gjorde Mac till just Mac. Alla minns vi den fruktade BOMBEN. Och den glada Mac-gubben som hälsade när man slog på datorn. När Apple bytte operativsystem tog det månader innan vi vande oss vid de nya ikonerna. Eftersom vi avskyr nostalgi och allra mest när det dyker upp hos oss själva avslutar vi här.

Liksom sin största idol Paul Rand är Susan Kare begåvad med att kunna behålla lekfullheten även när hon jobbar ”corporate”. Ikoner för operativsystem måste vara tydliga som vägskyltar men informationsgrafik måste inte se tråkig ut. Kares tidiga ikoner för Apple är enkla, intuitiva och humoristiska. Det är ett humanistiskt och användarvänligt förhållningssätt som känns självklart för hur man jobbar idag men det var definitivt inte självklart i datorgrafikens vagga. När Steve Jobs lämnade Apple för att starta up NeXT följde Susan med och tog dessutom chansen att låta Paul Rand göra företagets logotyp.

”Akta er för typsnitt med stadsnamn!” hade vi en typografilärare som sa. Det var förmodligen Susan Kare han varnade oss för. Här ser ni Chicago, Geneva, Monaco och New York, alla tecknade 1983.

Just nu jobbar Susan med att formge Facebook-ikoner som man kan köpa för en dollar styck.

Enligt sin hemsida är 55-åriga mrs Kare även en dedikerad surfare som gärna hade ägnat sitt liv åt att formge surf- och skidutrustning. I så fall hade halva världen förmodligen inte varit hängivna Mac-anhängare utan istället jobbat som badvakter i San Francisco.

Dear Brev,

Förutom en förälders barn finns det några saker till som aldrig kan vara fula. Kartor och handskrivna brev är två sådana saker. Okej då, kartor kan vara fula. Då återstår handskrivna brev.

Fyra veckor om året jobbar vi inte och då skriver vi brev till varandra. Det finns de som retar oss för det, men vi tycker att det är väl använda semesterdagar. Det finns andra som också tycker att brevskrivande är väl använd tid. I en nyutkommen bok, Dear Me, skriver kändisar som Annie Lennox, Yoko Ono och Jackie Collins brev till sina 16-åriga jag.

Obama förstår inte bara the impact of ett personligt svar, men brassar dessutom på med ett handskrivet.

Och såhär witty svarar en annan president:

Här är två personer som har bestämt sig för att skriva brev till varenda människa på jordklotet och för att värma upp inför den prestationen skrev de till alla invånare i en irländsk småstad.

Helgens mest kompletta guide till Sveriges snyggaste sossemän över 65

1:a Jan Eliasson

På ohotad förstaplats, diplomaten och fd. utrikesministern Jan Eliasson. Svårt att tro att den här stiligt klädda arbetargrabben från Göteborg fyller 70 nästa år. Själv säger Jan att två viktiga egenskaper som förhandlare på toppnivå är, citat: ”En stark fysik och uthållighet /.../ Det gäller att se pigg och fräsch ut även efter en nattmangling”. Vi kunde inte uttryckt det bättre.

2:a Björn Rosengren

Fd. näringslivsministern och TCO-ordföranden som fick lämna sin post efter att ha gått på porrklubben Tabu 1991. Han försvarade sig såhär, citat: ”Jag trodde att det var en avancerad nattklubb – inte en porrklubb”.

Bubblare:

Henrik Shyffert

Boom på Youtube

Boom på Konstfack

Den 11 november kommer Irma Boom kommer till Stockholm! Kl. 16.30 håller hon en föreläsning på Konstfack. Öppen för alla och gratis.

Boom på Pompidou

Irma Boom är en grafisk formgivare som inte sparar på krutet. Boken ovan är gjord för uppdragsgivaren SHV, ett holländskt rederi, den är 2136 sidor tjock och tog tio år att färdigställa. Det infärgade snittet ska symbolisera en holländsk tulpanåker.

Boom är representerad på Centre Pompidou, som har producerat en utställning med kvinnliga konstnärer utifrån sina egna samlingar. Andra representerade är Barbara Kruger, Jenny Holzer, Sophie Calle, Louise Bourgeois, Sonia Delaunay och Diane Arbus, för att nämna några. Pompidouarna har satt ihop en utställning bestående av 500 verk av 200 konstnärer, det är mycket. Hoppas några av de 200 får separata utställningar också.

Konst-ig

Det finns någonting som förenar alla i Stockholm som intresserar sig för design, konst, foto, arkitektur, inredning och mode. Eller ska vi kanske säga, några. Helene Boström och Charlotte Ekbom har i 15 år drivit Stockholms mest initierade konstbokhandel. Konst-ig är den slags bokhandel som egentligen aldrig kan hotas av internethandel, för att den bygger personlighet, kunskap och dedikation. De här damerna kan allt, vet allt och har allt. Gå dit och låt tiden försvinna iväg.

Arnolds hobbies

På den tiden Arnold Schwarzenegger hade tid att rida på dagarna och inte bara var tvungen att knåpa ihop pyssliga chifferbrev, blev han fotograferad av Annie Leibovitz.

Annie Leibovitz på TV

Fotografen Annie Leibovitz var faktiskt den som ledde oss till både Bea Feitler och Ruth Ansel. I dokumentären Annie Leibovitz: Life through a lens berättar hon själv om sitt arbetsförhållande med Bea som hon såg som sin mentor. Ruth i sin tur har berättat att Bea, som jobbade målmedvetet på sin karriär knöt fotografer till sig som hon betraktade som ”sina”. Och att hon gärna ville behålla dem för sig själv. Annie Leibovitz var den fotograf Bea tog med sig när hon blev ad på Rolling Stone. Vi blev väldigt nyfikna när vi hörde Annie Leibovitz tala om Bea Feitler. Det var första gången vi hörde en yrkeskvinna tala om mentorskap mellan kvinnor. Annie sa att det hon lärt av Bea varit avgörande i hennes egen karriär.

Hoppa över den jobbiga inledningen på 2 min och lyssna på den här halvtimmeslånga intervjun där hon berättar om sitt imponerande yrkesliv. Hon berättar om den gången hon tjatade sig till att följa med för att plåta John Lennon för första gången. Hon flög tvärs över landet, fortfarande på ungdomsbiljett. Tio år senare tog hon den berömda bilden av en naken John Lennon uppkrupen på Yoko Ono, tagen bara några timmar innan han mördades.

Hon berättar också om arbetet med boken At work (omslag av Ruth Ansel) och om när hon porträtterade Queen Elisabeth. Hon hade visst avbrutit drottningen när hon ville kolla på sin favorit TV-show, det kan ha varit en av anledningarna att hennes majestät var lite grumpy. Annie ber drottningen ta av sig sin krona "Ser det inte lite väl 'dressy' ut med den på? undrar hon, ”Dressy?!” svarar drottningen. ”Vad tycker du då om det här?” undrar drottningen och sveper med sin stora drottningmantel.

That woman with the amputated hand...

...she cried like a bitch, man.

As simple as that

"Design something wonderful"

Ruth Ansel