Vårfint

Nya numret av The Gentlewoman.

Allra finaste omslagsfärgen, allra finaste omslagsflickan, allra finaste färgerna i hela tidningen. Det är först när kvinnor intervjuas på en högre (läs normal) nivå och när man behandlas som en intelligent läsare som man slås av hur läget är överlag. Allt tack vare våra favoriter Jop van Bennekom och Penny Martin.

Mellan Femmes Fatales och Femmes Savantes

Nu finns våra böcker på Amazon.

Trevligt

It's Nice That skriver om Hall of Femmes.

Alla kvinnor tänker inte lika

Vi har en yrkesskada och det är att vi gärna sorterar in människor efter typsnitt. Eller för att tala klarspråk – vi analyserar gärna män som typsnitt. Vi tänker att det här är något alla kvinnor med intresse för typografi (och män) gör. Ett vedertaget intresse liksom.

Därför frågar vi Paula Scher lite förtroligt ”oss typografikvinnor emellan” vilket typsnitt hon tycker att hennes man Seymour Chwast är?

Paula reagerar inte som väntat utan utbrister ”VA? Sortera in män i typsnitt, gör ni det? That's SOO WEIRD.”

Det finns absolut inget mer att tillägga. Vi känner oss som två kufar som blivit avslöjade med en pervers läggning man förutsatt att alla människor ägnar sig åt.

Presstop Götgatsbacken

Breaking News: Tidningen Elephant har med kvinnor i sitt nya nummer

Vi är uppriktigt sagt förvånade då vi tycker att just Elephant inte bidragit särskilt till området hittills. Säkert har de också fått kritik för detta från flera håll och det är aldrig för sent att ändra sig.

I det nya numret diskuteras läget i branschen med Marieke Stolk, Paula Scher och våra vänner Frith Kerr och Mia Frostner. Som alltid när det gäller kvinnorelaterade saker är det en annan kvinna som intervjuar (kom igen killar, tyck något – säg något – gör något), i detta fall den briljanta Astrid Stavro. Och som alltid när man har med fler än en kvinna i en tidning (två kvinnor är minst en för mycket, vilket någon sa om oss en gång), så måste man poängtera att det är ett specialnummer om just kvinnor.

Hoppfullt är dock att frågan nu lyfts på riktigt, på ett sätt som vi inte sett tidigare. Ingen säger längre att branschen inte har ett problem, eller att ”det finns hur många duktiga tjejer som helst”. Den tiden är över.

Snart i butik.

Backseat driver

Det här typografiska parkeringshuset av Paula Scher tar uttrycket till nya höjder.

Big News? Small News?

Ur dagens Resumé.

Big lips? Small lips?

Ett av våra favoritpartier i Paulas bok är när hon drar rövarhistorier om hur hon har försökt övertala hopplösa kunder. Hon medger att ”I can get snappy sometimes. Or be less than diplomatic”.

Hon säger att hon var rätt bossig redan i 20-årsåldern och exemplifierar med när hon gjorde omslaget för The Manhattans album The Closer You Are. Paulas omslagsskiss visade ett par Man Ray-inspirerade läppar i närbild. Bandet gillade det, men skivbolaget var oroliga att det skulle uppfattas som rasistiskt eftersom motivet var ”stora läppar”. ”Dom hade ingen aning om vad dom pratade om”, säger Paula, ”så jag gick dit med en stor bit kartong, satte omslaget i mitten, ritade ett gigantiskt huvud runt omkring och sa: 'OK, är det här små eller stora läppar?'. Snubbarna bara tittade på mig och sa: 'Get out of here!' Sånt där ägnade jag mig åt hela tiden.”

Dagens nyheter

La Lettre de la Photographie skriver om vår bok idag. Läs mer här.

Stefan Sagmeister jobbar tydligen på förskolan Spindelblomman i Bagarmossen

Ciara versus Kepler

Nu har vi fått full förståelse för varför det inte går släppa in kvinnor på designkontoren.

Häromdagen var en vanlig dag på jobbet. Vi satt djupt koncentrerade och skapade typografimallar, ni vet, man testar olika sifferkombinationer i tabeller och diskuterar saker som: ”Ska vi använda News Gothic eller Trade Gothic som komplementtypsnitt i rubrikerna?” ”Hm. Trade Gothic känns kanske lite för 90-tal, men å andra sidan är det mer högsmalt än News och då passar det bättre ihop med Kepler formmässigt ...”

Vi befinner oss som ni märker på vår vanliga höga intellektuell nivå.

Plötsligt kommer ett mail från Vanja, subject: Här kommer en liten sak till er! Vi tänker att lite bakgrundsmusik på vänstra skärmen medan vi jobbar på den högra skärmen aldrig kan vara fel.

Men plötsligt går det inte att tänka längre. Vi blir helt uppslukade av hennes moves, hennes tåhävningar, hennes baddräkt, hennes tuggummi, hennes päls och hennes snygga bil! Vi bara glor på den vänstra skärmen, vi kan inte längre koncentrera oss på den högra. Det är bara när Ludacris dyker upp som Trade och Kepler får tillbaka sin plats i strålkastarljuset för en stund. Vi som trodde att vi var hotta när vi satt med våra typsnitt känner oss plötsligt ... väldigt ordinära.

Teambuilding

Jack Richold är vår engelska korrekturläsare och den som kommer att textgranska nästa bok, den om Paula Scher. Vi äter lunch med Jack på Petite France för att gå igenom det enkla men ack så krävande arbetsupplägget.

– Få oss att låta smarta.

Kvinnor och typografi

Det bästa vi vet på ett och samma uppslag.

Avlyssnat på tunnelbanan

Två 18-åringa tjejer sitter och pratar.

– Vad jobbar du med nu?

– På hotell. Men jag funderar på att bli grafisk formgivare.

– Jaha?

– Det är så många coola tjejer som jobbar med det.

Obs. Detta har hänt på riktigt, IRL, ”in real life”, det är inte en produkt av vår fantasi.

Allt en kvinna behöver

Ett par sneakers, doftljus, fina suddgummin, några parfymflaskor, en drink, ett snyggt usb minne och ett gäng Hall of Femmes-böcker. Plocksida ur Omega Lifetime Magazine.

I shoppen upptäcker vi tre av våra alster

Och noterar nöjt att Lillian Bassman boken verkar ha sålt slut.

En dag på museet

Vi upptäcker var och en för sig att en utställningsskylt hänger snett på Fotografiska. Sådant gör överkänsliga formgivarsinnen nervösa. Vi sammanstrålar i trapphuset och säger nästan i mun på varandra:

– Såg du skylten?

– JA!

– Den hängde snett!

– Jag kände att jag ville rätta till den. Det kliade i fingrarna. Det var för mycket folk, försökte vänta ut dom, men dom läste så långsamt.

– Ska vi inte göra det då? Vi kan ju sånt här.

– Hur tror du att den är monterad?

– Självhäftande tejp, helt klart.

– Det kan bli svårt...

– Äsch, det borde gå.

– Men gör det du då. Jag törs inte.

– OK. Jag väntar tills dom där tanterna läst klart bara.

– Fan fan fan, den trillade ner.

– Kom fort, vi springer.

– Nej, vi måste säga till nån vakt.

Lite senare i kassan.

– Ursäkta. Förlåt mig. En skylt trillade ner. Jag råkade komma åt den.

Strängt:

– Det var dumt gjort.

Skamset:

– Ja. (Fast nu kommer den sitta rakt i fortsättningen. He he.)

Grattis Leif

Världens bästa vän och mentor fyller 80 år. Leif har formgett nära tusen böcker i sitt liv, han berättar att han är nöjd med kanske 12 av dom.

”Why did I get the woman?” syndrome

Citatet ovan av Paula Scher från Alice Rawsthorns krönika.

Dagens tre roligaste händelser

1. Bajen ringer och undrar om vi är intresserade av att börja sponsra dom. Vi frågar om deras medlemstidning är lika besinningslöst snygg som AIK's Tattersall, formgiven av Lars Sundh. I så fall kan vi fundera på saken.

2. En man knackar på och undrar om vår verksamhet på något sätt kan kopplas till Hjärtsjukas förening, där han själv är aktiv. Vi svarar nej. Mannen undrar då om vi tidigare varit verksamma i Göteborg. Vi svarar nej. Mannen tackar för sig och går.

3. School of Visual Arts (SVA) köper in 600 ex av våra böcker för att använda i sin undervisning.

Kom och fira ikväll

Bang fyller 20 år och firar med festival på Södra Teatern ikväll. Vi har gjort omslaget.

Det är Linas år i år!

Grattis igen och igen och igen och igen och igen.

Otroligt men sant

Nu ska vi berätta något ni inte kommer tro på.

Vi har jobbat i snart 10 år och under dom 10 åren har vi haft ... låt se, vi tar fram ena handen och räknar: 1, 2, 3, 4, 5 manliga uppdragsgivare (ni vet vilka ni är). Nu räknar vi bort uppdrag där vi samarbetat med män i större arbetsgrupper, vi räknar också bort att det ofta är en chef som är man och som kanske kan räknas som ytterst ansvarig som uppdragsgivare. Vi räknar helt enkelt hur många män som aktivt tagit kontakt med oss för ett uppdrag. What's the math on that? 5 män på 10 år är 1 vartannat år.

Det är faktiskt – helt seriöst – ofattbart. Det är så att vi börjar gapskratta när vi skriver det här förutom att det inte är särskilt kul.

När vi ibland nämnt det här, t.ex på föreläsningar, är reaktionen alltid densamma, TOTAL TYSTNAD. Eller någon gång ett irriterat ifrågasättande av sanningshalten (det finns faktiskt roligare saker att ljuga om). Varför det verkar otänkbart för de flesta män att anlita oss tänker vi överhuvudtaget inte börja spekulera i. Det är inte vår uppgift.

Är det här något vi sörjer? Ett uppriktigt svar: Nej, inte nu längre. Vi har arbetat tillsammans med så många bra kvinnor genom åren. Vi är medvetna om att vi är bra på det vi gör, och vi är relativt etablerade. Det självförtroende som Hall of Femmes har genererat har dessutom visat att man kan skapa sina egna sammanhang. Man kan med andra ord välja själv istället för att bli utvald.

I det större perspektivet är det mycket sorgligt. Vi vill alla jobba så mycket som möjligt och vi hade gärna tagit uppdrag av människor av båda kön eftersom det hade dubblat potentiella uppdrag. Vi är också övertygade att både kvinnor och män gynnas av samarbeta med varandra. Dessutom känns motsatsen ... så hopplöst omodernt.

Det var bara det vi ville berätta.

........

TOTAL TYSTNAD.

Nu i produktion: boken om Paula Scher

Här sitter vår redaktör Maina Arvas och gör en kompletterande intervju med superstjärnan Paula Scher. Efter trekvart kommer hon ut med förhöjd puls och beskriver Paula som 50 % varm, 50% barsk, och tillägger: ”Det här är en person jag inte skulle vilja få en utskällning av.” Eftersom vi träffat damen vid ett par tillfällen förstår vi precis vad hon menar och håller med om allt.

Till bildmaterialet efterlyser vi Manhattan Records skivor och gärna en fin singel att fota av. Den grafiska profilen gjorde Paula Scher 1984, inspirerad av Piet Mondrians Boogie-Woogie målningar. Maila oss om ni har något.

Grattis Lillian!

Damen har fått en egen dag.

”En tro på att ingenting är omöjligt”

Om Hall of Femmes i Cap & Designs nya nummer.

De bortglömda männen

Your Generation, Generation X. Barney Bubbles, 1977.

Den här singeln formgiven av Barney Bubbles 1977, var helt avgörande för Peter Saville, Malcolm Garrett och Neville Brodys utveckling (de första två enligt egen utsago, den tredje är vår gissning).

Armes Forces, Elvis Costello. Barney Bubbles, 1979.

Boken om Barney Bubbles som kom ut för ett par år sedan har kallats en kulturgärning som lyft fram en formgivare som borde ha en given plats i vår designkanon. Vissa finns kvar – andra faller bort – även bland männen. Nästan lika bortglömd är ovan nämnda Malcolm Garrett som till skillnad från sin före detta klasskamrat Peter Saville inte alls finns i folks medvetande. I en nästan obehagligt profetisk intervju i en gammal The Face berättar en 25-årig Malcolm Garrett att han alltid funnit störst inspiration hos underdogs, oftast hos en person som kreativt har influerat någon annan som sedan blivit mycket mer berömd.

Hoppas att det kommer en bok om Malcolm Garrett snart! Vi har fullt upp med de bortglömda kvinnorna – och dom är dessutom fler – så männen får någon annan ta tag i.

Bubbles till vänster, Saville till höger.

Love You More, Buzzcocks. Malcolm Garrett, 1978.

Nail mail

När man vet att man är konstant bevakad kan man kosta på sig subtila manikyrmeddelanden. Lindsay Lohan i rätten.

Oss tjejer emellan

Två 4-åriga tjejer på bussen får syn på jämnårig kille.

Flicka 1: Såg du killen?

Flicka 2: Ja! As-het.

April Greiman

År 1984, när gemene man såg datorn som en science fiction-apparat, och gemene designer såg den som ett hån mot gammal hederlig hantverkstradition, satt April Greiman vid sin första dator uppkopplad mot en videokamera och gjorde grafisk form. Hon hade på en föreläsning mött en Mac-utvecklare som trots hennes protester drog med henne att titta på den senaste produkten, en Apple Macintosh 128K. Hon blev hooked och köpte den direkt. Lite senare köpte hon en Macintosh Plus där hon gjorde sitt mest kända verk Does it Make Sense? för tidningen Design Quarterly, 1986. Som gästformgivare av numret gjorde hon som en fold-out med en bild av sin nakna kropp. Numret blev vad vi idag kallar en snackis. Minst sagt.

Does it Make Sense, Design quarterly. April Greiman, 1986.

Greiman är född 1948 och utbildades i Basel av New wave läraren Wolfgang Weingart. Hon har kallats den som förde postmodernismen till USA, the Californian New wave Style. Idag arbetar hon i egna företaget Made in Space i Los Angeles med arbeten som befinner sig i gränslandet mellan grafisk design, konst, arkitektur, video och datagrafik. Förutom den konstnärliga verksamheten driver hon även ett spahotell. Där ska vi bo när vi hälsar på henne i vår har vi tänkt.

Wilshire Vermont, offentlig konst

Hon säger att en sak är genomgående i hennes arbeten oavsett medium, och det är att hon ser ett utrymme som tredimensionellt, inte platt, och att det är så hon layoutar. Hon beskriver det som ”objects in space” och fortsätter: ”Hard to take credit for creating space, but I'm willing to do it after a couple of glasses of wine or something!”

Samma teknik som hjälpt henne att bryta ny mark har naturligtvis också satt begränsningar för hennes arbeten genom att teknikutvecklingen sätter gränser. Den begränsningen finns också ständigt närvarande idag anser hon, när de flesta formger hemsidor i illustrator och photoshop och resultaten aldrig blir väsenskilda.

April Greimans råd till unga formgivare lyder ”Just make sure you love what you do or this would be a pretty crappy way to spend your life!”

Moderna museets bokhandel

Madeleine, all bright

En sak (minst) har vi lärt oss av det här projektet och det är att det är väldigt jobbigt för kvinnor att prata om hur det är att vara kvinna. Anledningen är förstås att ingen man behöver besvara den typen av frågor. En annan anledning är att man är rädd det man säger ska tolkas personligt, fast det inte alls behöver vara så. Om allt handlade om den egna personen skulle man inte kunna bry sig om huruvida det fanns sjukhus så länge man själv var frisk eller bry sig om ifall andra länder har demokrati eller inte.

Nu ska vi visa 13 verkligt inspirerande minuter med USAs tidigare utrikesminister Madeleine Albright från TED. Albright berättar roligt och med pondus om hur det är att vara kvinna, hur det känns att få frågan och hur man kliver ur rollen som sitt privata jag för att istället tala utifrån sin yrkesperson. I hennes fall handlade det om att ge röst åt The United States of America, så att prata om formgivning känns plötsligt lätt. Hon avslutar det hela med sina numera bevingade ord: ”Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.”

Tack för tipset.

Dagens bästa avstavning

Snart på en utställning nära dig.

Rebecca Allen

En smart kvinna vi känner berättade att kvinnor ofta har legat i framkant när nya saker eller ny teknik introduceras. Hon nämnde videokonst som ett typiskt exempel; när videokonst var en ny företeelse hade den inte lika hög status som andra konstformer. Detta gjorde att män helst avstod medan kvinnor tvärtom uppfattade det som ett fritt fält att verka och experimentera inom. Janet Froelich var inne på ett liknande resonemang då hon sa att: ”När nya saker dyker upp reagerar män nästan alltid emot. Dom vill värna om det som är traditionellt eftersom det är dom själva som har skapat traditionen.”

En gång i tiden avfärdades tanken på datorframställd design som ett skämt. Två kvinnor som trodde annorlunda är April Greiman (som vi återkommer till senare) och Rebecca Allen.

Rebecca Allen har hela sitt yrkesliv konstnärligt utforskat gränserna mellan design, teknik och konst. Långt före alla andra var hon då hon 1986 skapade allt visuellt material till Kraftwerks album Electric Café (grejerna var egentligen klara 1983 då skivan var tänkt att släppas men bandet segade). Videon till Musique Non-Stop var den första i världen att använda sig av 3D renderingar och visades lika ofta på MTV som på konstmuseer.

Rebecca gillar att leka med dockor.

Rebecca Allen är idag 56 år och research director på Nokia, hon är också en av hjärnorna bakom projektet One Laptop per Child.

P.S. till tidigare inlägg

Apropå vårt förra inlägg, förlåt ni kunder som var så snabba på telefonen! Vi skojade bara. Vi är tillbaka på kontoret igen och vi har full koll på alla grejer, vi tar aldrig ledigt.

Förlåt också du herre från det tyska typsnittsmagasinet som undrade vad vi tyckte om Plantin och vi svarade att det var som en elegant, mullig, medelålders man som gillade att dricka vin och äta ost. Det blev så otroligt tyst på andra sidan och nu känner vi oss som värsta, ja du vet. Och det var efter bara ETT glas vin.

Kolla vad vi just har köpt!!

En kontaktkarta på HELA plåtningen av Madonnas första skiva. Är vi lyckliga eller? Ska vi rulla oss nakna i snön för att kyla ner oss och stänga kontoret för dagen och dricka vin redan till lunchen och hela eftermiddagen och kvällen?! Ja det gör vi.

Hejdå.

British Journal of Photography

Recension av vår bok om Ruth Ansel i senaste numret av British Journal of Photography. Köp tidningen här. Eller klicka på bilden och läs.

Nicki Minaj

Få människor formulerar sig med sån skärpa som Nicki Minaj. I gårdagens intervju i Dagens Nyheter menar hon att den sista jämställdhetsbarriären inte sprängdes i och med att USA fick sin första svarta president. Nej, det skulle istället vara att få en kvinna erkänd som världens bästa rappare. Sen tillägger hon att det aldrig kommer att hända henne eftersom hon är för rosa, för flickig och gillar för mycket att ha kul för att tas på allvar. ”Folk som bestämmer vem som är bäst brukar vara ... tråkigare. Jag är glad bara jag kan sparka in dörren för nästa generation.”

Typografiföreläsning på Berns

Kom till Cap&Design Live torsdag 24 februari. Föreläser gör Nina Ulmaja, hon som gör så fina böcker ni vet, liksom Stefan Hattenbach som gör så fina typsnitt. Dom andra två föreläsarna känner vi inte till men dom har säkert stenkoll på vad dom sysslar med dom också.

Bilden ovan har ingenting med texten att göra.

Sydsvenskan

Ingrid Sommar skriver om Hall of Femmes här.

Bokrelease i Göteborg

Tack till Antalis, Rum för papper och Göteborgstryckeriet som hade anordnat allt så fint igår. Tack till Malin Holgersson vår moderator. Och inte minst – tack alla ni som kom!