Tomoko Miho 1931–2012

Tomoko Miho i sitt hem i New York, 2010. Foto: Nadja Hallström.

Det har varit en sorglig helg. I fredags dog en person vi lärt känna och kommit att beundra mycket.

När vi var i New York i våras, hade vi inte hört av Tomoko på länge och som vanligt hade vi förgäves försökt få kontakt. Men så en dag när vi stod i en klädaffär på Broadway ringde hon plötsligt och berättade att hon tillbringat en tid på sjukhus, hon hade fått cancer och läget var allvarligt. Det var enda gången hon berättade något om sin sjukdom, och vi berörde aldrig ämnet igen. Men den egentliga anledningen att hon ringde var för att säga att hon hade bestämt sig för att hon ville vara vara med i Hall of Femmes-serien och att hon såg fram emot att påbörja arbetet med boken så fort vi skickat över ett upplägg på strukturen. Vi protesterade och sa att själva arbetet med boken gjorde vi och våra redaktörer, hon var bokens huvudperson och hon behövde varken formge eller skriva den, varken under dessa omständigheter eller andra, men Tomoko var en envis och dedikerad person och sina karaktärsdrag behåller man oavsett hälsotillstånd.

Hon installerade en dator vid sin säng för att kunna gå igenom digitalt material. Hon fick hjälp av en vän att gå igenom de otaliga kartonger med arbetsmaterial och diabilder som stått och samlat damm. Under flera månader har vi tragglat oss igenom texter och bilder, arbetet har gått långsamt fram och meningsskiljaktigheterna har varit många. Det känns sorgligt att boken inte hann bli klar i tid, och att Tomoko aldrig kommer att få se den färdig.

Här följer ett utdrag från vårt förord:

Det ska erkännas med en gång att det inte är lätt att göra en intervjubok om Tomoko Miho, då en av hennes mest utmärkande drag är hennes stora ovilja att prata om sig själv.

Under vår research för Hall of Femmes upptäcker vi Tomoko Mihos arbeten på Alliance Graphic Internationals (AGI's) hemsida. Vi har aldrig hört hennes namn tidigare och vi har aldrig sett hennes arbeten. Vem är hon?

När vi kontaktar henne för att få en träff svarar hon först att hon är upptagen med en deadline och förmodligen inte har tid, men att vi ska höra av oss när vi kommer till New York. Senare får vi veta att hon övervägt i två månader huruvida vi skulle ses eller ej. Noggrannhet är ett annat av hennes mest utmärkande drag.

Första gången vi ses i hennes lägenhet på Upper East Side vid Central Park är stämningen artigt nervös. Hon vill inte att vi ska spela in vårt samtal, men vi tar anteckningar. När vi går därifrån har vi en anteckningsbok full av namn, personer Tomoko arbetat med eller inspirerats av: George Nelson, Herman Miller, Frank Gehry, Lester Bookbinder, Ray och Charles Eames, Isamu Noguchi, Buckminister Fuller, Lella och Massimo Vignelli, Irving Harper, och John Massey. Men om Tomoko själv – ingenting. Hon har i tre timmar skickligt undvikit att tala om sig själv och det enda vi vet är att hon varit gift med en man som arbetade i Chicago samt att en av hennes bröder var arkitekt.

Däremot har vi fått bläddra bland hennes arbeten som vi tidigare bara sett digitalt och vi är enormt imponerade. Tomoko Miho är en arkitekt i pappersdräkt och hon applicerar tredimensionella lösningar även på trycksaker och affischer. Hennes arbeten har en rumslig dimension, och taktila kvalitéer som aldrig kan göras rättvisa på bild. Vi tänker att något museum borde köpa in samtliga av hennes verk och vi börjar själva drömma om att göra en utställning.

Tomoko Miho föddes i början av 30-talet som Tomoko Kawakami i Kalifornien där föräldrarna som var av japansk härkomst drev en blomsteraffär. Delar av sin uppväxt tillbringade hon och hennes familj i ett japanskt interneringsläger. När vi frågar henne om det svarar hon att det inte är något hon vill prata om. ”Those were difficult times, but we all came out well in the end.”

Efter studier på Minneapolis Art Institute och därefter på Art Center School i Kalifornien bestämmer sig Tomoko Miho för att det är formgivare hon vill bli. På Art Center möter hon också sin blivande man James Miho, som hon var gift med i över tjugo år.

Tomoko är en hängiven modernist och trots att hennes arbeten är strikt rationella är de starkt känslomässigt berörande. Med sina kreativa lösningar, sin egensinne och sin besatthet av detaljarbete är Tomoko Miho något av en designers designer. Att se hennes arbeten är att bli påmind om att för att göra riktigt bra saker så går det inte att kompromissa eller ta några genvägar – man måste vara hängiven sina idéer fullt ut.

Tomoko Miho i arbete på Center for Advanced Research in Design (CARD), 60-tal.

Affisch, ”Great Architecture in Chicago”. Del av MoMAs permanenta samlingar.

Katalog för Herman Miller.

Affisch, ”Friend or Foe?”, tillsammans med James Miho.

Omniplan, affischserie. Screentryck på silverfärgat metallpapper.

Statistik och inga visor

En ny undersökning visar att trots att de jobbar inom samma bransch, har samma positioner och lika lång arbetslivserfarenhet så tjänar män i 30-års åldern 10000 kr mer i månaden än kvinnor. Vi upprepar: 10000 kr.

Som vanligt fattar ingen ett dugg om vad det kan bero på.

Grattis Anna!

Juryn har sagt sitt.

SvDs och Anna Thurfjells reportage om Utøya har vunnit två av världens finaste tidningsdesignpriser, bl.a ”Best in Show” vid Society for News Design. Ett pris så prestigefyllt att det inte delats ut på tio år då New York Times belönades. Motiveringen lyder: ”Ett av de bästa exemplen av nyhetsrapportering som vi sett någonsin”

(Och nej, vi hade ingen aning om detta när vi publicerade intervjun med Anna här igår, en ren lyckoträff.)

Hall of Femmes intervjuar Anna Thurfjell

Vad har du för utbildning?

Jag utbildade mig 1996–2000 på Konstfacks linje i Grafisk Design & Illustration i Stockholm, därefter Poppius journalistskola 2002, och sedan en chefsutbildning i Schibsted Media Groups regi 2009.

Anna Thurfjell, designansvarig på SvD.

Hur kom det sig att du blev intresserad av tidningsformgivning?

Insikten att jag ville arbeta med just redaktionell design kom väldigt tidigt, där möts mina intressen för typografi, bilder och att strukturera ett innehåll, hitta en rytm. Under första och andra året på Konstfack startade jag ett fanzine, Orczy, med ett par vänner, Alexander Ruas och Per Han.

Första tidningen Orzy.

Hur såg de första åren i ditt yrkesliv ut?

Pompe Hedengren och Peter Alenäs, då ad:s på DN, fick av en händelse syn på fanzinet, och jag fick komma på en intervju. det ledde sedan till ett vik som ad-assistent år 2000, på DN På Stan. Det var en ren slump, som jag ser det att min tidningsbana startade just så. Efter en tid blev jag ad för varje nummer av På Stan. DN var lärorikt som mitt första jobb på en tidningsredaktion och det väckte min lust efter mer design av dagstidning.

Vad gjorde att du sökte dig till SvD?

Jag sökte mig till Svenska Dagbladet för att se hur jag kunde utvecklas mer där. Jag gillade deras bilaga City och visste att Clemens Poellinger, som varit redaktör för City, nu var på SvD Kultur. Jag tänkte lite frankt att de såg ut att behöva en ad och ringde upp Clemens. Han berättade för SvD:s dåvarande formchef Rikard Frank om samtalet och Rikard sökte sedan upp mig. De visade sig att de faktiskt behövde någon till ett projekt ganska omgående och vi kom att samarbeta flera år tillsammans. Min ambition var att få ansvara för en redesign av en dagstidning, och projekten jag hamnade i ledde mig fram till det. Under 2003 blev jag ansvarig formchef och fick uppdraget att hålla i min första redesign som lanserades ett år senare. Jag tror det handlade om timing, hårt arbete men också om möjligheten jag fick att samarbeta med Lena K Samuelsson, SvD:s chefredaktör. Det är viktigt med ett bra samarbete med chefredaktören om du vill förbättra en redaktionell produkt i grunden.

SvDs redesign 2004.

Hur ser dina arbetsdagar ut?

Idag innebär min roll ett övergripande designansvar för utvecklingen av SvD:s redaktionella produkter i alla kanaler. Oftast driver jag flera projekt parallellt. De större projekten 2011 var till exempel redesignen av hela sajten SvD.se, en uppdatering av SvD Näringsliv i papper och att ta fram SvD Insikt – SvD:s nya månadsmagasin på iPad. Det är den första designen jag tagit fram för iPad, varje nummer innehåller mer än 30 olika ”jobb” och det var oerhört spännande. Just nu jobbar jag med två utvecklingsprojekt som kommer lanseras i vår – nya SvD Magasinet och SvD:s nya affärs-sajt.

Månadsmagasinet SvD Insikt.

Numera samarbetar jag med flera olika designers i Sverige och internationellt, men tidigare var min roll mer att leda mina kollegor i designutvecklingen. Det är överhuvudtaget viktigt för mig som jobbar ”på tvärs” med alla redaktionella avdelningar att hela tiden identifiera personer som kan tillföra varje projekt just det unika som behövs. Jag gillar verkligen att jag lär mig något nytt varje dag av mina kollegor och genom varje projekts unika utmaning. Fast det finns inget som är mer fascinerande än hur en tidningsredaktion kan samarbeta under riktigt hårt nyhetstryck när något stort har hänt. Det är då man ser hur mycket professionell kompetens som finns och hur vi verkligen kan samarbeta – just när det händer. Jag är nog lite beroende av den här nerven som redaktionen ger mig.

SvD:s helgbilaga K, 2010

Hur ser du på ledarrollen som följer med din yrkesroll?

Det handlar väldigt mycket om kommunikation, att ha högt i tak, våga skapa rätt atmosfär för idéarbetet på redaktionen – vi brukar kalla det ”rått men hjärtligt”. Det är ett ledarskap som handlar om att kunna skapa något som andra människor tar till sig och också vill göra till sitt.

För att driva sig själv och för att komma någon vart krävs att du hela tiden utvecklar din metod – att se en vision och veta hur man ska kunna ta sig dit målet är utan att fastna halvvägs. Du måste också kunna göra din design begriplig för alla – våra läsare är väldigt engagerande så det handlar om att kunna ta till sig hur man förbättrar upplevelsen och hur vi hela tiden kan bli bättre på det vi gör.

Hur skulle du beskriva vad du tillfört SvD?

Jag vill inte beskriva vad jag tillfört SvD, det får andra göra, men jag tror det mest kännetecknade med mitt arbete här är att jag drivit många utvecklingsprojekt.

Ni har vunnit många priser för SvD:s form. Vilka kvaliteter tror du själv är hemligheten bakom framgångarna?

Det är svårt att svara på varför vi varit så framgångsrika. Men för att mäta oss med branschen tävlar vi i flera designtävlingar varje år och under 2005–2011 har vi hedrats med 125 designpriser varav World’s Best Design av Society For News Design 2005, och Europe’s best designed, av European Newspaper Competition, 2009 är de med mest prestige.

Men en viktig del är att det bygger på samarbete och viljan att hela tiden sträva efter att bli bättre. Jag har försökt göra SvD:s design till en stolthet hos alla kollegor – att vi varje dag försöker skapa en tidning som presenterar innehållet så bra vi bara kan.

SvD 2011.

Vilka personer har haft betydelse för dig professionellt?

Tidigt i karriären var Tom Hedqvist (då professor på Konstfack, nu rektor på Beckmans) viktig för mig. Han hade ett bra sätt att ställa de rätta frågorna om vad jag ville göra och varför, ett reflekterande förhållningssätt jag inspirerades av och som följt med mig som en liten fågel på axeln. Lena K Samuelsson har varit oerhört viktig för förtroendet hon givit mig. Genom henne har jag lärt mig så mycket av tidningsmakeriet, som hon är helt mästerlig i. Eftersom jag mestadels jobbat på SvD:s redaktion så är det alla mina kollegor där som betytt mycket, både i skratt och i våra duster, men för att vi förvekligat så många idéer tillsammans.

En bok som gett mig mycket är What I talk about when I talk about running av Haruki Murakami, den beskriver bland mycket annat sambandet mellan löpning och skrivande på ett alldeles fascinerande vis och lärde mig mycket om hur jag kan se på mitt skapande.

Berätta om ditt samarbete med Mário Feliciano som tecknat SvDs typsnitt Sueca.

I den senaste redesignen var en av mina visioner att ge SvD ett eget unikt typsnitt. Det tidigare typsnittet Poynter kändes daterat och gav mig ingen ny inspiration, det var dags för förnyelse. När jag började höra mig för kom jag i kontakt med Mário Feliciano. Jag gillade typsnittet han ritat för den portugisiska tidningen Expresso, en klassisk antikva som kändes modern. Det visade sig att han var så pass snabb att det skulle vara möjligt att anlita honom, vilket jag kan säga var en av grundförutsättningarna. Mário är dessutom verkligen en skön typ.

Mário tyckte att SvD hade en klassiskt skandinavisk design och var mån om att förändringen inte skulle vara så stor att läsarna blev störda. Vi talade om att ge SvD ett mer samtida europeiskt utseende och enades om att det var en antikva som skulle vara huvudtypsnittet.

Sueca, tecknat av Mário Feliciano.

Det är oerhört krävande att redesigna en tidning och samtidigt byta typsnitten. Har du redan typsnittet färdigt blir processen mer lugn. Men det var också typsnittet som var motorn i redesignen, som gav ny inspiration och kraft till designen. Mário ritade Sueca under ett år och vi justerade det kontinuerligt. Han startade med brödtypsnittet och studerade det svenska språket noggrant. I svenska har vi många långa ord med konsonanter med upp- och nedstapel, olikt de latinska språken spanska och portugisiska som Mário gjort typsnitt för tidigare. Han ville därför skapa ett typsnitt som andas och inte är för kondenserat som många typnitt för

dagstidningar är. Att Sueca är ritat för svenska språket har stor betydelse för mig. Vid varje ny skärning testade jag typsnittet och återkom till Mário för eventuella synpunkter och justeringar. Sueca växte till att bestå av 41 vikter, det hade vi aldrig kunnat föreställa oss innan. Det var en fantastisk upplevelse.

Ni arbetade också mycket med att anpassa Sueca till webben. Berätta mer om designarbetet bakom.

Att designa en nyhetssajt skiljer sig väldigt mycket från att designa en tryckt tidning. Sajten publicerar nyheter varje minut, inte bara en gång om dagen, så väldigt mycket bygger på att förstå hur läsaren ska kunna hitta det han eller hon söker och hur flödet – innehållet – ska publiceras. En nyhetssajt ska fungera både väldigt snabbt och på djupet med alla artiklar som har lagrats där.

I redesignen av SvD.se samarbetade jag med Mark Porter som bland annat har designat The Guardian. Mark gav goda råd och vi tittade gemensamt på hur vi skulle få Sueca att bli digital, man kan läsa mer om det på min blogg. SvD.se var ett av de större designprojekten jag har drivit och flera andra designers kopplades också in för att ta fram alla skisser.

Vilka dagstidningar tycker du själv är bra?

Det finns vissa tidningar som jag tycker är ledande i sina delar av världen: The Guardian, Clarín, Politiken, Los Angeles Times. Jag gillar de spanska och portugisiska tidningarnas temperament i synnerhet – många nya spännande tidningar har dykt upp i Lissabon senaste åren, som i, Expresso och Público. Det är intressant att följa Bloombergs businessweek, New York Magazine och Helsingin Sanomats söndagsbilaga har en världsledande design.

Under arbetet med Hall of Femmes har vi hittat många kvinnliga ad:s just inom redaktionell design, många fler än inom andra områden. Har du några tankar kring det och vad det kan bero på?

Jag har inte tänkt på att det skulle finnas fler kvinnor som är ad:s inom just tidningsvärlden och när det gäller dagstidningar är det betydligt vanligare med män som ansvarar för designen, i Sverige och framförallt internationellt. Som ni väl känner till är så många fler kända tidningsgurus män. Det är tyvärr så att fler män än kvinnor tjänar mer pengar och har mer inflytande och status. Jag ser det som att just nu är mitt yrke dominerat av män liksom många andra yrken, men så kommer det nog inte alltid att se ut. Det är viktigt att fler designers är kvinnor i framtiden, för kvinnor kan tillföra mycket när det gäller att utveckla yrkesrollen. Det är hård konkurrens om de här jobben men det finns begåvade kvinnliga ad:s världen över. Med tiden kommer bilden förändras av vem som är en typisk ad.

Vår bästa tid är nu

Man är trots allt glad att ha sluppit vara ad på 60-talet.

Ur Art Direction - The Magazine of Visual Communication, november 1969.

Emily Oberman ny partner i Pentagram

Emily Oberman, från designbyrån Number 17, har blivit ny delägare i Pentagram. Det innebär att Pentagram i New York nu har hela ... tre kvinnor på kontoret! Långt bättre än Londonkontoret alltså, som trots att dom befinner sig i ett land med designkvinnor i det absoluta toppskiktet, inte har haft en enda kvinnlig delägare (och enligt vår hemliga källa, aldrig någon på tapeten). Det är nog så att om inte Pentagram kommer ikapp sin tid, så kommer tiden snart komma ikapp Pentagram.

Pentagrams delägare i New York, numera även med Emily Oberman.

Say it loud, say it clear

Varför skicka ett simpelt sms när man kan köpa en hel billboard?

Jag

Recension av boken Jag. En fiktion av Ingrid Elam. Omslag av oss.

Vi vet hur det känns

Fler som blir provocerade av glada människor.

Uppryckning

Foto: Emily Nilsson

Ja, Kristin Lundell, man kan verkligen fråga sig vem som ska skärpa sig.

”L’ Inconnue”

Fler radiotips för er som gillar vetenskap och bra berättelser.

Här kan du lyssna på den fängslande historien om hur L’Inconnue – dödsmasken efter en vacker flicka som dränkt sig i floden Seine – kom att stå förlaga till den modell som än idag används vid livräddningskurser. Otroligt nog är det alltså en drunknad kvinnas ansikte som blivit det ansikte man blåser luft i för att lära sig rädda drunknade människor. Om och om igen har tusentals människor försökt väcka liv i henne igen. Eller hur var det nu egentligen? Tack för tipset L.

Grattis Moa!

Moa Li Lemhagen Schalin, Kungsholmens coolaste, grattis till Guldbaggen för bästa kostym!

Moa Li Lemhagen Schalin och Ruth Ansel, 2010.

Hungry Eyes

Foto Abe Frajndlich, 1999.

Lillian Bassman (what a lady!) medverkar i ny bok.

Hemmamän

Åsikterna går isär om huruvida det bakom varje stor kvinna står en uppmuntrande pappa, en gayman, en skilsmässa eller bara en ännu större kvinna. I den här långa Bloomberg-artikeln menar man i alla fall att det bakom varje framgångsrik kvinna står en hemmaman.

Statistik från Bloomberg Businessweek.

Världens bästa pod(porr)radio

Katie Morgan och Cassie Young bjuder på underhållning, humor, terapi, coaching, tröst och liggtips i ett och samma program. Vad mer kan man önska?

En jätteglad låt

Ingenting är så djupt provocerande som glada människor. Ge mannen något depressivt.

Den osynliga mamman

Gömda mammor som sätter barnet i fotofokus.

Se fler fantastiska bilder här.

Rekommendationsbrev från chefen

Samira: ”Angela har gjort sig känd som en glad och pigg medarbetare som ser nya möjligheter i alla uppdrag. Vi är oerhört lättade att hon ger sig av.”

Angela: ”Samiras anställningskontrakt här på Hjärta Smärta har tyvärr löpt ut och som det ser ut idag har vi ingen möjlighet att erbjuda henne vidare anställning. Jätte, jättesynd tycker vi.”

Samira: ”Vi önskar Angela stort lycka till. Hon kommer skapa ett stort tomrum här på byrån och det är bara att gratulera nästa arbetsgivare, till vilken jag har en massa användbara tips när det gäller Angela.”

Angela: ”Samiras löneanspråk matchar tyvärr inte hennes prestationer, och vi har kommit till det gemensamma beslutet att det är dags att vända blad. Det finns inga bittra känslor oss emellan. Det ska bli kul att fira av Samira, tyvärr kunde hon själv inte närvara då vi andra åt avslutningsmiddag på Mathias Dahlgren.”

Samira: ”När Angela först kom till oss på Hjärta Smärta var hon väldigt oerfaren, men nu tycker vi att vi har format till henne ganska bra, även om hon fortfarande inte fattar att en dvärgkort morsa knappast kan beskrivas som ”deffad”.

Angela: ”Förutom att önska Samira lycka till framöver, vill vi gratulera henne till att ha träffat en pigg kamrat som tycks dela henne stora intresse för kvinnor ur den något äldre generationen”.

Grattis Massimo!

81.

Tioårsjubileum

Kära vänner, medievänner, uppdragsgivare, kvinnor och stalkers.

Nu firar Hjärta Smärta 10 år. 10 år av kreativa toppar och dalar, snedtramp och genidrag, ödmjukhet och storhetsvansinne, nederlag och framgångar. Men istället för att sätta ljus på tårtan, har vi bestämt oss för att sätta punkt.

Det började med jobbromantik. Två unga kvinnor som träffades på en utbildning och fann varandra (det var inte vänskap, det kom långt senare). Trots att vi träffades dygnet runt tog våra samtal aldrig tog slut. Våra pojkvänner blev svartsjuka. Vi såg på världen tillsammans och vi utvecklade ett gemensamt språk.

Vi gjorde varandra smartare, klokare och modigare.

Vi var trendiga på ett sätt som var skrattretande.

Vi engagerade oss med en frenesi som ibland skrämde våra kunder.

Vi matade varandra med konst, mode, design och arkitektur och det kändes helt fantastiskt.

Vi tog oss själva på stort allvar.

Vi lekte.

Vi blandade högt och lågt och smart och kul.

Vi jobbade jämt och vi jobbade aldrig.

Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi gör mönster.

Vi lärde oss att eftersom vi är kvinnor tror folk att vi har svårt att komma överens.

Vi sökte kunskap i arkiven och på biblioteken.

Vi letade efter någonting som påminde oss om oss.

Vi skrev långa brev till varandra på semestern.

Vi reste jämt: Tokyo, London, Amsterdam, Peking, Rom, Helsingfors, Oslo, Trondheim, New York, Los Angeles, Barcelona. På hotellen trodde folk att vi var ett par. Det blir så när man inte längre behöver prata utan sitter tysta.

Vi var alltid professionella.

Vi ville alltid flytta utomlands.

Vi vältrade oss i typografi.

Vi sorterade in män efter typografiska system.

Vi stal ett ciggpaket av Gabor Palotai och tejp av Henrik Nygren, vi hade en idé om att göra en bok som skulle heta Saker vi snott av andra formgivare.

Vi snodde en rulle julpapper i en affär och sprang därifrån så fort vi kunde. Det var ett jobb vi själva gjort men det slog oss inte att vi hade kunnat be om referens ex.

Vi målade graffiti (en kväll).

Vi hittade en gång en död kanin som hade ett batteri i rumpan.

Vi köpte böcker till varandra.

Vi köpte kläder till varandra.

Vi lovade varandra att bli lite roligare. Kanske ta ett glas vin.

Vi blev mindre glada men mycket bättre.

Vi blev klokare och mindre coola.

Vi kände oss coolare än nånsin.

Vi kom ut från möten och hade samma idé.

Vi lärde oss att fylla i ansökningar och upphandlingar. Beundrarbrev kunde vi redan skriva.

Vi blev förälskade i Vince Aletti. (Enda gången i samma man.)

Vi var så fokuserade på arbete att vi glömde alla tråkigheter privat.

Vi var noga med att aldrig anspela på vår kvinnlighet i jobbsituationer, men det var innan vi hade fyllt 30, och innan vi lärt känna Ruth Ansel.

Vi lyssnade på P1.

Vi pratade om döden och formgav varandras dödsannonser.

Vi tyckte aldrig att vi pratade om sex men det är inte sant.

Våra assistenter tyckte vi var mycket tråkigare än de väntat sig.

Vi sminkade oss alltid i taxin på väg till möten.

Vi skaffade oss bundsförvanter. Jämnåriga kvinnor och äldre män.

Vi lärde oss säga ”Vi förordar den här lösningen.” istället för ”Det ska vara såhär.”

Vi lärde oss ta betalt.

Vi var så starka att vi kunde flytta berg. (Det kunde vi inte.)

För flera år sedan, när vi hade börjat bli kritiska, bestämde vi oss för att lägga ner men att vi borde göra något stort tillsammans först. Hall of Femmes blev vår hyllning till varandra, ett avsked som blev en nystart.

När vi senare träffade Paula Scher, rådde hon oss att söka oss vidare till större sammanhang, och för att göra det så måste vi dela på oss. Vi blev chockade, men vi förstod att hon hade rätt. Vi hade växt i taket. Vi hade stannat.

För 10 år sedan fick vi Kycklingstipendiet och för pengarna vi fick instiftade vi ett eget stipendium. Ingen fattade nåt – knappt vi själva heller. Våra mammor grät, för vi var så fattiga. Vissa tyckte det var smart PR-mässigt, andra att det var korkat och idealistiskt.

Men vad det egentligen handlade om, vilket är lätt att se nu i efterhand, är att ta en egen position. Vi var smickrade över att bli utvalda, men vi ansåg att man kan ta sig rätten att välja själv. På så sätt avslutar vi precis som vi började. Med Hall of Femmes har vi valt själva, och vi har försökt visa ett annat alternativ. Som vi ser det är det är vad design handlar om: att försöka göra saker bättre.

This is the end för Hjärta Smärta, men Hall of Femmes fortsätter. Vi kommer att ge ut nya böcker, och vi kommer att ha fler intervjuer här på bloggen. Vi planerar också ett framtida projekt som är hemligt än så länge.

Tack till alla som har varit med oss och mot oss, för många att nämna med namn. Ni har gjort våra tio år oförglömliga.

New York, 2011.

Helgjobb

Idag har vi spelat det här spelet, där man ska tänka på en känd person och sen ska geniet lista ut vem man tänker på genom att ställa frågor. Vi tänkte naturligtvis på en känd grafisk formgivare från New York.

Först föreslog geniet den här pampiga kvinnan:

Sen det här:

Därefter det här:

Geniet gissar alltid Anna Wintour om det är en kvinnlig chef över 50. Om man har berättat att det är en blond kvinna blir den omedelbara följdfrågan: Is she a porn star? Om svaret är NEJ blir följdfrågan Is she a fashion model? Om svaret är NEJ blir följdfrågan Is she a lesbian?

Men efter några felgissningar gick allt plötsligt slag i slag. Is your character within arts? JA! Does she live in New York? JA! Does she have long blonde hair? JA!

Och döm vår förvåning:

Med Lillian Bassman gick det sämre. Det enda förslag vi fick var det här (delvis korrekt visserligen):

Efter 15 min gav spelet upp:

Och ännu en gång fick vi göra en insats för den kvinnliga designhistorien.

Så nu måste vi sitta hela helgen och mata in alla våra designers. Vi hoppas att de direkta följdfrågorna i framtiden blir: Is she blond? Is she a designer? Is she Paula Scher?

Så, då var det fixat. Nu med bilder också.

Autografer

Här är vårt signerade exemplar av paret Vignellis bok ”Design is One”. Massimo höll i pennan ”Lella is not a pencil person.” Men en sak gör oss förbryllade: det står To Samira and Angela with congratulations on your books! Lella + Massimo Vignelli +.

Vad betyder plustecknet efter Massimos namn? En tredje medlem i designfamiljen vi inte känner till? Ett förstärkande prefix? (som Lella och Massimo lite tuffare skrivet). En hälsning? Lella (kyss), Massimo (kyss)? Förslag?

Stark kvinna

Uttrycket ”stark kvinna” är populärt och används gärna för att signalera en självständig kvinna. Det är ett bra uttryck som är lika användbart och nyanserat som till exempel ”lycklig fattiglapp” eller ”härlig tjockis”.

Nej, det här är vad vi kallar en stark kvinna:

Kvinnotrollen

Dagens roligaste korrekturfel. Skulle stå kvinnorollen.

(ur Lella Vignellis bok.)

PS. Kvinnotrollen är vi själva.

”If Lella does not like it, it goes in the waste basket.”

Lella och Massimo Vignelli om arbetsfördelningen dom emellan.

Mer julklappar

Om feminism och mode är oförenligt kan fortsätta diskuteras, men den finaste julklapp vi fått är iallafall att Sanna Atldax har döpt två klänningar till Angela och Samira i sin kommande kollektion. Vi har inte sett dom ännu men vi är så hedrade att vi börjar gråta!

Årets julklapp

Angela och Samira i Stockholm.

Yves och Pierre

Yves och Pierre i Paris

I år gav vi av en slump varandra samma bok i julklapp så därför kan vi inte annat än att helt enigt rekommendera den, Brev till Yves av Pierre Bergé. Köp filmen också för ännu mer sorgeromantik.

Pierre och Yves i Marocko