Otroligt men sant

Nu ska vi berätta något ni inte kommer tro på.

Vi har jobbat i snart 10 år och under dom 10 åren har vi haft ... låt se, vi tar fram ena handen och räknar: 1, 2, 3, 4, 5 manliga uppdragsgivare (ni vet vilka ni är). Nu räknar vi bort uppdrag där vi samarbetat med män i större arbetsgrupper, vi räknar också bort att det ofta är en chef som är man och som kanske kan räknas som ytterst ansvarig som uppdragsgivare. Vi räknar helt enkelt hur många män som aktivt tagit kontakt med oss för ett uppdrag. What's the math on that? 5 män på 10 år är 1 vartannat år.

Det är faktiskt – helt seriöst – ofattbart. Det är så att vi börjar gapskratta när vi skriver det här förutom att det inte är särskilt kul.

När vi ibland nämnt det här, t.ex på föreläsningar, är reaktionen alltid densamma, TOTAL TYSTNAD. Eller någon gång ett irriterat ifrågasättande av sanningshalten (det finns faktiskt roligare saker att ljuga om). Varför det verkar otänkbart för de flesta män att anlita oss tänker vi överhuvudtaget inte börja spekulera i. Det är inte vår uppgift.

Är det här något vi sörjer? Ett uppriktigt svar: Nej, inte nu längre. Vi har arbetat tillsammans med så många bra kvinnor genom åren. Vi är medvetna om att vi är bra på det vi gör, och vi är relativt etablerade. Det självförtroende som Hall of Femmes har genererat har dessutom visat att man kan skapa sina egna sammanhang. Man kan med andra ord välja själv istället för att bli utvald.

I det större perspektivet är det mycket sorgligt. Vi vill alla jobba så mycket som möjligt och vi hade gärna tagit uppdrag av människor av båda kön eftersom det hade dubblat potentiella uppdrag. Vi är också övertygade att både kvinnor och män gynnas av samarbeta med varandra. Dessutom känns motsatsen ... så hopplöst omodernt.

Det var bara det vi ville berätta.

........

TOTAL TYSTNAD.