Hall of Femmes: Hemma hos Lella och Massimo Vignelli

Massimo Vignelli öppnar dörren till paret Vignellis kombinerade hem och studio, en etagelägenhet med ett jättelikt blyinfattat fönster i centrum. Han är klädd i svart från topp till tå med en scarf lindad runt halsen, vid skrivbordet i ljuset från det kyrkliknande fönstret ser han ut som en präst. Utanför rasar ett oväder och med jämna mellanrum skakar kyrkfönstret av blixtnedslag. En vacker och surmulen tonårsflicka släntrar in och kysser sin farfar adjö. Vi börjar vår intervju efter att först själva ha blivit intervjuade om våra familjebakgrunder. Han säger att Sverige är ett bra land att leva i, där finns det snygga tjejer och lite katolicism. Om New York säger han att det han älskar mest med staden är att alla kommer någon annanstans ifrån, och att här finns mycket designjobb att uträtta.

Lella är inte helt kry utan håller till på övervåningen och ansluter först i slutet av intervjun. Deras bok Design is one beskriver deras syn på design som ett helhetstänkande; något deras arbeten, deras liv, deras hem och deras kläder vittnar om – allt känns integrerat. Genom åren har de formgett allt som är möjligt att formge enligt deras ofta citerade devis: ”If you can design one thing, you can design everything.”

Lella kommer från en italiensk arkitektfamilj, ”att träffa släkten är inte en familjesammankomst utan ett arkitekturkonvent”, skämtar Massimo. De träffades i Italien när de båda var mycket unga, och han visste från första stund att hon var kvinnan han ville gifta sig med. Han hade en flickvän vid den tidpunkten men ”tack och lov blev en god vän till mig förälskad i henne – och vice versa – vilket förenklade det hela.” Massimo åkte därefter till England för att studera en termin och verkar vunnit Lellas hjärta genom att skriva långa brev.

De utbildade sig båda till arkitekter och flyttade efter några turer mellan länderna slutligen till New York i början av 60-talet. Då hade de redan med stor framgång drivit sin egna verksamhet i Milano där de hade kunder som Pirelli och Olivetti. Tillsammans med Ralph Eckerstrom och några partners till startade de Unimark International – ett av världens största designkontor någonsin med kontor i 11 länder. Kontoret i New York låg i Seagram building ”så ni förstår hur högt vi satsade”. Han beskriver åren med Unimark som att de kände sig som missionärer i ett nytt land. De jobbade dygnet runt med att skapa några av de mest kända grafiska identiterna någonsin. ”Vi införde något nytt som inte funnits tidigare, vi skapade ett designspråk. Det är omöjligt att göra något liknande idag”, säger han och knackar med fingret på sin Mac Book Air. Vi tänker att han har både rätt och fel, att datorn han knackar på också kan underlätta. Under tiden med Unimark föddes parets två barn, en son och en dotter. Han beskriver hur de hade ständig hjälp av barnvakter, nannys, assistenter för att få det att fungera men att det var kämpigt framför allt för Lella.

Detta är en man som beundrar sin fru, det hörs i varje mening och syns i varje blick. Massimo har i många intervjuer berättat hur Lella är realisten i deras konstellation, medan han är visionären. Hon har alltid fungerat som hans kritiker och är den som ser det han missat, han säger att han litar hundraprocentigt på att hon alltid har rätt. Han berättar att hon till skillnad från honom aldrig varit särskilt intresserad av att undervisa och att dom få gånger hon gjort det har hon varit så hård mot eleverna att hon aldrig blivit tillfrågad igen. Han ler och säger att han är en av de få som kan ta hennes kritik. Vi frågar hur hon är med kunder och han svarar ”Terrific! Dom älskar henne och respekterar henne för hon uttrycker sig aldrig vagt utan är vass som en kniv ’tjoom’!”

Lella kommer ner från övervåningen, hon är mycket stilig, klädd i grått och egen design från topp till tå. ”Jag säger just att du alltid vet hur du vill ha saker.” säger han.” ”Of course!” svarar Lella med kraftig italiensk brytning, ”när jag gör ett jobb så måste det bli som jag vill annars har något gått fel.” Vi frågar om hon alltid haft den säkerheten och de svarar båda samtidigt ”Yes.”. ”Men glöm inte, jag har jobbat med det här mycket länge.”

Massismo säger att Lella alltid har ansvarat för företagets ekonomi. Hon nickar och säger att hon brukar be honom att hålla tyst på kundmöten eftersom hon är bättre på att ta betalt, ofta dubbelt eller tre gånger mer än han skulle gjort. ”Men återigen” påpekar Massimo ”det är för att hon är realist, hon inser hur mycket tid vi kommer att lägga ner för att göra vad som krävs. Jag är passionerad, passionerade människor är inte lika bra på att ta betalt. Vi blir lyckliga av att få göra det vi älskar.”

Vi frågar paret rakt ut hur det känns att Lellas alltid har fått stå i skuggan av sin man. De säger att det har varit mycket jobbigt och att det är det fortfarande. ”Alltid när vi skickat in våra jobb till tidningar och vi angett ’design av Lella och Massimo Vignelli’ så har de alltid bara skrivit mitt namn.” ”Inte bara det” inflikar Lella ”det brukar stå hans namn även på saker jag har gjort också.” Massimo säger att han är glad att den bok vi gör ska bli HENNES bok och han visar ivrigt Lellas arbeten på datorn och säger med stolthet i rösten ”Hon har gjort tåg också, visste ni det?”

Vi frågar varför de tror att det finns så få kvinnor i toppositioner inom design och innan vi hinner avsluta meningen säger Massimo att män är livrädda att förlora sin position och för att försvara den så delegerar de antingen kvinnor till arbetsuppgifter som är mindre betydelsefulla eller så gör de kvinnor till sexobjekt ”men are so stupid it's unbelievable...” muttrar han med eftertryck. Vi frågar om han alltid har stöttat Lella i hennes yrkesliv och han säger att nej det har han inte, de har alltid varit jämlika i arbetet men i fråga om familjelivet har hon alltid dragit det tyngsta lasset. ”Vår son som nyss gick, när han var liten så såg jag honom knappt. Jag satt alltid vid det här arbetsbordet, eller så reste jag.”

Innan vi går berömmer han Hall of Femmes, han säger att det vi gör är enormt viktigt, att det inte har gjorts tidigare och att det är designhistoriskt relevant. Lella säger att männen alltid har velat vara kungar och att alla kvinnor vet precis vad hon menar med detta. Vi förbannar oss själva för att vi redan stängt av bandspelaren.