Återträff med Maira Kalman

Maira Kalman är liksom vi intresserade av döden och varje dag börjar hon med att läsa dödsannonserna, ”ett känslomässigt sätt att börja dagen på”. Vi har med oss Annas pepparkakor i ljusblå plåtburk och Maira bjuder på te i prickiga koppar som man kan föreställa sig har stått modell i någon illustration. Har man sett Mairas bilder ser allt i hennes fantastiska hem illustrerat ut. Vi frågar Maira om feminism och hon säger att hon anser anser att feminism och andra världskriget är de två viktigaste händelserna i världshistorien. ”Feminism–Good. Second World War–Bad”, känner hon sig nödgad att tillägga.

Vi pratar också om pengar, musik, böcker och äktenskap eftersom det är våra favoritämnen i livet. Förutom döden då. En av oss börjat gråta häftigt vid ett tillfälle. Vi ser det som ett känslosamt sätt att avrunda en intervju på. Liksom förra gången går vi ner i Mairas ateljé en trappa ner. Det känns som att vi varit på besök inuti någon av Mairas böcker.

Grattis till brudparet

Grattis säger vi till vår medarbetare Emi Gunér som gift sig. Den av oss som ”testat” tycker att giftermål funkar precis som att röka; man blir liksom triggad och avspänd på en och samma gång!

Heresies

En ung Janet Froelich. Foto från Heresies Retreat Picnic av Mary Beth Edelson.

Blandade omslag Heresies.

Janet Froelich startade sin yrkesbana som konstnär och var verksam som det i över 10 år innan hon började arbeta som formgivare ganska sent i livet. I konstnärskollektivet The Heresies Collective, där bland andra Pat Steir, Mary Miss, Nina Yankovitz ingick, arbetade hon med tidningen Heresies och fick smak både för formgivning och att arbeta i grupp. Här kan man se trailern till en dokumentär om gruppen.

Brooklyn kl.17.02

Två svenska formgivare i en lägenhet tre trappor upp står och tjuvkikar på far och son som spelar baseball på gatan.

Janet Froelich

Tidningen Real Simples kontor i Time-Life Building var tomt och öde i morse när vi mötte upp creative director Janet Froelich som stigit upp extra tidigt bara för att träffa oss. Morgonmöte passar människor med jetlag och omvänd dygnsrytm hade vår redaktör Ika Johannesson som varit vaken sen halv fyra på morgonen då hon var såhär pigg (Janet kunde inte träffas så tidigt).

När vi intervjuade Janet för ett år sedan hade hon precis börjat sitt nya jobb på Real Simple efter 22 år på The New York Times Magazine. Skillnaden mellan de båda tidningarna är enorm och förutsättningarna helt olika. Janet berättar att hon många gånger fått frågan hur hon kunde lämna ett drömjobb som det på the New York Times, men säger att hon såg det som en utmaning att i hennes ålder bli tillfrågad om att få göra något helt nytt och att hon efter över två decennier kände att hon på alla sätt hade uträttat vad hon kunnat uträtta. Real Simple har en upplaga på runt 2,5 miljon (!!!) och varje omslag genomgår en marknadsundersökning innan det går ut. När man säljer runt 400 000 lösnummer på enbart omslaget får man inte välja fel. Bilagorna till The New York Times däremot följde med inuti tidningen så där fick man så att säga det omslag man fick. Omslags-testgruppen utgörs av 20 000 utvalda läsare som går in på en webbsida och klickar på sin favorit. Janet Froelich erkänner att det sällan är det omslag hon själv tycker bäst om som vinner omröstningen. Målgruppen för tidningen är kvinnor i karriären med barn och högre inkomst än genomsnittet som vill göra sina liv enklare. Janet säger att hon ser tidningen som en handbok för en viss typ av kvinnor och i det kommande numret som sitter uppe på pin-up väggen finns tips på maträtter som kan tillagas med enbart tre ingredienser. Kycklingbitarna på bilderna är råa – det ni, är inte helt commes-il-faut i de flesta kvinnotidningar.

För att vara ärliga är Real Simple kanske inte en tidning som tilltalar oss rent innehållsmässigt men vi är imponerade över hur Janet har förbättrat formen när vi jämför med äldre nummer, för det är då man ser. Redesignen är skickligt gjord och skillnaden är stor men på ett sätt som gör att Real Simples läsare ändå känner igen sig. Vi bläddrar i ett gammalt nummer och tycker att tidningen ser ut som en IKEA- katalog där det är omöjligt att skilja ut reportagen från annonserna. Det känns framför allt som att Janet har höjt nivån vad gäller fotografi och även använder fotografi konceptuellt till skillnad från tidigare. I det senaste numret har hon låtit ett reportaget som handlar om flexibilitet i kroppen illustreras av en snygg svit svartvita bilder på dansare istället för de praktiska ”såhär-gör-du” bilder som annars är obligatoriska i genren. Hanteringen av typografi har helt klart inslag av något vi känner igen från the New York Times. Det som skiljer att att människorna på bilderna alltid är glada och att vissa av rubriktypsnitten är lite mer ornamenterade (men layouten är fortfarande ren och enkel).

Janet Froelich har alltid hyllas av sina redaktörer och hon säger att hon ser sig själv som journalist, en visuell journalist med ett redaktionellt uppdrag. När Janet berättar om hur omslaget till bilagan efter 9/11 kom till förstår vi verkligen vad hon menar med detta och vi ryser alla så att vi får gåshud. Janet också. Den historien får ni läsa i sin helhet i vår bok så småningom, det blir för långt här.

Vi ber Janet berätta om ledarskap eftersom hon som creative director inte bara ansvarar för estetisken utan också leder ett team. Hon berättar att hon själv funderat över såna frågor då hon å ena sidan alltid har sett sig som en person med naturliga ledaregenskaper, en som gillar att leda möten och fatta beslut, å andra sidan har hon också velat vara en del av gruppen och dessa två sidor har ibland krockat med varandra.

När vi lämnat Real Simple konstaterar vi att Janet är en sån chef vi själva skulle vilja ha.

Skrivet om oss

Steve Heller skriver om boken här.

Boktipset med Dashwood David

Idag har vi varit med Ruth på Dashwood Books som kommer att stå för bokförsäljningen på torsdag. Dashwood Books är som himmelriket om man älskar fotoböcker. Allt är fint, väldigt fint, fina bilder med fint tryck på fint papper. Vi blir malliga när vi ser att vår bok ligger framme på disken. Ruth blir lika exalterad som vi i en sån här miljö, gemensamma intressen river som ni vet åldersbarriärer. Först vill hon ha boken Blumen av Collier Schorr, sen vill hon ha en bok av Ari Marcopoulos (7000 spänn, 2 exemplar kvar) och sen vill både hon och vi HA ALLT. Det känns som att vi tar över hela butiken och skrämmer iväg de andra kunderna.

Vi har fått höra att det är hit till ägaren David Strettell alla fotografer går när de vill ha råd och vi förstår varför. David är en initierad och passionerad bokhandlare som känner alla och har koll på detaljerna ”nu är det bestruket papper som gäller efter alla år av obestruket” och som ibland ger ut egna böcker, som en bok av vår favorit Ryan McGinley.

Vi bad David rekommendera två böcker till Hall of Femmes-bloggens läsare. Andra som köpt Hall of Femmes: Ruth Ansel har även gillat dessa böcker:

1. Das Land, Manfred Willman (Fotohof)

2. Everybody Knows This is Nowhere, Ryan McGinley (Dashwood books)

Precis när vi ska gå bromsar galleristen James Danziger in sin svarta sportbil. I bakluckan har han en låda med Ruths flyers färska från tryckeriet.

Book signing med Ruth Ansel

På torsdag har vi en andra releasefest för Hall of Femmes: Ruth Ansel. Boklådorna har varit på villovägar på olika postkontor i New York men är nu i äntligen i säkert förvar hemma hos Ruth. Idag ska vi plocka upp dem hos hennes doorman och frakta dom till galleriet Danziger Projects.

Befinner ni er i New York på torsdag är ni välkomna!

Flyer design: Ruth Ansel

Mellanlandning

På väg till New York mellanlandade vi i Afrika – ett vilt och galet land där vad som helst kan hända!

Vi gillar gillet

Från och med igår är vi invalda som medlemmar i denna förening.

Bild från efterättskaffet på gårdagens årsmöte på Bloms café.

Att visa det man inte kan se

Sist vi bloggade om alla utställningar vi arbetat med kände vi att det blev lite för mycket fokus på H:M Konungen och ganska lite på vår design. Nu tänkte vi rätta till det. På bilden här nedan ser ni vår interaktiva entréskylt till utställningen Att visa det man inte kan se/To show what can't be seen på Norrköpings visualiseringscenter.

Och här är ett annat exempel på skylttypografi.

Foto: Mf foto, Sofia Andersson

Blädderex.

Beställ den här eller här.

Designpar

Paula Scher och hennes man Seymour Chwast (som hon varit gift med två gånger) intervjuade i Print.

I väntans tider

Vi startade den här bloggen i mars förra året då vi på vinst och förlust reste till New York för att intervjua kvinnor med lång erfarenhet av branschen. Resultatet av den resan blev Hall of Femmes, ett tak för olika projekt där vi kommer att lyfta fram kvinnliga formgivare.

Nästa helg åker vi med vår redaktör Ika Johannesson till New York igen för att samla material till en ny omgång Hall of Femmes-böcker och vi kommer att träffa både nya och gamla bekantskaper. Vi ligger i hårdträning, vi läser böcker, memorerar bilder, personer och årtal, vi ringer dagliga tjatsamtal, postar böcker, mailterroriserar assistenter och skriver intervjuscheman. Kort sagt: vi förbereder oss.

Vi åker också till New York för att ha releasefest på boken på Danziger Gallery (mer om detta snart!). Vi hoppas att många ladies and gentlemen dyker upp och att det blir en lång kö framför Ruths signeringsbord.

Hall of Femmes: Paula Scher

Här är vår intervju vi gjorde för Kolla! förra året så kanske har ni redan sett den. Men vad gör det, man blir lika glad av Paula varje gång!

Louise Bourgeois

1911–2010

Front

Grattis Front!

Olika utställningar – olika män

Norrköpings Visualiseringscenter, 27 maj 2010.

Historiska museet, 27 maj 2010.

Det vi älskar mest med vårt jobb är att det är så omväxlande!

Arne gör tummen upp för Hjärta Smärta!

Om killar vore typsnitt. Del 6

Käre Cooper Black. Du är en svängig filur som aldrig vill växa upp. Du gillar livets goda och det är väl inget fel med det? Din absoluta prime time var tidigt 70-tal och det syns på dig. Det finns många som vill att du ska försvinna helt och andra som tycker att du är en rolig prick!

Vid första anblicken skulle man inte gissa att du ofta dyker upp på konstutställningar och dylikt. Men du står faktiskt bakom en av de kärnfullaste konstrecensioner vi någonsin hört när du på invigningen av Moderna Museet fick frågan vad du tyckte om det nya museet och konsten. Du såg dig om i rummet där en performance av konstnären Vanessa Beecroft pågick och sa: So far, so good!

Kungen och Vi

Igår var det körigt för kungen och oss! Först var vi på invigningen av utställningen Att visa det man inte kan se på Norrköping Visualiseringscenter där vi gjort både utställningsgrafiken och det nyöppnade centrets skyltsystem.

Därefter var det invigning på utställningen Sveriges Historia på Historiska museet. Båda utställningarna ska stå under fem års tid vilket också vår tredje utställning Flyglabbet ska göra. Den sista utställningen kommer att öppna för allmänheten 12 juni på Flygvapenmuseum i Linköping.

Killar med pianofingrar – Explicit version

Mellan 0.25 och 0.40 är det en väldigt fin inzoom. Fredagsmys.

Killar med pianofingrar

Det här klippet har visats 7 miljoner gånger. 6 miljoner av gångerna har vi kollat på det. Den här killen besitter alla egenskaper vi uppskattar hos en... eh man. Han är musikalisk, begåvad, har snygg tröja och sjunger desperat i falsett.

Om killar vore typsnitt del 5: Gotham Narrow

Din storebror har varit ute i svängen ett tag nu. Han har blivit riktigt framgångsrik, erövrat världen och gjort karriär. Han gör inga ansträngningar för att dölja sin självgodhet numera utan vet att han sitter säkert i båten. Men... är han inte lite för stabbig och bredbent egentligen? Vi tycker att det finns sammanhang där han inte anstränger sig det minsta för att passa in, och saker han inte tänker göra för dig.

Det är då du kliver in på spelplanen, lillebror. Du var den struliga brorsan som det aldrig skulle gå lika bra för som din lyckade storebror. Men i vårt tycke är du är både smartare och snyggare. Du snackar inte med alla till höger och vänster men du gör ditt jobb bättre. Du är fortfarande lite för ung och knixig för att vi ska vilja hänga runt med dig i alla möjliga sammanhang. Men när du fått lite mer tid ute i världen och ordnat upp några småsaker – utan att bli präkig som din bror – då står vi där med öppna armar och säger välkommen till oss, Gotham Narrow!

Stor utställning – pytteliten bok

Irma Boom ska ha en stor retrospektiv utställning på Universitetet i Amsterdam. Utställningen öppnar i början av juni och pågår till början av oktober. Till den stora stora utställningen ska Irma göra en liten, liten katalog. Ni som har holländska som modersmål läser mer här. Ni andra kan titta på den fina bilden.

Framtiden börjar nu

Paula Scher är en av de mest kända formgivarna i världen. Men det räcker inte. Under vår intervju berättar hon att första gången det är möte med en ny kund och hon kommer in i rummet så reagerar kunden med besvikelse. Vi ifrågasätter om det verkligen är sant, hur kan hon veta att det är så? ”Sånt där känner man direkt” säger Paula oberört ”de har sökt sig till en byrå bestående av män och så får dom kvinnan. Kvinnorna reagerar likadant.”

Läs igenom det här en gång till så att ni verkligen förstår innebörden. Bryt sedan ihop fullständigt. Lägg sedan det här bakom er och tänk nytt. You either respond to it or you don't.

Hjärta Smärta i Creative Review – igen.

Creative Review har publicerat ett utdrag ur boken i sitt majnummer. Det är ett sju sidor långt reportage, det största i tidningen. Trots det tycker Anders Wester att de borde gett oss större utrymme och skrivit mer om vårt projekt. Vi älskar Anders!

Romantik och Nederlag

På kvällen möter vi upp Paula i den fläskfärgade baren igen. Det är hon och en mindre grupp av de utländska föreläsarna som samlats för en drink. Den positiva känslan från tidigare på dagen försvinner omedelbart när vi hamnar i invanda sociala mönster. Vi smiter in tyst och sätter oss vid ett bord lite längre bort för att inte störa eller tränga oss på. De unga männen gör dundrande entré, hälsar glatt på alla och talar om vad de heter och vad de gör. De är charmiga och självsäkra. Vi är stela och beter oss som idioter. När en av killarna lämnar Paulas bord tar vi snabbt chansen och hon hälsar genom att krama och kyssa oss (hon kysste inte någon av männen, hon kysste bara oss). Paula dricker rödvin, vi dricker GT och männen vid bordet dricker vitt vin eller öl. Paula ber att få låna en penna och skriver upp kvinnor som hon tycker borde ingå i Hall of Femmes på en servett. Den servetten är numera värd en miljon. När vi tittar på Paula i baren undrar vi om det är vår egen framtid vi ser. Mittemot henne sitter en man som är femton år yngre än Paula själv, han suckar och säger att hon har fel i vad hon just sagt sen talar han om hur saker egentligen ligger till. Vid bordet sitter också en 35 år yngre man som håller med den första mannen om att hon har fel, men som känner respekt. Bredvid sitter en 30 år yngre kvinna knäpptyst och håller hårt i en servett som om det vore en livboj.

Med Paula Scher i Oslo

För några månader sedan fick vi av en slump höra att Paula Scher ska ha en föreläsning i Oslo, nästan i våra kvarter alltså. Efter att ha jagat hennes assistent i veckor och lämnat över 10 meddelanden på svararen kommer vi på att om vi cc:ar hela Pentagram och oskyldigt undrar om vi kanske har fått fel mailadress till assistenten så svarar hon inom två minuter. Ja – Paula vill gärna att vi gör en Hall of Femmes-bok om henne. Ja – Paula ställer upp på en intervju i samband med Oslobesöket. Sen blir det vulkanaska över hela Skandinavien och vi vet inte om resan kan bli av överhuvudtaget. Sen sätter vardagsstressen in med en massa jobb som ska fixas och vi undrar om vi verkligen har tid att åka iväg i två dagar? Det där sista känns korkat nu i efterhand.

Vi stämmer träff med Paula på hennes hotell i den stängda baren som kanske ser bättre ut på kvällen men i dagsljus avslöjar en teddyinredning i olika fläsknyanser. Glasdörrarna till toaletterna (med fyrkantiga toalettsitsar) pryds av närbilder av ståndare och pistiller som vi efter en stunds analyserande med pannorna i djupa veck förstår ska leda tankarna till erigerade penisar respektive vaginor. Och här, i detta tempel för subtil bildsymbolik, ska vi ha möte med en designdrottning.

Paula kommer ner i baren och slår sig ner. Det känns mer avspänt än första gången vi sågs. Vi är alla tre på nån sorts semi-semester och vi vet bättre vad vi vill ha ut av intervjun. Paula berättar om sin bakgrund. Hon är uppväxt i en villaförort med en pappa som var kartritare, en mamma som var lärare och en storebror. Ramarna för hur man skulle se ut och uppföra sig var snäva och hon kände sig redan som liten kvävd av förortsidealen och kritiserad för hur hon själv var. Hon svarade genom att revoltera och säger att det räddade livet på henne att fly därifrån för att börja på konstskola.

Vi frågar Paula om pengar, ett känsligt ämne som vi berör i Ruth Ansels bok, och där Ruth berättar att hon och hennes kollega Bea Feitlers lön tillsammans var lägre än vad en manlig art director hade fått. Paula skrattar högt när vi berättar att Janet Froelich sagt till oss att det är mer troligt att höra kvinnor prata med varandra om sina sexliv än om vad dom tjänar. Jag har inga problem alls att prata om pengar, säger Paula. Men under en period i sitt liv brukade hon stå framför spegeln och öva sig på att med ett avspänt tonfall säga ”Jag vill ha hundra tusen. Jag vill ha hundra tusen...”. Det tycker vi är roligt. Själva brukar vi repetera högt inför jobbiga telefonsamtal. Hon säger att det var först när hon blev invald som delägare i Pentagram som hon började få stora uppdrag och tjäna mer ”I was alone and a woman in the business, so I joined the company of men”.

Hon berättar en anekdot om en kund som bad henne jobba för ett väldigt lågt arvode eftersom jobbet var så litet och kunde hållas enkelt. ”Inga jobb är små och enkla. Du kommer vilja göra en massa ändringar och så kommer jag behöva jobba massor ändå” sa Paula. Kunden insisterade på att det skulle vara ett mycket enkelt jobb. Då erbjöd Paula honom att hon skulle göra jobbet gratis men att han var tvungen att betala 5000 kr för varje ändring han gjorde, hur liten den ändringen än var. Kunden accepterade inte erbjudandet.

Intervjun avslutas i ofrivillig komik när vi ska prata om bildmaterialet till boken. Till Ruths bok fanns inte mycket digitalt och därför har vi lagt ner månader på att få fram material. Vi hoppas att det ska gå lättare den här gången. Vi ger henne Ruths bok (Intelligent gjord, säger Paula, bättre gjord än många stora böcker) och visar på de collageartade uppslagen med privata bilder. Vi vill gärna ha några privata bilder från Paula också men känner oss inte bekväma att fråga det rakt ut, hon kanske kan uppleva det som påträngande. (Har du någon bild på när du solar top-less? Har du problem med spriten!? Har du bedragit din man? Berätta! Berätta mer!). Istället pekar vi på bilden av Ruths vardagsrum och säger med neutral jobbröst: Du kanske har en bild på din arbetsplats som vi kan ha med? Eller en bild på några av dina tidigare kontor? Paula ser förrvirrad ut och säger att det finns bilder av Pentagram men att hon inte tror hon har några från sina tidigare kontor. Vi pekar på uppslaget där en ung Ruth kysser en man passionerat och fortsätter lika tonlöst: Kanske har du en bild på någon tidigare samarbetspartner eller kollega? Paula hajar vinken och säger att visst, hon ska se vad hon kan hitta. Hon tror också att hon har kvar ett brev som Tibor Kalman skickat till henne till invigningen av hennes första designstudio (Koppel & Scher) med lyckönskningen ”Congratulations! I hate your guts.”

Efteråt går vi och möter vår vän Sofia som just flyttat tillbaka till Oslo med sin pojkvän. Dom ser mycket nykära ut. Det gör vi med.

Bokrelease Lilla Baren

Foton av Paulina Westerlind.

Våren är här och då vill man bara kolla på tjejer!

Till exempel signora Paola Antonelli.

Mer Grossman

Citat ur katalogen formgiven av Henrik Nygren.