Hemma hos män vi gillar

Vi har haft för få hemma hos-reportage på bloggen. Men nu ändrar vi på det och hälsar på hos fyra män vi gillar: Stefano, Mats, Olof och Vince.

50+

New York Magazine, 2011

För ungefär ett år sen skrev vi om Beyonces gamla morsa, dvs om äldre kvinnors alltmer framträdande plats i populärkulturen.

I oktobernumret av New York Magazine handlar det också om gamla mammor. Här talar man om hur medelåldern för barnafödande ökat över hela västvärlden. I Tyskland, Italien och Storbritannien ligger snittåldern för en förstföderska på 30, i USA 25 – en höjning med 4 år sedan 1970. I New York ligger den på 27 år och i Stockholm 31 år. Men antalet mammor i medelåldern har också ökat lavinartat. År 2008 föddes 8000 barn i USA av mammor över 45, en ökning på över 300% sen 1997, av de barnen var 541 födda av mammor över 50 år. Både förändrade attityder och ny teknik ligger bakom de ökade siffrorna.

I vår kommande bok om Janet Froelich tar vi upp argumentet ”kvinnor kan inte ha karriärer eftersom de föder barn.” En förenklad förklaringsmodell vi aldrig trott på, kanske för att vi själva kommer från Sverige där det finns stora möjligheter att kombinera jobb- och familjeliv. Janet berättar att de flesta av hennes vänner har fått barn efter 40 och att det inte påverkat deras yrkesliv, de har haft en karriär i full gång som de absolut inte velat överge. Kanske är det så att kvinnors karriärer peakar senare och att det då finns mer att komma tillbaka till som nybliven mamma?

New Yorks Magazines omslag är naturligtvis en parafras på det berömda Demi Moore-omslaget från 1991, fotograferat av Annie Leibovitz, själv förstagångsförälder vid 51.

Vanity Fair, 1991

Bevis på indoktrinering är:

1. Man ropar ”HALLÅ!” till sitt barn, barnet svarar: ”HALLOFFEMMES!”.

2. ”Min mamma gör design med gamla tanter”. Svar på frågan vad hans föräldrar jobbar med. Denna pojke tror även att grafisk formgivare = en gammal tant. Hold on to that thought, boy.

3.”Den här t-shirten har jag fått av Ruth Ansel, och där borta har vi en affisch av Lillian Bassman.”, världsvana kommentarer vid rundvisning av hemmet.

Vad ska det bli av dom här 00-talisterna? Det lovar gott.

Lina ”Vogue” Thomsgård

Vi har ett internt nyhetsbrev här på kontoret. Vi kallar det ”Dagens Lina” och det handlar om Lina Thomsgård och Rättviseförmedlingen. Ofta är det riktigt stressigt att uppdatera med alla nyheter och framgångar för Rättviseförmedlingen. Att det är rättvisefrågor som står i fokus för så mycket uppmärksamhet gör oss väldigt, väldigt glada. Nu senast stod det så här i nyhetsbrevet: Lina i Vogue Italia! Fantastico!

Ruth Ansel intervjuad av Art Directors Club

Från Hall of Femmes till Hall of Fame

Idag blir Ruth Ansel invald i Art Directors Hall of Fame och det känns som att en cirkel sluts.

Då – för två år sedan visste vi knappt vem Ruth Ansel var mer än till namnet. Vi hade precis skickat en artigt formulerad förfrågan om ett informellt samtal där vi ville prata om villkoren för kvinnor i branschen, då och nu. Att få tag i rätt mailadress var knepigt, och när vi äntligen lyckades var det svar vi fick lika kortfattat som New York-barskt: ”Jag hör av mig när jag kollat upp er. Om det är intressant då.”

Vi väntade med stigande ångest på svarsmailet som var översvallande positivt men dröjde nästan två veckor innan det kom. Mötet med Ruth Ansel ett halvår senare blev livsavgörande och kom att resultera i bokserien Hall of Femmes.

Så ikväll, Ruth, skålar vi i ditt italienska favoritvin och läser för hundrade gången igenom dina brev som för alltid kommer att ge oss gåshud. Vi är djupt stolta över att ha kunnat bidra till att rikta juryns uppmärksamhet mot dig och att du äntligen tillägnas ett pris du borde ha fått för länge sedan.

Grattis!

Artikeluppslag på tidningen Ms:

”Of course, I'm all for equal pay, but...”

Underbar läsning här om Gloria Steinem och de andra kvinnorna på tidningen Ms. Tack för tipset S.

Bizniz as usual

Tidningen Fortune listar i sitt senaste nummer världens 50 mest framgångsrika affärskvinnor i USA och övriga världen. Entrepenörsdelen är uppdelad på olika profiler såsom Oppurtunisten, De sociala entrepenörerna, Miljöentrepenören, The Self Made Woman, Visionären etc. Men det mest intressanta är kanske ändå slutartikeln Will the next Facebook be founded by a woman? Där konstaterar artikelförfattaren att fastän det verkligen inte råder någon brist på kvinnliga företagare så saknas det kvinnor som tänker riktigt, riktigt stort. Många kvinnliga storföretagare har byggt upp ett företag kring sig själva, som Martha Stewart och Oprah, men det är svårt att hitta någon som byggt upp ett företag i gigantisk skala.

Varför finns ingen kvinnlig Mark Zuckerberg trots att sociala nätverk används mer av kvinnor än män? En teori i artikeln är att kvinnor oftare fokuserar på att kunna utöva ett inflytande och män på att klättra uppåt på karriärstegen. Kvinnor skapar företag de kan tänka sig att jobba för, män företag de kan tjäna pengar på.

Boktipset

Äntligen har Kathy Ryans bok om arbetet som fotoredaktör på The New York Times Magazine kommit. Köp den här.

Vår bästa oneliner av Fran Lebowitz

Fråga från publiken: Do you think there's a difference between a female voice and a male voice in literature?

Fran Lebowitz (med basrösten): Even on the phone there's a difference between a female voice and a male voice.

Arbus i Paris

“You see someone in the street and what you notice, essentially, is what goes wrong. It is already extraordinary that we each have our particularities. Not content with what we have, we try and create others. Our entire attitude gives a signal to the world to indicate how we want to be seen, but there is a world of difference between what you want others to know and what you can’t prevent them from knowing. That is what I always called the difference between intention and effect. What I mean is that if you observe reality close up, and you manage to really discover it, reality becomes unreal.”

Diane Arbus

Igår öppnade en stor retrospektiv Diane Arbus utställning i Paris med över 200 foton, varav vissa aldrig visats tidigare. Gå och se den du som kan. Du som inte har möjlighet kan istället se fler bilder här eller titta närmare på Diane Arbus böcker som Yolanda Cuomo formgivit. Eller så kan du gå på filmvisning på Moderna nu på lördag.

Roger, Mary och Annie

I går skypade vi med tidningsmannen Roger Black för att fråga om hans samarbete med Mary Shanahan på Rolling Stone.

Han berättade att förutom Marys osvikliga känsla för fotografi, var hon även en smart organisatör med en förmåga att sätta samman bra arbetsteam. Precis som alla andra vi pratat med älskar han Mary. Han blir glad att höra att hon ska få en bok och vi undrar om det är för att hon har fått för lite uppmärksamhet. Han säger att så är det absolut men att det delvis beror på att hon själv är helt ointresserad av bekräftelse på framgång. Som exempel berättar han om när Mary efter en prisceremoni på Society of Publication Designers (SPD) tog emot flera priser för tidningen men slängde dom i soptunnan på väg hem. Rock'n'roll, Mary!

Roger berättade också om Annie Leibovitz tid på tidningen efter hennes vilda tid som The Rolling Stones turnéfotograf, en period med intag av så mycket droger att det nästan kostade henne karriären. Nu går dokumentären om Annie Leibovitz i repris här, gläds även åt inslagen med Ruth Ansel och berättelserna om Bea Feitler.

På den här skärmdumpen från filmen tror vi att det är Mary Shanahan som sitter längs fram till höger. Mannen som står på bordet gissar vi är chefredaktör Jann Wenner som fått en väldigt, väldigt, väldigt bra idé.

Decency is a relative thing

Vi kommer aldrig att glömma Jenny Holzers utställning på Whitney för några år sedan. I höst är hon aktuell med verk på Liljevalchs utställning Helvete (formgivning Stefania Malmsten).

Inte så förvånande har Jenny Holzer, född 1950, arbetat som sättare och hon menar att precis som när man sätter texter måste de programmeringar hennes konst bygger på vara korrekta, spegla innehållet, se lockande ut och engagera människor.

Här en radiointervju med truismernas drottning, vars konst bara blir mer och mer politisk.

En av våra favoriter.

Roger the Dodger

Inför Mary Shanahans bok ska vi intervjua den här mytomspunne mannen. Numera bor han ödsligt ute på sin ranch i Texas i fem små containerhus monterade på pålar, allt för att hålla skallerormarna borta. Intervju nu på måndag kl.10 Texastid.

Borlänge–New York

Ganska ofta i vårt projekt stöter vi på oväntad sidoinformation. Igår var det denna: Steven Heller som skrivit förordet till Hall of Femmes: Janet Froelich har bott i Borlänge och fick sitt politiska uppvaknande där. Vi försöker föreställa oss hur det blivit om han stannat kvar. Ad på Dalademokraten istället för The New York Times Magazine? Medlem i Familjen istället för AGI? Skönt att han åkte tillbaka, för annars hade han inte kunnat skriva vårt förord och vi tycker att det blev bra.

Highlight ur vår bok om Lella Vignelli

Lillian Bassmans höst

Under arbetet med vår bok om Lillian Bassman fanns enbart två källor som berörde Lillians tid som art director för två av världens mest inflytelserika tidningar.

Den ena var en artikel av Vince Aletti i tidningen Aperture (återgiven i kortad version i vår bok), den andra den utmärkta och omfattande katalogen till den retrospektiva utställning om paret Himmel–Bassmans hela produktion på konstmuseet i Hamburg som öppnade kort efter Paul Himmels bortgång.

Snart kommer Lillian Bassman arbete som art director att uppmärksammas på flera håll.

I slutet av sommaren blev vi kontaktade av ett universitet i Tyskland som arbetar med en omfattande tvåspråkig publikation ”Women in the History of Graphic Design” där delar av vår bok har använts. Acne Paper kommer snart ut med ett långt reportage, och Harper's Bazaar håller just nu på att spela in en dokumentärfilm om tidningens historia där delar av det bildmateral vi letat upp, och som aldrig publicerats tidigare, kommer att användas.

Trots att vi är glada över att många vill uppmärksamma Lillian Bassman så kan vi inte låta bli att undra varför kvinnor alltid måste hinna bli så gamla innan de får upprättelse? Lillian fyllde 94 i somras, alla har inte turen att leva så länge att de får uppleva sin revival.

Snyggast i The Gentlewoman

Anna Calvis matadorlook.

Gillar även sidorna med chefredaktörer som sminkar sig i tunnelbanan på väg till jobbet, äntligen en redaktionell idé bakom ett sminkreportage.

Blod Eld Död

Läs recension av vår redaktör Ika Johannessons bok Blod Eld Död.

Beach life

Strandpar läsandes The New York Times Magazine formgivet av Ruth Ansel 1978. Foto av Nan Goldin.

Årets omslag

Vårt omslag för Bang är nominerat till Årets omslag! Rösta här.

AGI Open summering av dag 2

Stefan Sagmeister – Vilken öppning! Alla våra fördomar rann av oss, förlåt oss Stefan, vi har missförstått dig fullständigt.

Mario Feliciano – En av våra favorit typsnittstecknare om arbetet med Svenska Dagbladets Sueca.

James Goggin – Sympatiskt om sitt arbete på Museum of Contemporary Art i Chicago.

Paul Sahre – Inledde med orden: ”I am NOT Paula Scher.”

Marina Willer – Vilken fantastisk kvinna, vi blev drabbade – igen. Denna Londonbaserade brasilianska fick oss att svettas av lycka, rodna, få hjärtklappning och drömma storslagna drömmar om att göra intelligent och engagerad design. Inledde med orden: ”It's always terrifying to give a lecture after Paula Scher.”(Paul Sahre) Rolig också. Damn, hon är fulländad!

Ahn Sang Soo – Poetiskt om koreanska alfabetet och sin holistiska världssyn.

Pierre Di Sculio – Här var vi för hungriga för att lyssna.

Sen gick vi till matmarknaden och umgicks med våra nya vänner och missade två föreläsningar.

Anette Lenz – Färgvirtuos teaterformgivare.

Nicholas Blechman – Delade med sig av sina 14 bästa karriärtips. Skönt format för en föreläsning.

Michael Bierut – En effektiv entertainer, ett riktigt proffs som liksom landsmannen Chip Kidd kommer från ett land där det är dödsstraff på att inte leverera. Har varit gift i 31 år med den första och enda flicka han någonsin kysst.

AGI Open i Barcelona

Snabbsummering av dagens föreläsningar:

Christoph Niemann – Kluriga illustrationer med hög igenkänningsfaktor.

Tony Brook – Drev tesen att hans två hjältar Wim Crouwel och Johan Cruyff egentligen var en och samma person.

Paula Scher – Om varför man ska göra design för byggnader. (Jobben kommer att stå kvar länge.)

Lars Müller – Inledde med att förolämpa publiken (formgivare läser inte). Kanske var det därför vi hade svårt att ta till oss resten.

Marian Bantjes – För oförberedd och tråkigt urval av arbeten.

Jessica Helfand & William Drenttel – Om design och samhällsansvar. Men vi blev inte klokare.

Chip Kidd – Designföreläsning som stand up comedy. Hysteriskt kul.

Kyle Cooper – PANG BOOM SMASH. Maffiga explosionsorgier. (A: Cool! S: Gäsp.)

Joost Grootens – Systematik som arbetsmetod. Vackert. Speciellt boken om Israel–Palestina konflikten.

Isidro Ferrer – Charmig och mycket spansk illustratör/scenograf/designer/pantomimartist (!).

Angus Hyland & Marion Deuchars – Om varför man ska arbeta med människor som bor på gångavstånd och som man tycker om.

Jan Wilker – Nej killar. Sluta. (Som i lägg ner verksamheten.)

Paula Scher boken på Arlanda

På väg hit!

Hjärta Smärta i Stil

Lyssna på dagens Stil (35.00), där vi berättar om vårt senaste fynd, Diana Vreelands brev och pm på ett antikvariat i New York.

Brainpickings

Läs om Hall of Femmes här.

Intervju med Stefania Malmsten

Stefania Malmsten på kontoret i Dumbo, New York.

Alltid när vi frågar folk om tips på äldre svenska designkvinnor, så nämner alla ditt namn. Det tycker vi är ganska komiskt för du är ju inte särskilt gammal. Har du hört det själv någon gång?

(Skratt) Nej, det har jag inte. Men jag kommer ihåg en gång i slutet av 90-talet när jag och Nina Ulmaja var utvalda att representera grafisk formgivning på något som hette Artgenda i Köpenhamn. Jag minns att hon sa att sa att när hon gick på Konstfack var jag och Lotta Kühlhorn de enda kvinnliga grafiska formgivare hon över huvud taget kände till, så kanske ligger det något i det. Men så finns det ju så lite grafisk formgivningshistoria i Sverige över huvud taget. Fram till 80-talet fanns det inga designbyråer, då var allt reklambyråer. Och där fanns inte så många kvinnor.

Känner du till några?

När jag gick på Beckmans praktiserade jag på Arbmans på Kungsgatan. Där jobbade det en kvinna som hette Fia Wase Westberg som var väldigt uppmuntrande mot mig. Christina Britton hade gått ut Beckmans lite före mig och arbetade som AD, sen startade hon tidningen Café där hon var chefredaktör.

Du började väldigt ung på Beckmans, hur kom det sig?

Jag ville bli fotograf egentligen och hade gått Kulturamas fotokors en termin, så jag sökte mest med foto. Jag träffade Joel Berg, vi är jämnåriga och kände varandra lite när vi var tonåringar. Han berättade att han skulle söka till Beckmans och jag sa ”det kan man väl inte göra, man måste ju ha gått någon annan skola först?” men sen tänkte jag att ”äh, då gör jag det också”. Sen sökte han aldrig, men jag kom in.

Du var 18, du måste ha varit en av de yngsta som någonsin kommit in på Beckmans?

Ja. Det var väldigt mycket på gott och ont tror jag. Det var mycket jag inte riktigt tog till mig för att jag var så ung.

Hur såg det ut i din klass vad gäller fördelningen mellan tjejer och killar?

Det var nog hälften/hälften.

Vilka fler kvinnor gick på Beckmans samtidigt som du?

Carmilla Floyd och Marita Lindqvist som gick ut året innan jag började har varit otroligt viktiga. De har egentligen aldrig jobbat som formgivare, för de tyckte det var lite löjligt, men de har drivit en slags byrå med egna projekt på sitt eget vis. Dom drev klubbar. De hade tidningen Ocean som de gjorde för Sida. Väldigt, väldigt många som blivit stora inom media började hos dem. I min klass gick till exempel Annika Huett och Barbro Ohlson Smith.

Vi tycker oss se att kvinnors karriärpeak ofta kommer senare medan männen går mer raka spåret.

Jag tror att det är typiskt för kvinnor att göra lite krokigare karriärer, man hittar få som har en sådär spikrak karriär.

Vad beror det på tror du? Vi kan ju känna igen oss i det, vi har ju startat upp det här sidoprojektet och gått utanför våra yrkesroller.

Jag tror att man börjar jobba och tror att man är inne i det på samma villkor som männen och så plötsligt inser man att man faktiskt inte är det. Att det är någon annan som har bestämt reglerna och att man inte riktigt får vara med och då börjar man söka andra vägar, andra former.

Och det sättet, ert sätt eller mitt sätt eller Carmilla & Maritas sätt att jobba är ju lika rätt. Det måste man tro på i stället för att ge upp och bli yogalärare eller trädgårdsmästare.

Clic, 1989.

Berätta om de första åren av ditt yrkesliv.

Jag gjorde rätt mycket olika saker. Jag började på tidningen CliC, först som modeassistent till Birgitta Martin som var modechef då och sedan som assistent till Ulf Norlén som var AD och var där i knappt ett år. Jag var på DN Söndag en sommar. Där fanns en kvinna som hette Kerstin Wigstrand, jag tror att hon var redaktionschef då men blev sedan formchef för hela DN. Det här var 1989, och då fanns det inga formgivare på dagstidningar. De som gjorde sidorna var redigerare som kunde skriva rubriker, stryka och skriva bildtexter. Men just DN söndag, under den perioden, började jobba mer aktivt med formen och de tog in mig som sommarvikarie fast jag var ung och inte journalistutbildad. Det var fruktansvärt när man skulle gå ner och kolla av sidorna hos grafikerna som var sura, äldre män som visste att deras tid var över. Jag var också på Expressen Fredag för att alla mina kompisar var musikjournalister men jag fick hoppa runt på olika avdelningar.

På Kultursidan lärde jag känna Maria Schottenius som blev kulturchef ett år senare och då tog in mig för att göra sidans form. Tillsammans med Johan Cnattingius gjorde jag också formen på BLM när hon senare blev redaktör för den. Hon har betytt mycket. Jag var en kort period på Slitz precis innan den gick i konkurs och blev uppköpt av Mats Drougge och blev den tidning den är idag. Jag jobbade med Lasse Sundh på hans byrå Dynamo, innan vi gjorde Pop.

Liselotte Watkins, bok, Modernista.

Feminista, bokserie, Modernista.

Malmstenbutiken, förpackningar.

Rodebjer, lookbook, 2010.

Philippe Parreno, bok, CCS Bard, 2010.

Vad är det du tycker om med att göra tidning?

Jag gillar att bygga upp system, tidningar är ju egentligen det perfekta systemet. Jag tycker om när det finns ett sammanhang och en kontinuitet och att man kan göra om saker. Att jobba med foto OCH typografi. Nu är det ett tag sen jag gjorde tidning, men tidningstänkandet präglar allt jag gör. Jag har ofta fått den typen av bokuppdrag – publikationer som är mer som tidningar uppbyggda av olika delar.

Går du in i det redaktionella arbetet också?

Ja, eftersom det ofta saknas redaktörer men också för att jag tycker det är kul. Att tränga in i ett material och att till exempel titta på rubriker för att hitta ett system eller utveckla en speciell idé för hur bildtexterna ska se bete sig. Det är omöjligt att separera innehållet från formen. Alltid.

När du jobbar med art direction och fotografer, känner du då att det är en hjälp att du har fotat själv?

Ja, jo men det tycker jag. På senaste tiden har det blivit många konstböcker och i konstvärlden finns ju bilderna redan där. Under Bibel-tiden jobbade jag väldigt intensivt med foto. Många av de fotografer som vi publicerade för första gången i Bibel är väldigt framgångsrika idag; Camilla Åkrans, Andreas Larsson, Anders Edström. Det där kan jag sakna jättemycket, att varje vecka ha uppdrag att lägga ut till olika fotografer. Det skulle jag vilja komma tillbaka till.

Helvete, utställning Liljevalchs, 2011.

Vi har fått för oss att 90-talet när du började jobba var ganska grabbigt, och att det var få kvinnor som kom fram då?

Jag har precis läst Caitlin Morans How To Be a Woman och hon beskriver 90-talet, precis samma pop-90-tal som jag befann mig i, som en period man upplevde som jämställd för att PJ Harvey fanns och man gick omkring i Dr Martens-kängor, när det i själva verket var en anda som utmynnade i en grabbkultur med konsekvenser som tidningen Loaded.

Men jag tycker att jag ser en ganska stor skillnad i attityder bland de yngre männen och männen i min egen ålder. Många av de killar jag haft som assistenter har en helt annan inställning. Jag tror nog att saker har förändrats till det bättre och att de här gamla reklambyråstrukturerna delvis har fallit. Även om man fortfarande hör de mest hårresande historier om hur kvinnor blir behandlade på reklambyråer.

Har det varit viktigt för dig med förebilder och att ha andra kvinnor i ditt yrkesliv? Vi har intrycket att din generation inte har varit lika intresserad av sånt?

Nej men så är det nog.

… nån slags mellangeneration liksom?

Ja det tror jag stämmer, för även om jag alltid varit medveten om sånt, redan på skolan var jag i hög grad medveten om vilken skillnad det var på hur killar och tjejer betedde sig i klassrummet. Det fanns killar som kunde svänga ihop en uppgift i hissen upp och ändå presentera den med stort allvar - och bli hörda - medan tjejerna började med att be om ursäkt. Samtidigt tog det lång tid innan jag ville prata om sånt. Jag ville undvika hela den diskussionen … man vill inte vara uppmärksammad för att man är kvinna och man vill inte att det ska spela någon roll.

Så känner vi också men om man är två kvinnor och jobbar ihop som vi så går det inte att slippa ifrån. Man uppfattas aldrig som neutral då.

Jag tror att det är genialiskt att vara två.

Jag kommer ihåg när ni kom till mig här i New York första gången, att jag upplevde att det var befriande att prata om män och kvinnor... Då hade jag precis läst boken om Cipe Pineles som är så fantastisk. Det är en tung biografi över en kvinna som var grafisk formgivare och den är helt unik. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Cipe Pineles är ju också typexempel på en sådär lite krokig karriär och i viss mån i skuggan av männen.

Den är fantastisk. Det finns en laddning bara i att se bilderna på den här kvinnan i Frida Kahlo-flätor ensam bland männen som alla ser likadana ut.

Jag vet, verkligen!

The Black Power Mixtape, 2011.

Du bor i New York sedan ett par år, jobbar du både med kunder där och i Sverige då?

Jag har haft en del amerikanska uppdrag, till exempel för konsthallen CCS Bard, upstate New York. Just nu gör jag en publikation för Iaspis, en löst baserad fortsättning för katalogen Voice Over som jag gjorde för två år sen. Den utgår från en konstnär som heter Mary Kelly som har haft utställning på Moderna nyligen. Jag kände inte till henne tidigare, men hon verkar supercool. En dam med rolig frisyr, som är mäktig inom den feministiska konsten. Det är flera projekt som kommer från svenska kunder men har förgreningar här. En bok baserad på filmen The Black Power Mixtape som precis haft premiär här. Jag har också jobbat med utställningen Helvete som öppnat nu precis på Liljevalchs.

Och så smider jag lite planer.

Jag sitter på den gemensamma arbetsplatsen Studiomates i Dumbo, där de flesta är 10 år yngre och jobbar med web. Några av dem ligger väldigt långt framme när det gäller sånt som jag inte kan och jag smyglyssnar mycket.

Vi kan inte göra en bok om dig nu för du är för ung – men vi har dig på tillväxt.

Ni får göra en bok om mig när ni är 70 och jag är 80.

Vi lovar!

Stefania Malmsten i Stockholm fotad av Jenny Källman.

Extra! Extra! Read all about it!

Hjärta Smärta i Grafik

I senaste numret av Grafik berättar vi om varför vi tycker att Lillian Bassmans omslag för Junior Bazaar 1947 är ett av världens bästa omslag någonsin.

Hall of Femmes på Fab

Under några dagar säljs våra böcker här. Då kan man även få tag på de sista exemplaren av Ruth Ansels bok.

Intervju med Anna Romson

Du utbildade dig på Massachusetts College of Art i Boston, där du pluggade i fyra år. Hur tror du att det har påverkat dig att du startade din yrkesbana i USA?

Det har påverkat mig väldigt mycket. Massachusetts College of Arts pedagogik är baserad på Bauhausskolan, och att fokusera på ett ämne – grafisk formgivning – under fyra år, varvat med studier i psykologi, konst och litteraturhistoria passade mig perfekt. I samma byggnad finns också utbildningar i arkitektur, fotografi, film och mode, vilket skapar en väldigt spännande miljö att vistas i.

Att leva i en annan kultur under några år är nyttigt, jag reste mycket i landet och under mitt tredje år bodde jag i New York och läste på Parsons School of Design. Det tog ett tag innan jag fick jobb efter att jag flyttat hem till Sverige. När jag visade min portfolio tyckte många art directors att min formgivning var lite udda, inte så svenskt minimalistisk som man var van vid. Kanske för att jag inspirerats av klasskamrater som kom från Sydamerika, Spanien och Japan. Min bästa kompis som jag delade ateljé med var en bög från Brasilien.

Har du någon teori om varför vi hittat så många kvinnliga art directors som varit verksamma länge i just USA?

Ingen aning, men bara på Massachusetts College of Art fanns det fler kvinnliga designlärare än manliga, så ser det nog inte riktigt ut i Sverige.

Varför finns det så få äldre kvinnliga art directors i svensk reklam?

Bra fråga. Det undrar jag också. Det kanske bara speglar resten av samhället? Jag tror dock att det finns en hel del kvinnor, men de är inte kvar i den traditionella reklambranschen, utan jobbar som frilans eller i mindre konstellationer. Kanske är vi kvinnor inte lika bra på att marknadsföra oss själva som män. Hörs man inte så finns man inte. Men jag tycker ändå att det blir bättre för varje år. Det kommer fram fler duktiga kvinnliga art directors som tar plats, nu behöver de bara ta steget in i byråernas ledningsgrupper.

Du har berättat att du vid något tillfälle tröttnade på hur det fungerade i byråvärlden, på att männen satt kvar efter arbetstid och delade upp jobben mellan sig. Kan du berätta mer om det?

Jag upplevde det som svårt att kombinera yrket som ad med att vara en bra småbarnsmamma. Även om jag tyckte det var ett enkelt val att välja mammarollen framför mitt yrke, kändes det hela tiden som att man missade mycket när man sprang iväg till dagis. Kanske misstolkade jag situationen, men det är väldigt lätt att tappa sitt kreativa självförtroende när man känner att tiden inte räcker till. Jag gjorde i alla fall det under en tid.

Annons NK, 1997.

Du har ju arbetat på flera av Sveriges mest kända byråer och drivit din egna byrå Romson 1996–2002. Vad har skillnaden varit mellan att driva egen byrå och att vara anställd?

Som anställd kan man fokusera helt på sitt jobb som ad, vilket kan vara skönt många gånger. När man är delägare och är med och driver en byrå är det så mycket annat man måste engagera sig i, som anställningar, byråkultur, inköp av möbler. Jag tycker det är roligare att vara med och driva en byrå än att bara vara anställd. Det är spännande att se hur viktig rätt gruppdynamik och kultur är för att skapa ett bra kreativt klimat.

Och nu har du blivit frilans. Varför valde du att börja arbeta på ett annat sätt?

Efter att ha jobbat i 18 år på fem olika traditionella byråer kände jag att det var dags att se något annat. Mitt sätt att jobba på gick lite på rutin, jag behövde utmana mig själv helt enkelt. Göra något som kändes lite läskigt för att bli en bättre ad. Jag ville också jobba med andra typer av projekt som kanske inte naturligt hamnar på byråerna.

I dag jobbar jag med egna kunder, med formgivning, reklamprojekt och ibland som cd. Jag jobbar även med pr-, event- och varumärkesbyråer. Driver egna projekt och håller även en del föredrag och undervisar på Berghs. Det är väldigt roligt att få jobba med så olika typer av projekt och hela tiden träffa nya duktiga människor som jag lär mig mycket av att jobba med.

Vad tycker du kännetecknar en bra ad?

Att man är duktig både på det visuella och det strategiska. Och att man kan kombinera dem. Att man inte bara har en stil, man ska vara duktig på att tolka det varumärke man jobbar med. Inte formge för sin egen (och branschens) skull. Vi jobbar ju inte som konstnärer.

Finns det en idealkund?

Alla kunder som vill göra stark kommunikation och inte bara göra slut på sin marknadsföringsbudget.

Milko, förpackningar. 2009.

Finns det någon kampanj du är extra stolt över?

Det finns många, men klädmärket Nygårdsanna som jag jobbat med sedan starten -94 tycker jag mycket om. Jag tycker vi har lyckats "gå lite på sidan" av den ombytliga, snabba modevärlden. Vi har hittat ett eget uttryck både i fotografiet och text, som förmedlar Annas tankar med kläderna. Reklam för modevarumärken blir lätt ”följa John” och byter visuellt uttryck efter rådande trend. Att vi med Nygårdsanna lyckats vara så konsekventa under många år är väldigt roligt, samtidigt som vi måste förnya oss och inte fastna i historien. Vi har också jobbat med samma fotograf, Carl Bengtsson, och copy, Mattias Jersild, vilket jag misstänker är rekord för ett modevarumärke som byter fotograf och ad lika snabbt som nagellacks färg. Det är utmanande att få jobba så nära en annan kreativ person som Anna. Att hela tiden försöka tolka hennes tankar i kommunikationen, oavsett om det mynnar ut i en pr-kampanj, butiksinredning eller en katalog.

Nygårdsanna, kataloger.

Har du haft några mentorer eller förebilder yrkesmässigt?

Alexey Brodovitch och Paul Rand. Jag önskar jag hade haft fler starka äldre kvinnor att se upp till i den svenska reklambranschen. Min enda, men bästa är Ann-Marie Wessman på Swe.

Om du gör ett nedslag i hur reklambranschen såg ut när du arbetade på Hall & Cederquist 1990–1996 och idag 2011.

Vad är de stora skillnaderna du ser mellan då och nu i svensk reklam?

Jag tycker det är en stor skillnad, jag vet inte om det är för att jag börjar bli gammal och det är så lätt att tycka ”det var bättre förr”. Men jag började på Hall & Cederquist innan datorerna kom. Då fanns det mer tid för jobben, för ideérna och formgivningen. Det fanns tid för eftertanke eftersom det fanns naturliga pauser, som att vänta på att få en text från typografen eller reprokameran. Fax tog längre tid än ett mail. Idag känns det som man många gånger jobbar på en fabrik, där man bestämt innan hur lång tid ett projekt får ta. Ibland kan jag känna att det fanns lite för mycket tid då, jag gillar många gånger energin som finns i att jobba med en tight tidsplan, bara det finns tid till reflektion. Vad jag också saknar från Hall & Cederquist och Romson är alla samtal. Inte om reklam utan om allt annat – politik, konst, livsåskådning. Man hämtade sin inspiration från alla andra ställen än reklam. Idag känns det som att vår inspirationsvärld har krympt.

Vad är det bästa råd någon gett dig?

1. Sluta aldrig att vara nyfiken. 2. Byt arbetsplats när du inte lär dig mer. 3. Skaffa ett ”dra åt helvete-kapital” innan du tar ett bostadslån.