torsdagen den 29:e september 2011

Intervju med Stefania Malmsten


Stefania Malmsten på kontoret i Dumbo, New York.


Alltid när vi frågar folk om tips på äldre svenska designkvinnor, så nämner alla ditt namn. Det tycker vi är ganska komiskt för du är ju inte särskilt gammal. Har du hört det själv någon gång?


(Skratt) Nej, det har jag inte. Men jag kommer ihåg en gång i slutet av 90-talet när jag och Nina Ulmaja var utvalda att representera grafisk formgivning på något som hette Artgenda i Köpenhamn. Jag minns att hon sa att sa att när hon gick på Konstfack var jag och Lotta Kühlhorn de enda kvinnliga grafiska formgivare hon över huvud taget kände till, så kanske ligger det något i det. Men så finns det ju så lite grafisk formgivningshistoria i Sverige över huvud taget. Fram till 80-talet fanns det inga designbyråer, då var allt reklambyråer. Och där fanns inte så många kvinnor.


Känner du till några?


När jag gick på Beckmans praktiserade jag på Arbmans på Kungsgatan. Där jobbade det en kvinna som hette Fia Wase Westberg som var väldigt uppmuntrande mot mig. Christina Britton hade gått ut Beckmans lite före mig och arbetade som AD, sen startade hon tidningen Café där hon var chefredaktör.


Du började väldigt ung på Beckmans, hur kom det sig?


Jag ville bli fotograf egentligen och hade gått Kulturamas fotokors en termin, så jag sökte mest med foto. Jag träffade Joel Berg, vi är jämnåriga och kände varandra lite när vi var tonåringar. Han berättade att han skulle söka till Beckmans och jag sa ”det kan man väl inte göra, man måste ju ha gått någon annan skola först?” men sen tänkte jag att ”äh, då gör jag det också”. Sen sökte han aldrig, men jag kom in.


Du var 18, du måste ha varit en av de yngsta som någonsin kommit in på Beckmans?


Ja. Det var väldigt mycket på gott och ont tror jag. Det var mycket jag inte riktigt tog till mig för att jag var så ung.


Hur såg det ut i din klass vad gäller fördelningen mellan tjejer och killar?


Det var nog hälften/hälften.


Vilka fler kvinnor gick på Beckmans samtidigt som du?


Carmilla Floyd och Marita Lindqvist som gick ut året innan jag började har varit otroligt viktiga. De har egentligen aldrig jobbat som formgivare, för de tyckte det var lite löjligt, men de har drivit en slags byrå med egna projekt på sitt eget vis. Dom drev klubbar. De hade tidningen Ocean som de gjorde för Sida. Väldigt, väldigt många som blivit stora inom media började hos dem. I min klass gick till exempel Annika Huett och Barbro Ohlson Smith.


Vi tycker oss se att kvinnors karriärpeak ofta kommer senare medan männen går mer raka spåret.


Jag tror att det är typiskt för kvinnor att göra lite krokigare karriärer, man hittar få som har en sådär spikrak karriär.


Vad beror det på tror du? Vi kan ju känna igen oss i det, vi har ju startat upp det här sidoprojektet och gått utanför våra yrkesroller.


Jag tror att man börjar jobba och tror att man är inne i det på samma villkor som männen och så plötsligt inser man att man faktiskt inte är det. Att det är någon annan som har bestämt reglerna och att man inte riktigt får vara med och då börjar man söka andra vägar, andra former.


Och det sättet, ert sätt eller mitt sätt eller Carmilla & Maritas sätt att jobba är ju lika rätt. Det måste man tro på i stället för att ge upp och bli yogalärare eller trädgårdsmästare.


Clic, 1989.


Berätta om de första åren av ditt yrkesliv.


Jag gjorde rätt mycket olika saker. Jag började på tidningen CliC, först som modeassistent till Birgitta Martin som var modechef då och sedan som assistent till Ulf Norlén som var AD och var där i knappt ett år. Jag var på DN Söndag en sommar. Där fanns en kvinna som hette Kerstin Wigstrand, jag tror att hon var redaktionschef då men blev sedan formchef för hela DN. Det här var 1989, och då fanns det inga formgivare på dagstidningar. De som gjorde sidorna var redigerare som kunde skriva rubriker, stryka och skriva bildtexter. Men just DN söndag, under den perioden, började jobba mer aktivt med formen och de tog in mig som sommarvikarie fast jag var ung och inte journalistutbildad. Det var fruktansvärt när man skulle gå ner och kolla av sidorna hos grafikerna som var sura, äldre män som visste att deras tid var över. Jag var också på Expressen Fredag för att alla mina kompisar var musikjournalister men jag fick hoppa runt på olika avdelningar.


På Kultursidan lärde jag känna Maria Schottenius som blev kulturchef ett år senare och då tog in mig för att göra sidans form. Tillsammans med Johan Cnattingius gjorde jag också formen på BLM när hon senare blev redaktör för den. Hon har betytt mycket. Jag var en kort period på Slitz precis innan den gick i konkurs och blev uppköpt av Mats Drougge och blev den tidning den är idag. Jag jobbade med Lasse Sundh på hans byrå Dynamo, innan vi gjorde Pop.


Liselotte Watkins, bok, Modernista.


Feminista, bokserie, Modernista.


Malmstenbutiken, förpackningar.


Rodebjer, lookbook, 2010.

Philippe Parreno, bok, CCS Bard, 2010.


Vad är det du tycker om med att göra tidning?

Jag gillar att bygga upp system, tidningar är ju egentligen det perfekta systemet. Jag tycker om när det finns ett sammanhang och en kontinuitet och att man kan göra om saker. Att jobba med foto OCH typografi. Nu är det ett tag sen jag gjorde tidning, men tidningstänkandet präglar allt jag gör. Jag har ofta fått den typen av bokuppdrag – publikationer som är mer som tidningar uppbyggda av olika delar.


Går du in i det redaktionella arbetet också?


Ja, eftersom det ofta saknas redaktörer men också för att jag tycker det är kul. Att tränga in i ett material och att till exempel titta på rubriker för att hitta ett system eller utveckla en speciell idé för hur bildtexterna ska se bete sig. Det är omöjligt att separera innehållet från formen. Alltid.


När du jobbar med art direction och fotografer, känner du då att det är en hjälp att du har fotat själv?


Ja, jo men det tycker jag. På senaste tiden har det blivit många konstböcker och i konstvärlden finns ju bilderna redan där. Under Bibel-tiden jobbade jag väldigt intensivt med foto. Många av de fotografer som vi publicerade för första gången i Bibel är väldigt framgångsrika idag; Camilla Åkrans, Andreas Larsson, Anders Edström. Det där kan jag sakna jättemycket, att varje vecka ha uppdrag att lägga ut till olika fotografer. Det skulle jag vilja komma tillbaka till.



Helvete, utställning Liljevalchs, 2011.

Vi har fått för oss att 90-talet när du började jobba var ganska grabbigt, och att det var få kvinnor som kom fram då?


Jag har precis läst Caitlin Morans How To Be a Woman och hon beskriver 90-talet, precis samma pop-90-tal som jag befann mig i, som en period man upplevde som jämställd för att PJ Harvey fanns och man gick omkring i Dr Martens-kängor, när det i själva verket var en anda som utmynnade i en grabbkultur med konsekvenser som tidningen Loaded.


Men jag tycker att jag ser en ganska stor skillnad i attityder bland de yngre männen och männen i min egen ålder. Många av de killar jag haft som assistenter har en helt annan inställning. Jag tror nog att saker har förändrats till det bättre och att de här gamla reklambyråstrukturerna delvis har fallit. Även om man fortfarande hör de mest hårresande historier om hur kvinnor blir behandlade på reklambyråer.


Har det varit viktigt för dig med förebilder och att ha andra kvinnor i ditt yrkesliv? Vi har intrycket att din generation inte har varit lika intresserad av sånt?


Nej men så är det nog.


… nån slags mellangeneration liksom?


Ja det tror jag stämmer, för även om jag alltid varit medveten om sånt, redan på skolan var jag i hög grad medveten om vilken skillnad det var på hur killar och tjejer betedde sig i klassrummet. Det fanns killar som kunde svänga ihop en uppgift i hissen upp och ändå presentera den med stort allvar - och bli hörda - medan tjejerna började med att be om ursäkt. Samtidigt tog det lång tid innan jag ville prata om sånt. Jag ville undvika hela den diskussionen … man vill inte vara uppmärksammad för att man är kvinna och man vill inte att det ska spela någon roll.


Så känner vi också men om man är två kvinnor och jobbar ihop som vi så går det inte att slippa ifrån. Man uppfattas aldrig som neutral då.


Jag tror att det är genialiskt att vara två.

Jag kommer ihåg när ni kom till mig här i New York första gången, att jag upplevde att det var befriande att prata om män och kvinnor... Då hade jag precis läst boken om Cipe Pineles som är så fantastisk. Det är en tung biografi över en kvinna som var grafisk formgivare och den är helt unik. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Cipe Pineles är ju också typexempel på en sådär lite krokig karriär och i viss mån i skuggan av männen.


Den är fantastisk. Det finns en laddning bara i att se bilderna på den här kvinnan i Frida Kahlo-flätor ensam bland männen som alla ser likadana ut.


Jag vet, verkligen!


The Black Power Mixtape, 2011.


Du bor i New York sedan ett par år, jobbar du både med kunder där och i Sverige då?


Jag har haft en del amerikanska uppdrag, till exempel för konsthallen CCS Bard, upstate New York. Just nu gör jag en publikation för Iaspis, en löst baserad fortsättning för katalogen Voice Over som jag gjorde för två år sen. Den utgår från en konstnär som heter Mary Kelly som har haft utställning på Moderna nyligen. Jag kände inte till henne tidigare, men hon verkar supercool. En dam med rolig frisyr, som är mäktig inom den feministiska konsten. Det är flera projekt som kommer från svenska kunder men har förgreningar här. En bok baserad på filmen The Black Power Mixtape som precis haft premiär här. Jag har också jobbat med utställningen Helvete som öppnat nu precis på Liljevalchs.

Och så smider jag lite planer.


Jag sitter på den gemensamma arbetsplatsen Studiomates i Dumbo, där de flesta är 10 år yngre och jobbar med web. Några av dem ligger väldigt långt framme när det gäller sånt som jag inte kan och jag smyglyssnar mycket.


Vi kan inte göra en bok om dig nu för du är för ung – men vi har dig på tillväxt.


Ni får göra en bok om mig när ni är 70 och jag är 80.


Vi lovar!


Stefania Malmsten i Stockholm fotad av Jenny Källman.

2 kommentarer: