Mary Shanahan på GQ

Condé Nast tog över GQ 1979 då den följt med på köpet när de handlade upp en annan tidning. Tidningen var liten men gick redan med vinst. Vi frågar Mary Shanahan om hon tyckte det var svårt att göra en tidning som var så uttalat riktad till en manlig gaypublik? Hon berättar att 1984 då hon anställdes hade Condé Nast bestämt sig för att bredda målgruppen och rikta sig till ”alla sorters män”. Eftersom tidningen redan drog in pengar, hur mycket pengar skulle den inte dra in med en större publik? Fotografen Bruce Webers bilder i GQ hade skapat en helt ny look för hur män avbildades i modemagasin. Han stil blev så inflytelserik att även bilder som inte var tagna av Bruce Weber såg ut att vara det. I protest mot att tidningen skulle bli mer ”straight” lämnade han den och tog med sig stora delar av redaktionen.

GQ var Marys första kontakt med modevärlden och hon beskriver åren tillsammans med moderedaktören Nonni Moore som ”happy times”. Med nya erfarenheter i bagaget blev hon efter några år tillfrågad att bli ad på franska Vogue. Nyskild som hon var vid den tiden såg hon det som en chans att både byta jobb och land. På Vogue mötte hon Richard Avedon, vilket blev starten på deras mångåriga samarbete.

Här är några av de omslag Mary Shanahan gjorde under perioden 1984–1988 (här kan ni se ALLA omslag genom tiderna). Vi bad tre kvinnor och tre män välja ut sina fem favoriter. Här är resultatet:

Magic Johnson, mars 1987

Kommentar: Gillar den här, men lite otur att slipsen fladdrade iväg precis när dom tog bilden.

Kommentar 2: Gillar att det är rörelse och att handen sticker ut. Lite för mycket vit yta till vänsterkanten, annars bra med fart och fläkt!

Kevin Kline, november 1987

Kommentar: Gillar Kevin för han är snygg. Gillar att han ”öppnar upp” lite.

Kommentar 2: Omslagen med lite mer kropp ser bättre ut än close-up. Fin fluga och mustasch!

Kommentar 3: Snygg! Catchy omslagskomposition med frågan What Do Women Want?

Mel Gibson, februari 1987

Kommentar: Måste säga att Mel Gibson vinner stort och överlägset! Hans stil ser väldigt samtida/nutida/contemporary ut!

Marcello Mastroianni, december 1986

Kommentar: Är det här for real? Dom ser ju inte kloka ut. Inte Marcellos snyggaste look kanske men tycker han vinner på sängkammarblicken.

Kevin Costner, maj 1987

Kommentar: Jag gillar det diagonala i kompositionen och att dom jobbat med Televerkets gamla färger.

Jeff Goldblum, juli 1985

Kommentar: Gillar den diagonala kompositionen med haklinje och krage som tillsammans bildar ett ”X”. Jeff Goldblum har ett bra utseende med mycket ögonbryn och spelevinkig mun.

Michael Douglas, november 1985

Kommentar: Gillar Michael Douglas. Är inte han sexmissbrukare?

Mikhail Baryshnikov, November 1985

Kommentar: Ha ha är detta ett skämt? Måste jag välja någon blir det Baryshnikov.

Cary Grant, december 1986

Kommentar: Klassiskt GQ omslag!

”Karriär har aldrig varit min högsta prioritet”

Vi är på återbesök hos den briljanta creative directorn Mary Shanahan. Mary började sin bana som bildredaktör och säger att hon blev art director i rent självförsvar eftersom hon inte ville lämna över sina omsorgsfullt framtagna bilder till en art director som tittade på dem en halv sekund för att sedan säga ”Hur beskära?”

Mary har varit ad för tidningar som Rolling Stone, GQ, Cuisine (en nyskapande mattidning som bara kom ut med 11 nummer) och franska Vogue. Hon har också varit Richard Avedons personliga ad under många år och gjort flertalet fotoböcker för både honom, Hiro och Mary Ellen Mark.

Trots sin imponerande CV blir hon glad över att vi vill vill ha med henne i bokserien. Hon tycker att flera av de andra kvinnorna vi träffat– som Paula Scher och Ruth Ansel – har åstadkommit så mycket mer inom området. Vi håller inte med henne och undrar hur hon kan känna så. Hon tror att det är för att hon fortfarande ser sig som bildredaktören som sadlat om. Ingen tvekan hursomhelst att fotografi är Marys favoritämne. Hon tycker att hon har en förmåga att förstå fotografernas egna intentioner och många av dom hon jobbat med har sagt att hon alltid väljer ut de bästa bilderna. Hon har heller aldrig varit sådär besatt av typografi som många formgivare är (”Är du inte???” säger vi oförstående) utan oftast försökt hålla typon så liten som möjligt för att kunna dra upp bilderna stort. Här måste vi göra en invändning för enligt oss har flera av de tidningar och fotoböcker vi sett klart typografiska kvalitéer. Hon säger att hon alltid anställt väldigt starka formgivare ”and then I push them.”

Boken ovan heter Made in France och kom till när Richard Avedons agent hittade en låda med gamla vintagefoton som han ville göra något med. Avedon ringde Mary Shanahan och frågade vad hon tyckte de skulle göra med materialet. Mary svarade att de borde göra som en faksimil där allt visades precis som de var, även kartongen med de handskrivna anteckningarna på. Hon kom också på bokens titeln Made in France eftersom det var just det som var stämplat på fotografiernas baksidor, förmodligen för att det behövdes när de skulle igenom tullen.

Hon berättar att det var en underbar bok att arbeta med men att hon tyvärr inte kunde slutföra den då hennes dotter blev sjuk. Sen säger hon plötsligt ”Så då bestämde han att ange en annan person* som art director.” ”Oj...” säger vi lite tafatt för vi märker att Mary håller den här boken högt. ”Konfronterade du honom med det?” Mary är tyst och säger sen nej. ”Man kanske inte konfronterar Richard Avedon?” undrar vi. Mary svarar indirekt att när man arbetar med någon som är så fantastisk men också så komplicerad så får man ta personen som den är. ”Vi har gjort så många fantastiska jobb tillsammans, yrkesmässigt de bästa jobb jag gjort och det hela var redan tryckt, det fanns ingenting att vinna på det för min del. Jag står med i tacket tror jag Efter en grundidé av Mary Shanahan... eller nåt sånt men jag gjorde verkligen hela boken.” Kort efteråt sa hon till Avedon att hon inte kunde arbeta mer eftersom hennes dotter var sjuk ”Men jag vill att du ska göra min nästa bok!” ”Only if you put my name on it” svarade Mary.

* Fotografen Hiros son

I slutet av 90-talet slutade hon jobba heltid hos Avedon eftersom hon bestämt sig för att adoptera barn, något som inte var förenligt med hans behov av ständig kontakt. När hon berättade nyheten för honom sa han att de måste ta en lunch och diskutera saken. Sedan gav han henne hundra anledningar till varför hon inte skulle göra det. ”Första tiden med min dotter rådde verklig syskonrivalitet dom emellan” skämtar Mary.

Marys förklaring till varför kvinnor inom yrket faller bort är helt enkelt att hon tror att kvinnor har intressantare saker för sig än att jobba. Liksom vid förra intervjun upprepar hon att karriär aldrig varit det hon satt i främsta rummet. ”Jag älskar det jag gör och jag älskar fotografi men det har aldrig kommit i första hand för mig” Vi frågar henne om hon tror att hennes avslappnade inställning till arbete också kan ha hjälpt henne att nå så långt. Hon svarar att hon inte vet men att det gjort att hon känt sig avspänd på gott och ont. Det är ofta andra människor som har pushat henne. Bea Feitler övertalade henne att ta det åtråvärda jobbet som ad på Rolling Stone efter att Mary själv avböjt med motiveringen ”No thanks, too much work”.

Hon tror också att hennes bakgrund som ett av åtta syskon i en irländsk familj i Los Angeles kan ha betydelse. Hon växte upp med en storasyster som var bäst på precis allt ”Vi tog pianolektioner och då spelade hon perfekt. Vi tog ridlektioner och då blev hon världsmästare. Vi började på college och hon var så fenomenal att hon fick hoppa över klasser. Så jag lärde mig ganska tidigt att göra saker enbart för nöjes skull och för att jag tyckte att det var kul för om jag skulle försöka tävla med henne, ja då förlorade jag.”

Mary älskar fortfarande Paris där hon bodde när hon jobbade på Vogue. ”I Frankrike sitter inte folk på middagar och bara pratar jobb som folk gör här, där har man ett privatliv också.” Ibland när längtan efter Frankrike blir för stor kilar hon ner till tidningsaffären ett kvarter från Hearst Building och köper på sig franska veckotidningar. Vi berättar att Sverige är ett av de få länder i världen där det som kallas ”mjuka värden” som familjeliv och välbefinnande rankas högre i mätningar är hög inkomst och karriär. Vi tittar ner på gatan där människor springer som galningar. Nej, Mary Shanahan känns fortfarande mer som en västkustflicka än en typisk New York bo. Innan vi går får vi leka med Wired's app på Marys iPad. Mary blir lyrisk och säger att hon drömmer om att få jobba digitalt. Så om någon vill bli först med att göra fantastiska fotoböcker för iPad – ring Ms Shanahan.

The New York Times Magazine

I dagens tidning kan man läsa om Hall of Femmes: Ruth Ansel!

Samma lika!

När vi var hos Vince senast visade det sig att han hade exakt samma handduksskyltar som vi har hemma! Ni som varit hos oss vet – på den ena står det MEN och på den andra BOYS.

Bedford Brunch

Vi har en dag ledigt. Då passar vi på att äta och strolla på loppisar. Överallt hittar vi skivomslag som med största sannolikhet är formgivna av Paula Scher. På 70-talet är formgivarens namn sällan angivet men vi har lärt oss känna igen dom. Hon gjorde över 150 skivomslag om året när hon var på CBS Records. 150 stycken – hur många blir det i veckan? What's the maths on that?

We bet den här är gjord av Paula...

Omslagsillustrationen längst ner till the Nutcracker är gjord av en Cliff Condak, vi gissar att han är eller var gift med en viss Henrietta Condak (vi älskar detektivarbete). Henrietta Condak är en kvinna vars namn har dykt upp flera gånger under det här projektet. Hon jobbade liksom Carin Goldberg och Paula Scher på CBS och båda beskriver de henne som en föregångare och mentor. Numera bor hon i en lada utanför New York och ber alla som kontaktar henne om hennes tidigare yrkesliv att dra åt helvete. ”She got burnt by the industry” berättar Paula när vi är i Oslo och uppmanar oss att göra en bok om henne. ”Men om hon vägrar prata med någon...” säger vi. ”Gör den ändå!” menar Paula. Vi blir väldigt nyfikna på denna Henrietta.

Mer bilder från releasen

Foto: Lydia Kellam och Paul Hanson.

Veni Vidi Vince Aletti

Låt oss presentera Vince Aletti, mannen som förutom att vara den första att skriva om disco har en av världens största samlingar modetidningar och fotoböcker. Att stiga in i Vinces lägenhet gör oss knäsvaga av lycka (för att vi fick komma) och olyckliga (för att vi någon gång måste gå). Det finns små tomma öar i golvet i havet av bok- och tidningsstaplar, i dessa öar kan man finna en liten soffa eller ett skrivbord. Eller kanske en hög med cd-skivor och kassetter med titlar som Best of acid music. Överallt finns fotografier på män utan kläder.

Vi plockar fram varsitt luktsalt för att inte svimma av hänförelse och går runt i lägenheten. I en korridor ligger tre rum i fil, alla fyllda med böcker och tidningar. På toaletten ligger högar till och med på badkarskanten. Sängen är omgärdad av en mur böcker. I hallen står ett gammalt dokumentskåp där Vince förvarar alla sina Bazaar. När vi möttes på Ruths release erbjöd sig Vince generöst att bistå med sina Junior Bazaar till Lillians Bassmans bok. Han har alla nummer och de få nummer Lillian själv äger har har hon fått av Vince. De är extremt svåra att få tag på. Vi säger att vi försökt bjuda på dem på e-bay någon gång men att de blivit för dyra. ”Jag vet” säger Vince ”det är jag som köper dem.”

Vi tar skissbilder på Lillians tre årgångar av Junior Bazaar. Vince stökar runt i de andra rummen och försöker hitta GQ från ad Mary Shanahans tid i mitten av 80-talet. Marys årgångar visar sig vara efter att Bruce Weber lämnat tidningen i protest – den skulle anpassas och göras mer ”straight” – så de årgångarna har inte Vince.

Vince blev intresserad av tidningar redan som barn. Pappan hade amerikanska fotoårsböcker som han fick ärva och plötsligt såg han sambandet mellan fotografierna i årsböckerna och tidningar, sammanhanget de först använts i. Lite senare, när han blev en seriös samlare på 80-talet, var hans ingång just att han intresserade sig särskilt för vissa fotografer som ovan nämnda Bruce Weber och Richard Avedon.

Som tjugoåring fastnade han för ett omslag han tyckte så mycket om att han rev loss det från tidningen och hade det uppnålat på alla ställen han bodde. Efter ett tag ångrade han att rivit sönder tidningen och gav sig ut på jakt efter en kopia. Och så började det. För oss känns det som att allting vi är med om hänger ihop. Självklart ska vi träffa en tidningssamlare som burit med sig Ruths ikoniska omslag och som äger en gigantisk tidningssamling just tack vare detta omslag, it makes sense.

Bokcirkel

Ibland brukar vi sitta uppe halva natten tillsammans med våra kollegor och prata typografi. Igår var en sådan kväll då vi träffade Lisa Rydell för att prata om den här underbara boken.

Trots att våra åsikter stundtals gick isär kunde vi enas om att typografin var väldigt välgjord.

Bra pappersval – lite gultonat, tjockt och fint.

Kvalitativt foto av Bruce Weber och Helmut Newton.

Var och en satte vi post-it lappar på uppslag vi uppskattade särskilt mycket vilket gav oss ett bra diskussionsunderlag. Till sist var väldigt många uppslag i boken markerade men framåt småtimmarna var vi ändå rörande överrens om att dessa två uppslag hade en sofistikerad elegans och ett tidlöst uttryck i både layout och typografi.