För några månader sedan fick vi ett brev från Lillian Bassmans assistent Stephen som började just så.
Idag var vi i ms Bassmans kombinerade hem och studio. Ett trevåningshus i en före detta stallbyggnad på Upper East Side. Ett mönstrat stenparti har lagts in mitt i trägolvet för att täcka det hål där man förr i tiden slängde ner höbalar till hästarna inunder. På bottenplanet hade Lillian och hennes man Paul Himmel sin gemensamma ateljé (oj vad oromantiskt), halva sidan var hennes och halva hans och sällan tittade de på vad den andra hade för sig. Vi vill veta mer om Lillian Bassman som just art director även om hon varit fotograf under större delen av sitt liv.
Lillian är 93 år och har just haft en period av svag hälsa. Hon sitter och tittar på fotbolls VM (England-Algeriet) när vi kommer. Hon ser cool ut. Lillians assistent Stephen och hennes dotter Lizzie håller sig i närheten och vi blir bjudna på iskaffe. Stephen är i trettioårsåldern och har arbetat för Lillian i två år. Han säger att det har förändrat hela hans liv och att han går till jobbet inspirerad varje dag. Lillian arbetar varje dag mellan kl.13–19 och Stephen säger att det ger honom enormt mycket bara att se hennes arbetslust. I tisdags fyllde hon år men ville hellre arbeta. Det är tydligt hur mycket han respekterar och håller av henne. ”Ni skulle se hur hon jobbar med Photoshop, det är helt otroligt – hon gör saker jag inte trodde man kunde göra.”
Bild lånad från the New York Times Magazine.
Ms Bassman berättar om hur hon växte upp med liberala föräldrar och vi förstår att hon var ett riktigt barfotabarn som nu blivit en barfotadam där hon sitter med sina nakna fötter uppslängda på en pall. Hon beskriver sitt barndomshem och vi tycker att hennes föräldrar verkar vara ”riktiga hippies”, ”No they were bohemians” rättar Lillian. Lite senare när vi refererar till hennes arbeten på Junior Bazaar som ”punk” rättar hon oss igen ”It was avantgarde”. Lillian och hennes syster sprang runt nakna i huset och de tog danslektioner för Isadora Duncan. ”Min mamma var bra på att flirta och min pappa jobbade stenhårt”. När hon var 15 tilläts hon flytta ihop med sin blivande make Paul och ungefär samtidigt började hon arbeta. Nu vill vi bara påminna er om att det är 40-tal och det är inte särskilt vanligt varken att man låter sin dotter flytta ihop med sin kille eller uppmuntrar henne att arbeta med vad hon har lust med.
Lillian började i Alexei Brodovitch's berömda kvällsskola Design Lab och fick som hans stjärnelev ”den stora äran att arbeta gratis för honom en sommar”. När hösten kom och Lillian behövde pengar sa hon tack och adjö och tog jobb hos Elisabeth Arden tills Brodovitch ringde och bad henne komma tillbaka. Lillian krävde lön i så fall och blev den första av Brodovitchs assistenter att få betalt. Ni märker att hon är en riktig ”Brooklyn gal” säger Stephen imponerat. ”Men jag arbetade ju!” säger Lillian som att det vore den enklaste sak i världen.
Efter en tid som ad-assistent fick Lillian uppdraget att ansvara för en ny tidning– Junior Bazaar – som vände sig till tonåringar. Meningen var att hon skulle vara ensam ad men Brodovitch blev så rasande när han fick höra att hon blivit erbjuden jobbet att han hotade med att säga upp sig. Lillian föreslog då att de skulle ta uppdraget tillsammans. Hon berättar om ett tillfälle då Brodovitch föreslagit att de gemensamt skulle skicka in ett bidrag till en affischtävling. Hon gjorde ut ett förslag där Brodovitchs designbidrag var att kerna mellan två bokstäver. När hon glad i hågen skulle gå och titta på affischen på the Museum of Modern Art stod enbart Brodovitchs namn som vinnare. Hennes dotter Lizzie undrar hur vi tänkt oss att göra credit i boken. ”Folk tror ju att det är han som gjort designen, men sanningen är att det var hon som gjorde allt. Hur löser ni det?” ”Vi får väl skriva om historien och sätta dit hennes namn istället” föreslår vi i all enkelhet.
Lillian berättar om sitt förhållande till Carmel Snow, chefredaktör på Bazaar. Snow var liksom Brodovitch en slags mentor för Bassman. ”Om hon överhuvudtaget var kapabel att älska – och jag är inte säker på att hon var det – så skulle jag säga att hon älskade mig. Jag tror att hon såg mig som en dotter.” De brukade supa tillsammans och mrs Snow som var känd för sina alkoholvanor söp lätt Lillian under bordet. Vi påminner om en anekdot vi hört när katoliken Snow gav henne en örfil för att Lillian sagt att äktenskap var ”overrated”. Lillian minns det inte men verkar å andra sidan inte kunna hålla reda på alla örfilar hon fått genom åren. ”Hoppas att hon inte örfilade sina egna barn lika mycket.”
Vi försöker gå därifrån flera gånger men har svårt att slita oss från den rättframma, roliga och frisinnade Bassman. När vi vandrar neråt längst Lexington Avenue kan vi inte komma på nåt bättre att säga än det något banala ”Livet är underbart!”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar