Hej då

Hej då New York, hej då chassider, puerto ricaner och polacker i våra kvarter, hej då köttrestauranger och ostronbarer, mexikanare och koreaner, hej då klibbiga värme och häftiga blixtnedslag utanför Vignellis fönster, hej då till att bli kallad sugar, dear, honey, sweetie, sweetheart och hot mama av fullständiga främlingar, hej då bitchiga kommentarer, hej då älskade, inspirerande, smarta, krångliga, underbara kvinnor, hej då alla tidningssamlare och bokfantaster, hej då Dashwood Books, High Valley Books och Strand, hej då alla TV-serierna, hej då gymmet och karaten, Broadwaymusikalerna och rooftopfilmerna, hej då blaskölen och starka drinkarna, källarbarer och skybarer, hej då alla tjockisar och pinnsmala, hej då självutnämnda poeter och tunnelbane-r'n'b-artister, The Yankees och basketkids, hej då livsöden berättade på två minuter, hej då ständiga buller och polissirener, hej då manikyr och pedikyr, hej då råttor på spåren, hej då cafétjejen som vi skulle flytta till Pennsylvania tillsammans med, och föda upp våra barn på Amishmat, hej då oorganiserade kösystem och Mermaidparader, hej då sportare i alla parker, hej då alla taxiresor, föreläsningar och utställningar. Hej då alla gamla och nya bekantskaper.

Vi kommer snart tillbaka.

Design Observer

Alexandra Lange om Hall of Femmes.

Checklista inför ikväll

Stressigt! 460 gäster har osat. Vin är beställt, snittar beställda, kassapersonal på plats, böckerna signerade och på plats, 150 kg affischer levererade till Art Directors Club, finsnören att knyta kring affischerna inhandlade, barpersonal på plats, musik fixad, fotograf på plats,efterfestställe bestämt, välkomsttalet ”nästan klart”, naglarna målade, fixat nåt att ha på sig så man slipper möta gästerna naken.

Jost Hochuli

En av våra största hjältar heter Jost Hochuli och kommer från Schweiz. En gång läste vi hela hans bok Das Detail in der Typografie på tyska – utan att förstå ett enda ord tyska – så mycket älskar vi honom. En annan gång skrev vi ett långt beundrarbrev. Det var på den tiden innan vi öppet hade blivit designgroupies. För någon vecka sedan var han i New York för att hålla en föreläsning i samband med utställningen Book Design in St Gallen.

Jost Hochuli är emot alla slags dogmer och kombinerar symmetri med asymmetri på ett sätt som de flesta skulle säga var omöjligt, eller i alla fall fel. Han använder humanistiska typsnitt och typar dom assymmetriskt och han kombinerar olika sorters gridsystem i samma publikationer. Låter det rörigt? Det är de inte. Han får bara formgivning att se lekande lätt ut och lyckas vara både experimentell och hantverksmässig på en och samma gång. Jost berättar att eftersom han kommer från ett land med en stark och inflytelserik designtradition (den schweiziska) tog han sitt avstamp i griden. Han upplevde att i den i Schweiz hade upphöjts till närmast en religion och att den måste kunna utforskas på andra sätt.

Han kallas ibland för den tredje vågens schweizare där Müller-Brockmann är utgör den första vågen och Armin Hofmann är den andra. Han säger att han inte har något emot läsplattor men att dom saknar doft och taktilitet och att han främst arbetar med boken som ett objekt. Han säger att för honom kommer innehållet alltid före formen och att han ser sig själv som en tjänare. ”Men inte någon självutplånande tjänare, man kan vara en stolt tjänare också”.

Föreläsningen vi ser i New York håller han tillsammans med Roland Stieger. De båda männen är mentor och elev till varandra och beundrar varandra ömsesidigt. Det är rörande att se.

När någon i publiken ber Jost ge ett råd till unga formgivare svarar han ”Tänk själv.”

Publikationer ur serien Typotron av Jost Hochuli.

Glad midsommar

Intervju med oss i Grafik idag.

Hemma hos Lella och Massimo Vignelli

Massimo Vignelli öppnar dörren till paret Vignellis kombinerade hem och studio, en etagelägenhet med ett jättelikt blyinfattat fönster i centrum. Han är klädd i svart från topp till tå med en scarf lindad runt halsen, vid skrivbordet i ljuset från det kyrkliknande fönstret ser han ut som en präst. Utanför rasar ett oväder och med jämna mellanrum skakar kyrkfönstret av blixtnedslag. En vacker och surmulen tonårsflicka släntrar in och kysser sin farfar adjö. Vi börjar vår intervju efter att först själva ha blivit intervjuade om våra familjebakgrunder. Han säger att Sverige är ett bra land att leva i, där finns det snygga tjejer och lite katolicism. Om New York säger han att det han älskar mest med staden är att alla kommer någon annanstans ifrån, och att här finns mycket designjobb att uträtta.

Lella är inte helt kry utan håller till på övervåningen och ansluter först i slutet av intervjun. Deras bok Design is one beskriver deras syn på design som ett helhetstänkande; något deras arbeten, deras liv, deras hem och deras kläder vittnar om – allt känns integrerat. Genom åren har de formgett allt som är möjligt att formge enligt deras ofta citerade devis: ”If you can design one thing, you can design everything.”

Lella kommer från en italiensk arkitektfamilj, ”att träffa släkten är inte en familjesammankomst utan ett arkitekturkonvent”, skämtar Massimo. De träffades i Italien när de båda var mycket unga, och han visste från första stund att hon var kvinnan han ville gifta sig med. Han hade en flickvän vid den tidpunkten men ”tack och lov blev en god vän till mig förälskad i henne – och vice versa – vilket förenklade det hela.” Massimo åkte därefter till England för att studera en termin och verkar vunnit Lellas hjärta genom att skriva långa brev.

De utbildade sig båda till arkitekter och flyttade efter några turer mellan länderna slutligen till New York i början av 60-talet. Då hade de redan med stor framgång drivit sin egna verksamhet i Milano där de hade kunder som Pirelli och Olivetti. Tillsammans med Ralph Eckerstrom och några partners till startade de Unimark International – ett av världens största designkontor någonsin med kontor i 11 länder. Kontoret i New York låg i Seagram building ”så ni förstår hur högt vi satsade”. Han beskriver åren med Unimark som att de kände sig som missionärer i ett nytt land. De jobbade dygnet runt med att skapa några av de mest kända grafiska identiterna någonsin. ”Vi införde något nytt som inte funnits tidigare, vi skapade ett designspråk. Det är omöjligt att göra något liknande idag”, säger han och knackar med fingret på sin Mac Book Air. Vi tänker att han har både rätt och fel, att datorn han knackar på också kan underlätta. Under tiden med Unimark föddes parets två barn, en son och en dotter. Han beskriver hur de hade ständig hjälp av barnvakter, nannys, assistenter för att få det att fungera men att det var kämpigt framför allt för Lella.

Detta är en man som beundrar sin fru, det hörs i varje mening och syns i varje blick. Massimo har i många intervjuer berättat hur Lella är realisten i deras konstellation, medan han är visionären. Hon har alltid fungerat som hans kritiker och är den som ser det han missat, han säger att han litar hundraprocentigt på att hon alltid har rätt. Han berättar att hon till skillnad från honom aldrig varit särskilt intresserad av att undervisa och att dom få gånger hon gjort det har hon varit så hård mot eleverna att hon aldrig blivit tillfrågad igen. Han ler och säger att han är en av de få som kan ta hennes kritik. Vi frågar hur hon är med kunder och han svarar ”Terrific! Dom älskar henne och respekterar henne för hon uttrycker sig aldrig vagt utan är vass som en kniv ’tjoom’!”

Lella kommer ner från övervåningen, hon är mycket stilig, klädd i grått och egen design från topp till tå. ”Jag säger just att du alltid vet hur du vill ha saker.” säger han.” ”Of course!” svarar Lella med kraftig italiensk brytning, ”när jag gör ett jobb så måste det bli som jag vill annars har något gått fel.” Vi frågar om hon alltid haft den säkerheten och de svarar båda samtidigt ”Yes.”. ”Men glöm inte, jag har jobbat med det här mycket länge.”

Massismo säger att Lella alltid har ansvarat för företagets ekonomi. Hon nickar och säger att hon brukar be honom att hålla tyst på kundmöten eftersom hon är bättre på att ta betalt, ofta dubbelt eller tre gånger mer än han skulle gjort. ”Men återigen” påpekar Massimo ”det är för att hon är realist, hon inser hur mycket tid vi kommer att lägga ner för att göra vad som krävs. Jag är passionerad, passionerade människor är inte lika bra på att ta betalt. Vi blir lyckliga av att få göra det vi älskar.”

Vi frågar paret rakt ut hur det känns att Lellas alltid har fått stå i skuggan av sin man. De säger att det har varit mycket jobbigt och att det är det fortfarande. ”Alltid när vi skickat in våra jobb till tidningar och vi angett ’design av Lella och Massimo Vignelli’ så har de alltid bara skrivit mitt namn.” ”Inte bara det” inflikar Lella ”det brukar stå hans namn även på saker jag har gjort också.” Massimo säger att han är glad att den bok vi gör ska bli HENNES bok och han visar ivrigt Lellas arbeten på datorn och säger med stolthet i rösten ”Hon har gjort tåg också, visste ni det?”

Vi frågar varför de tror att det finns så få kvinnor i toppositioner inom design och innan vi hinner avsluta meningen säger Massimo att män är livrädda att förlora sin position och för att försvara den så delegerar de antingen kvinnor till arbetsuppgifter som är mindre betydelsefulla eller så gör de kvinnor till sexobjekt ”men are so stupid it's unbelievable...” muttrar han med eftertryck. Vi frågar om han alltid har stöttat Lella i hennes yrkesliv och han säger att nej det har han inte, de har alltid varit jämlika i arbetet men i fråga om familjelivet har hon alltid dragit det tyngsta lasset. ”Vår son som nyss gick, när han var liten så såg jag honom knappt. Jag satt alltid vid det här arbetsbordet, eller så reste jag.”

Innan vi går berömmer han Hall of Femmes, han säger att det vi gör är enormt viktigt, att det inte har gjorts tidigare och att det är designhistoriskt relevant. Lella säger att männen alltid har velat vara kungar och att alla kvinnor vet precis vad hon menar med detta. Vi förbannar oss själva för att vi redan stängt av bandspelaren.

Fåtöljen Intervista för Poltrona Frau.

San Lorenzo, halsband som också kan bli armband, 1995.

Modulmöbler, Poltronova Frau.

Poltrona Frau, showroom, 2000.

Brass bed Poltronova Frau, 1971. Samtliga bilder design: Lella Vignelli.

Antalet svenskar i New York

Vi lämnar in tvätten och när vi hämtar upp den igen har vi fått med oss någon annans trosor. Märket är Nordiska kompaniet.

Paula Scher – ny titel i serien

Rykande färsk från Göteborgstryckeriet. Release om en vecka på Art Directors Club.

Those were the days

Bea Feitler har beskrivits som en rule-breaker, en ball-breaker, en bad girl, en självsäker kreatör som följde sitt eget huvud och inte tog direktiv av någon. En högljudd brasilianska vars skramlande armband hördes på långt håll och som ändrade layouter efter att dom hade godkänts av högsta instans men ändå inte fick sparken. Den typen av rebelliska kvinnor är ovanliga. När vi började söka information om Bea Feitler och läst och hört beskrivningarna ovan, tittade vi på varandra och sa i en mun ”Hon måste vara gay.” ”Hon måste gått på droger.” Som vanligt hade vi rätt båda två.

I Diane Arbus biografi av Patricia Bosworth finns flera partier som handlar om Bea Feitler och Ruth Ansel. Speciellt beskrivs de vilda fester som Bea hade i sin lägenhet uppe på West 56th Street. ”The parties lasted late and there was a baccanal feel to them. Plenty of wine and drugs and thumping disco music” En annan gäst minns ”A lot of the guests were polymorphous perverse.”

När vi bett Ruth berätta om hur hennes och Beas relation var har hon sagt att de levde olika liv och inte visste mycket om varandra privat. Ruth drar sig till minnes att Bea under flera år bodde tillsammans med en vacker brasilianska som hon med ett leende presenterade som: ”My roommate.” Utan att Ruth förstod ett dugg.

Bilden ovan: Bea Feitler och Ruth Ansel på en Halloweenfest hos Ruth. Foto av Diane Arbus, tidigt 60-tal.

Ruth Ansel i Hall of Fame

Nu är det officiellt! Äntligen får vi berätta en hemlighet vi vetat om en tid.

En gång frågade vi en kvinna hur många kärlekar man kommer att ha i sitt liv (det här var utanför Hall of Femmes, mer privatrådgivning). Hon svarade lätt blasé ”Ni kommer hur som helst bara att minnas tre, den första, den sista och kanske någon i mitten.” När vi i framtiden kommer att tänka tillbaka på Hall of Femmes så kommer vi nog bara att minnas två saker.

Det första: Ruth Ansels första mail till oss där hon berömde våra arbeten, den dagen var det som att kliva ut ur ett rum och in i ett annat.

Det andra: Ruth Ansels mail till oss för några månader sedan där hon berättar att hon har blivit invald i Art Directors Club Hall of Fame, deras lifetime achivement award för enastående insatser inom design. Hon var överraskad och lycklig och hade inte alls väntat sig det.

Vår Hall of Femmes-bok låg på bordet när Hall of Fame-juryn fattade beslutet.

Harper's Bazaar, The New York Times Magazine och Vanity Fair. Art direction Ruth Ansel.

Dagens finaste

Den här mannen har skrivit ett brev till oss idag. Om Hall of Femmes skriver han ”Fantastiskt! Vilken strålande idé. Jag är så glad att äntligen få se begåvade kvinnor få den uppmärksamhet dom förtjänar.”

Spiderman på Broadway

Ruth Ansel mailar och undrar om vi inte kan gå och se Spiderman på Broadway tillsammans. Klart att vi ska!

Föreställningen som inte har haft premiär ännu är inte lika usel som alla säger men inte bra. Musiken av Bono är blek och föreställningen hänger inte ihop visuellt. Bäst är George Tsypins scenografi, Eiko Ishiokas kostym och projektionerna av Kyle Cooper, mannen bakom förtexterna till filmen Seven, de är stiligt grafiska och det känns som att man virvlar runt bland New Yorks skyskrapor. Tonåringen i vårt sällskap tycker dessutom att Mary-Jane, spelad av Jennifer Damiano är hot.

Scenografi av George Tsypin. Kostym av Eiko Ishioka.

Eftermiddag med Janet Froelich

Vi har träff med Janet Froelich på Real Simple för att gå igenom vad det finns för bildmaterial till hennes bok. Hon har bokat konferensrummet åt oss lägger ut pappersbuntar längs med hela bordet. Varje bunt motsvarar ett år på The New York Times Magazine. Hon har också med foton och diabilder från när hon var ung och från sin tid som konstnär. Hennes målningar är stora, abstrakta och mycket grafiska. ”Jag slängde alla mina målningar vid något tillfälle men nu när jag ser det här så ångrar jag det.” säger hon. Vi går igenom materialet och sätter röda markeringar på det vi vill ha. Det är som lilla julafton för oss. Vi anstränger oss verkligen att inte plocka ut för mycket då vi vet att någon stackars person på redaktionen måste leta fram det vi väljer.

Janet berättar om flera av jobben och vi sätter på bandspelaren för att kunna använda det hon säger som bildtexter ”Den här omslagsbilden fotade vi i på Bowery klockan 4 för att fånga soluppgången. Vi var ett litet team, så alla fick hjälpas åt att plocka bort de svarta sopsäckar som kantade hela gatan för att få den att se tom ut.” ”Åh, han (känd skådespelare med förnamn som börjar på T) är really weird. Han är väldigt intensiv och stirrar en sådär djupt in i ögonen. När vi fotade honom och hans familj höll vi på länge och tillslut somnade han. Hela teamet tassade omkring på tårna för att inte väcka honom”.

Det kommer bli en lysande bok. Den här också.

Omslag och uppslag från T, creative director Janet Froelich.

Det politiska toppskiktet

Abuse of power comes as no surprise, Jenny Holzer.

Förra året pratades det om det i Stockholm, nu pratas det om det i Paris och i New York. Time Magazine skrev för några veckor sedan apropå Dominique Strauss-Kahn, en artikel på temat What is it about power that makes men crazy? USA har haft sina politiska sexskandaler, från Thomas Jeffersson till John F Kennedy, Senator John Ensign, Eliot Spitzer, Arnold Schwarznegger, Bill Clinton och precis just nu på alla nyhetskanaler, mannen med namnet det är så tacksamt att skoja om, Anthony Weiner. Intressant i sammanhanget är att notera vilka politiker som fått offentligt stöd av sina fruar. Här är en lista kvinnor som står bakom sina män (7) och en artikel om män som står bakom sina kvinnor (1).

I Frankrike har det som i andra länder ses som sexism setts som en del av det naturliga spelet mellan män och kvinnor, även på arbetsplatser, men nu har en ny rörelse vaknat. ”Vi vet inte vad som hände i New York den 14 maj men vi vet vad som hänt i Frankrike den senaste veckan”. Minst 25 000 kvinnor har skrivit på ett upprop som heter Ils se lâchent, les femmes trinquent (på svenska ungefär Män slarvar, kvinnor får lida och på amerikanska översatt till det lite svängigare Men play, women pay), och kampanjer som Osez le féminisme, websitcomserien Paroles de femmes la websérie har startats.

Den franska sociologen Francoise Gaspard säger att detta är något helt nytt och att folk pratar offentligt om saker som hade varit otänkbara för några år sedan. Hon tror att rörelsen leds av unga kvinnor som uppfostrats till att tro att jämlikhet existerar men som blivit arga och besvikna när de upptäckt att verkligheten inte motsvarar deras förväntningar.

Dagens citat

”Difficult prose is a very modern thing. You know, if you read Nietzsche, it's really pleasurable. If you read Voltaire, you're laughing out loud sometimes, you know? Then you read Artforum, and it's like ’What the hell is this guy talking about?’”

Glenn O'Brien, Bad Day magazine.

Minimalistkick

Ryoij Ikedas installation på Park Avenue Armory. Bara två dagar kvar. Gå – Gå – Gå – Gå – Gå – Gå. Tack för tipset.

Lunch med Paula Scher

”Den här branschen har inte förändrats ett dugg på 25 år.”

Paula Scher är som alltid diskussionslysten och har ögon som blixtar. Vi sitter i Pentagrams lunchrum och äter en buffé bestående av sallad, frukt och goda ostar med Paula och hennes assistent Eva. Hon fortsätter ”Tror ni att det är en feministisk våg på gång? För jag kan inte se det, jag tycker att de som är unga idag verkar ha väldigt konservativa värderingar. Det skrämmer mig.”

Vi pratar om Henrietta Condak, denna hemlighetsfulla kvinna som också jobbade på CBS Records under 70-talet, och som har varit viktig för Paula. Hon beskriver Henrietta Condak som en otroligt skicklig formgivare, men en person som såg yrket som något man gjorde för att få ihop till brödfödan, för att understödja sin mans karriär, enligt Paula. Hon tycker att vi borde göra en bok om henne ”fast hon kommer att slänga på luren, hon vill inte prata om sitt yrkesliv. Jag skrev en artikel för Eye Magazine om henne för några år sedan. Jag skickade den till henne. Hon hatade den, hon är väldigt knepig.” Vi säger halvt på skämt halvt på allvar att vi är vana vid knepiga kvinnor.

Paula säger att hon ogillar ordet förebild eftersom det får människor att dra slutsatser om andra människors liv, vilket hon tycker är avhumaniserande. Det har vi redan pratat om i boken, men här utvecklar hon resonemanget, och menar att när hon var ung under den feministiska vågen på 60-talet, så handlade allt om att man kunde bli precis hur som helst – vad som helst, ingenting var färdigt, det fanns inga förebilder – allt var öppet. Vi tillhör en annan generation, en generation där man för att bli den man vill förhåller sig till det som redan finns. Vi väljer och kombinerar mellan befintliga alternativ snarare än att skapa egna. Det där är så självklart, men ibland sammanfattar någon (Paula Scher som vanligt) sakernas tillstånd sådär i en mening. Hm, synd att vi inte fick med det här i boken, tänker vi.

En annan sak som skiljer oss åt.

Paula Scher berättar att dom som har gjort henne mest illa i yrkeslivet har varit kvinnor. ”Kvinnor är bättre på att hjälpa varandra i motgång. Män är bättre på att hjälpa i framgång.” Vi säger att för oss är det tvärtom, alla som hjälpt fram oss, pushat oss, anställt oss har varit kvinnor. ”Så är det faktiskt för mig också, jag har bara haft kvinnor.” säger Eva, assistenten som är i vår ålder. ”Det är KLART” säger Paula ”du har ju mig!”

Fyra skivomslag för klassisk musik. Henrietta Condak, 1983. Foto ”Rampal Greatest Hits” av Richard Avedon

Utökat sortiment

Vips så låg dom här på vår nyfunna väns startsida.

Release 28 juni

Alla bloggläsare som kan är välkomna! Mer info kommer snart.

Dagens andra citat

Sagt av han som är gift med Paula Scher.

Dagens citat

If school days are the happiest of your life, I'm hanging myself with my skiprope tonight.

Jaqueline Kennedy-Onassis, 16 år, 1945 i ett brev till sin pojkvän.

Alexander McQueen på The Met

Vi kan slå fast på en gång: Alexander McQueen-utställningen på The Met är otroligt bra.

De redan dramatiska kläderna har givits en dramatiserad, otroligt välgjord, utställningsform med mörka kabinett, speglar och filmprojektioner. Ur högtalarna strömmar ledmotivet till Barry Lyndon och God Save the Queen. Suggestivt och teatralt. Det är oundvikligt att inte tänka på att upphovsmannen till all denna svärta precis dött. Precis vid ingången hänger några svarta jackor som är så snygga och med sina enkla skärningar får en att vilja vara elak. Eller elakare. McQueen citeras på en skylt bredvid dem: ”I want people to be afraid of the women I dress.”

Vi hamnar bakom ett stiligt par i 55-års åldern där hon uppenbarligen är mycket insatt i mode. Att tjuvlyssna på hennes kommentarer är som att ha en privat guidad visning, vi lägger oss tätt, tätt bakom. Vi kommer till ett rum som domineras av tre bondageklänningar och hon säger hänfört ”THAT is fantastic!” ”Do you like it?” säger mannen, lite för högt för han har hörapparat men det får honom att verka osäker. Inga problem att se rollfördelningen där. Han frågar igen ”Which one do you like?” Han är helt hopplös, vilken kvinna som helst skulle fattat att det är klänningen till höger hon menar. ”The one to the right” säger hon.

Vi fortsätter och kommer till ytterligare några svarta klänningar, dessa är besläktade med de förra men mindre aggressiva i sin framtoning och mer hantverksmässigt gjorda. Mannen gillar dom här plaggen bättre, han tycker att dom förra var lite för obvious och att fjädrarna på fågelklänningen inte såg så bra. ”That is NOT what it's about.” säger hans hustru. ”What is it about?” undrar han. ”It's all about EXCITEMENT.”

Vår ciceron har sammanfattat utställningen.

Ur Alexander McQueen, Savage Beauty, 2011, foto Sølve Sondsbø.

En liten varning. Det här är en utställning man helst hade velat se ensam vilket är omöjligt. Om ni vill undvika störande inslag vid Kate Moss hologram, eller kommentarer av typen ”THAT WOULD LOOK GREAT AT A COCTAILPARTY!” (tyvärr inte bondageklänningen) så se till att gå så tidigt på dagen som möjligt, ta med öronproppar, eller köp en ljudguide.

Mardröm

Natten efter att vi varit på High Valley Books drömmer en av oss en mardröm.

Hon drömmer att hon vaknar av att några män i designbranschen har brutit sig in i lägenheten. Dom har med sig kassar och är i full färd med att dra ut skåp och lådor i jakt på saker att stjäla (i det här partiet har drömmen för att inte verka alltför övertydlig ersatt värdesakerna böcker och tidningar med smink och parfymflaskor.) Dom rafsar ner stöldgodset i sina plastkassar medan hon ropar på polis och skriker: Rör inte mina grejer det här är mina saker! MINA!

Sen vaknar hon alldeles kallsvettig och ser att trofésamlingen från High Valley Books står kvar bredvid sängen och hon kan somna om.

Du, Drömmar & Jag

Den här mannen, a.k.a Tennistränaren, a.k.a Jonas Lundqvist, tar inte bara hand om våra barn medan vi är och träffar legendariska designladies, han gör fantastisk musik också. Både barnen och deras mammor står och fashiondansar, fuldansar och spelar akustisk gitarr framför spegeln till dom här raderna:

Ingen himmel är som vår

Vi skålar stort men utan mål

Här viskar vinden nu till mig

att tyna bort känns helt okej

Vi var femton år, Martin
Minns du då
För femton år sen så var det

Du, Drömmar & Jag.

Vår jakt på män med stora bokhyllor fortsätter

High Valley Books är ett hemma-hos-antikvariat ”by appointment only” som specialiserat sig på rariteter inom mode, fotografi, konst och design. Utanför porten hänger ett visitkort, det är allt som avslöjar den diskreta entrén.

Innehavaren Bill Hall har sitt bibliotek hemma i vardagsrummet och säger att vi får ”poke around” hur mycket vi vill. Och det gör vi. När vi är klara har vi samlat på oss alldeles för mycket men vi byter våra medhavda Hall of Femmes böcker mot en bunt T Magazine formgivna av Janet Froelich. Som om Bill kunde läsa våra tankar (inte så svårt) säger han innan vi går ”jag är här imorgon från nio – om ni vill komma tillbaka.” Vi tackar och säger att vi ses då.

Tidningen Gentry som vi skrev om i ett tidigare inlägg.

Världens vackraste handstil, Cecil Beatons.

Blanda omslagen och du får hon i mitten.

Harper's Bazaar, omslag med utvik formgivet av Ruth Ansel och Bea Feitler.