fredag 30 september 2011
Hjärta Smärta i Stil
Lyssna på dagens Stil (35.00), där vi berättar om vårt senaste fynd, Diana Vreelands brev och pm på ett antikvariat i New York.
torsdag 29 september 2011
Intervju med Stefania Malmsten
Stefania Malmsten på kontoret i Dumbo, New York.
Alltid när vi frågar folk om tips på äldre svenska designkvinnor, så nämner alla ditt namn. Det tycker vi är ganska komiskt för du är ju inte särskilt gammal. Har du hört det själv någon gång?
(Skratt) Nej, det har jag inte. Men jag kommer ihåg en gång i slutet av 90-talet när jag och Nina Ulmaja var utvalda att representera grafisk formgivning på något som hette Artgenda i Köpenhamn. Jag minns att hon sa att sa att när hon gick på Konstfack var jag och Lotta Kühlhorn de enda kvinnliga grafiska formgivare hon över huvud taget kände till, så kanske ligger det något i det. Men så finns det ju så lite grafisk formgivningshistoria i Sverige över huvud taget. Fram till 80-talet fanns det inga designbyråer, då var allt reklambyråer. Och där fanns inte så många kvinnor.
Känner du till några?
När jag gick på Beckmans praktiserade jag på Arbmans på Kungsgatan. Där jobbade det en kvinna som hette Fia Wase Westberg som var väldigt uppmuntrande mot mig. Christina Britton hade gått ut Beckmans lite före mig och arbetade som AD, sen startade hon tidningen Café där hon var chefredaktör.
Du började väldigt ung på Beckmans, hur kom det sig?
Jag ville bli fotograf egentligen och hade gått Kulturamas fotokors en termin, så jag sökte mest med foto. Jag träffade Joel Berg, vi är jämnåriga och kände varandra lite när vi var tonåringar. Han berättade att han skulle söka till Beckmans och jag sa ”det kan man väl inte göra, man måste ju ha gått någon annan skola först?” men sen tänkte jag att ”äh, då gör jag det också”. Sen sökte han aldrig, men jag kom in.
Du var 18, du måste ha varit en av de yngsta som någonsin kommit in på Beckmans?
Ja. Det var väldigt mycket på gott och ont tror jag. Det var mycket jag inte riktigt tog till mig för att jag var så ung.
Hur såg det ut i din klass vad gäller fördelningen mellan tjejer och killar?
Det var nog hälften/hälften.
Vilka fler kvinnor gick på Beckmans samtidigt som du?
Carmilla Floyd och Marita Lindqvist som gick ut året innan jag började har varit otroligt viktiga. De har egentligen aldrig jobbat som formgivare, för de tyckte det var lite löjligt, men de har drivit en slags byrå med egna projekt på sitt eget vis. Dom drev klubbar. De hade tidningen Ocean som de gjorde för Sida. Väldigt, väldigt många som blivit stora inom media började hos dem. I min klass gick till exempel Annika Huett och Barbro Ohlson Smith.
Vi tycker oss se att kvinnors karriärpeak ofta kommer senare medan männen går mer raka spåret.
Jag tror att det är typiskt för kvinnor att göra lite krokigare karriärer, man hittar få som har en sådär spikrak karriär.
Vad beror det på tror du? Vi kan ju känna igen oss i det, vi har ju startat upp det här sidoprojektet och gått utanför våra yrkesroller.
Jag tror att man börjar jobba och tror att man är inne i det på samma villkor som männen och så plötsligt inser man att man faktiskt inte är det. Att det är någon annan som har bestämt reglerna och att man inte riktigt får vara med och då börjar man söka andra vägar, andra former.
Och det sättet, ert sätt eller mitt sätt eller Carmilla & Maritas sätt att jobba är ju lika rätt. Det måste man tro på i stället för att ge upp och bli yogalärare eller trädgårdsmästare.
Clic, 1989.
Berätta om de första åren av ditt yrkesliv.
Jag gjorde rätt mycket olika saker. Jag började på tidningen CliC, först som modeassistent till Birgitta Martin som var modechef då och sedan som assistent till Ulf Norlén som var AD och var där i knappt ett år. Jag var på DN Söndag en sommar. Där fanns en kvinna som hette Kerstin Wigstrand, jag tror att hon var redaktionschef då men blev sedan formchef för hela DN. Det här var 1989, och då fanns det inga formgivare på dagstidningar. De som gjorde sidorna var redigerare som kunde skriva rubriker, stryka och skriva bildtexter. Men just DN söndag, under den perioden, började jobba mer aktivt med formen och de tog in mig som sommarvikarie fast jag var ung och inte journalistutbildad. Det var fruktansvärt när man skulle gå ner och kolla av sidorna hos grafikerna som var sura, äldre män som visste att deras tid var över. Jag var också på Expressen Fredag för att alla mina kompisar var musikjournalister men jag fick hoppa runt på olika avdelningar.
På Kultursidan lärde jag känna Maria Schottenius som blev kulturchef ett år senare och då tog in mig för att göra sidans form. Tillsammans med Johan Cnattingius gjorde jag också formen på BLM när hon senare blev redaktör för den. Hon har betytt mycket. Jag var en kort period på Slitz precis innan den gick i konkurs och blev uppköpt av Mats Drougge och blev den tidning den är idag. Jag jobbade med Lasse Sundh på hans byrå Dynamo, innan vi gjorde Pop.
Liselotte Watkins, bok, Modernista.
Feminista, bokserie, Modernista.
Malmstenbutiken, förpackningar.
Rodebjer, lookbook, 2010.
Philippe Parreno, bok, CCS Bard, 2010.
Vad är det du tycker om med att göra tidning?
Jag gillar att bygga upp system, tidningar är ju egentligen det perfekta systemet. Jag tycker om när det finns ett sammanhang och en kontinuitet och att man kan göra om saker. Att jobba med foto OCH typografi. Nu är det ett tag sen jag gjorde tidning, men tidningstänkandet präglar allt jag gör. Jag har ofta fått den typen av bokuppdrag – publikationer som är mer som tidningar uppbyggda av olika delar.
Går du in i det redaktionella arbetet också?
Ja, eftersom det ofta saknas redaktörer men också för att jag tycker det är kul. Att tränga in i ett material och att till exempel titta på rubriker för att hitta ett system eller utveckla en speciell idé för hur bildtexterna ska se bete sig. Det är omöjligt att separera innehållet från formen. Alltid.
När du jobbar med art direction och fotografer, känner du då att det är en hjälp att du har fotat själv?
Ja, jo men det tycker jag. På senaste tiden har det blivit många konstböcker och i konstvärlden finns ju bilderna redan där. Under Bibel-tiden jobbade jag väldigt intensivt med foto. Många av de fotografer som vi publicerade för första gången i Bibel är väldigt framgångsrika idag; Camilla Åkrans, Andreas Larsson, Anders Edström. Det där kan jag sakna jättemycket, att varje vecka ha uppdrag att lägga ut till olika fotografer. Det skulle jag vilja komma tillbaka till.
Helvete, utställning Liljevalchs, 2011.
Vi har fått för oss att 90-talet när du började jobba var ganska grabbigt, och att det var få kvinnor som kom fram då?
Jag har precis läst Caitlin Morans How To Be a Woman och hon beskriver 90-talet, precis samma pop-90-tal som jag befann mig i, som en period man upplevde som jämställd för att PJ Harvey fanns och man gick omkring i Dr Martens-kängor, när det i själva verket var en anda som utmynnade i en grabbkultur med konsekvenser som tidningen Loaded.
Men jag tycker att jag ser en ganska stor skillnad i attityder bland de yngre männen och männen i min egen ålder. Många av de killar jag haft som assistenter har en helt annan inställning. Jag tror nog att saker har förändrats till det bättre och att de här gamla reklambyråstrukturerna delvis har fallit. Även om man fortfarande hör de mest hårresande historier om hur kvinnor blir behandlade på reklambyråer.
Har det varit viktigt för dig med förebilder och att ha andra kvinnor i ditt yrkesliv? Vi har intrycket att din generation inte har varit lika intresserad av sånt?
Nej men så är det nog.
… nån slags mellangeneration liksom?
Ja det tror jag stämmer, för även om jag alltid varit medveten om sånt, redan på skolan var jag i hög grad medveten om vilken skillnad det var på hur killar och tjejer betedde sig i klassrummet. Det fanns killar som kunde svänga ihop en uppgift i hissen upp och ändå presentera den med stort allvar - och bli hörda - medan tjejerna började med att be om ursäkt. Samtidigt tog det lång tid innan jag ville prata om sånt. Jag ville undvika hela den diskussionen … man vill inte vara uppmärksammad för att man är kvinna och man vill inte att det ska spela någon roll.
Så känner vi också men om man är två kvinnor och jobbar ihop som vi så går det inte att slippa ifrån. Man uppfattas aldrig som neutral då.
Jag tror att det är genialiskt att vara två.
Jag kommer ihåg när ni kom till mig här i New York första gången, att jag upplevde att det var befriande att prata om män och kvinnor... Då hade jag precis läst boken om Cipe Pineles som är så fantastisk. Det är en tung biografi över en kvinna som var grafisk formgivare och den är helt unik. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Cipe Pineles är ju också typexempel på en sådär lite krokig karriär och i viss mån i skuggan av männen.
Den är fantastisk. Det finns en laddning bara i att se bilderna på den här kvinnan i Frida Kahlo-flätor ensam bland männen som alla ser likadana ut.
Jag vet, verkligen!
The Black Power Mixtape, 2011.
Du bor i New York sedan ett par år, jobbar du både med kunder där och i Sverige då?
Jag har haft en del amerikanska uppdrag, till exempel för konsthallen CCS Bard, upstate New York. Just nu gör jag en publikation för Iaspis, en löst baserad fortsättning för katalogen Voice Over som jag gjorde för två år sen. Den utgår från en konstnär som heter Mary Kelly som har haft utställning på Moderna nyligen. Jag kände inte till henne tidigare, men hon verkar supercool. En dam med rolig frisyr, som är mäktig inom den feministiska konsten. Det är flera projekt som kommer från svenska kunder men har förgreningar här. En bok baserad på filmen The Black Power Mixtape som precis haft premiär här. Jag har också jobbat med utställningen Helvete som öppnat nu precis på Liljevalchs.
Och så smider jag lite planer.
Jag sitter på den gemensamma arbetsplatsen Studiomates i Dumbo, där de flesta är 10 år yngre och jobbar med web. Några av dem ligger väldigt långt framme när det gäller sånt som jag inte kan och jag smyglyssnar mycket.
Vi kan inte göra en bok om dig nu för du är för ung – men vi har dig på tillväxt.
Ni får göra en bok om mig när ni är 70 och jag är 80.
Vi lovar!
Stefania Malmsten i Stockholm fotad av Jenny Källman.
måndag 26 september 2011
Hjärta Smärta i Grafik
I senaste numret av Grafik berättar vi om varför vi tycker att Lillian Bassmans omslag för Junior Bazaar 1947 är ett av världens bästa omslag någonsin.
Hall of Femmes på Fab
Under några dagar säljs våra böcker här. Då kan man även få tag på de sista exemplaren av Ruth Ansels bok.
onsdag 21 september 2011
Intervju med Anna Romson
Du utbildade dig på Massachusetts College of Art i Boston, där du pluggade i fyra år. Hur tror du att det har påverkat dig att du startade din yrkesbana i USA?
Det har påverkat mig väldigt mycket. Massachusetts College of Arts pedagogik är baserad på Bauhausskolan, och att fokusera på ett ämne – grafisk formgivning – under fyra år, varvat med studier i psykologi, konst och litteraturhistoria passade mig perfekt. I samma byggnad finns också utbildningar i arkitektur, fotografi, film och mode, vilket skapar en väldigt spännande miljö att vistas i.
Att leva i en annan kultur under några år är nyttigt, jag reste mycket i landet och under mitt tredje år bodde jag i New York och läste på Parsons School of Design. Det tog ett tag innan jag fick jobb efter att jag flyttat hem till Sverige. När jag visade min portfolio tyckte många art directors att min formgivning var lite udda, inte så svenskt minimalistisk som man var van vid. Kanske för att jag inspirerats av klasskamrater som kom från Sydamerika, Spanien och Japan. Min bästa kompis som jag delade ateljé med var en bög från Brasilien.
Har du någon teori om varför vi hittat så många kvinnliga art directors som varit verksamma länge i just USA?
Ingen aning, men bara på Massachusetts College of Art fanns det fler kvinnliga designlärare än manliga, så ser det nog inte riktigt ut i Sverige.
Varför finns det så få äldre kvinnliga art directors i svensk reklam?
Bra fråga. Det undrar jag också. Det kanske bara speglar resten av samhället? Jag tror dock att det finns en hel del kvinnor, men de är inte kvar i den traditionella reklambranschen, utan jobbar som frilans eller i mindre konstellationer. Kanske är vi kvinnor inte lika bra på att marknadsföra oss själva som män. Hörs man inte så finns man inte. Men jag tycker ändå att det blir bättre för varje år. Det kommer fram fler duktiga kvinnliga art directors som tar plats, nu behöver de bara ta steget in i byråernas ledningsgrupper.
Du har berättat att du vid något tillfälle tröttnade på hur det fungerade i byråvärlden, på att männen satt kvar efter arbetstid och delade upp jobben mellan sig. Kan du berätta mer om det?
Jag upplevde det som svårt att kombinera yrket som ad med att vara en bra småbarnsmamma. Även om jag tyckte det var ett enkelt val att välja mammarollen framför mitt yrke, kändes det hela tiden som att man missade mycket när man sprang iväg till dagis. Kanske misstolkade jag situationen, men det är väldigt lätt att tappa sitt kreativa självförtroende när man känner att tiden inte räcker till. Jag gjorde i alla fall det under en tid.
Annons NK, 1997.
Du har ju arbetat på flera av Sveriges mest kända byråer och drivit din egna byrå Romson 1996–2002. Vad har skillnaden varit mellan att driva egen byrå och att vara anställd?
Som anställd kan man fokusera helt på sitt jobb som ad, vilket kan vara skönt många gånger. När man är delägare och är med och driver en byrå är det så mycket annat man måste engagera sig i, som anställningar, byråkultur, inköp av möbler. Jag tycker det är roligare att vara med och driva en byrå än att bara vara anställd. Det är spännande att se hur viktig rätt gruppdynamik och kultur är för att skapa ett bra kreativt klimat.
Och nu har du blivit frilans. Varför valde du att börja arbeta på ett annat sätt?
Efter att ha jobbat i 18 år på fem olika traditionella byråer kände jag att det var dags att se något annat. Mitt sätt att jobba på gick lite på rutin, jag behövde utmana mig själv helt enkelt. Göra något som kändes lite läskigt för att bli en bättre ad. Jag ville också jobba med andra typer av projekt som kanske inte naturligt hamnar på byråerna.
I dag jobbar jag med egna kunder, med formgivning, reklamprojekt och ibland som cd. Jag jobbar även med pr-, event- och varumärkesbyråer. Driver egna projekt och håller även en del föredrag och undervisar på Berghs. Det är väldigt roligt att få jobba med så olika typer av projekt och hela tiden träffa nya duktiga människor som jag lär mig mycket av att jobba med.
Vad tycker du kännetecknar en bra ad?
Att man är duktig både på det visuella och det strategiska. Och att man kan kombinera dem. Att man inte bara har en stil, man ska vara duktig på att tolka det varumärke man jobbar med. Inte formge för sin egen (och branschens) skull. Vi jobbar ju inte som konstnärer.
Finns det en idealkund?
Alla kunder som vill göra stark kommunikation och inte bara göra slut på sin marknadsföringsbudget.
Milko, förpackningar. 2009.
Finns det någon kampanj du är extra stolt över?
Det finns många, men klädmärket Nygårdsanna som jag jobbat med sedan starten -94 tycker jag mycket om. Jag tycker vi har lyckats "gå lite på sidan" av den ombytliga, snabba modevärlden. Vi har hittat ett eget uttryck både i fotografiet och text, som förmedlar Annas tankar med kläderna. Reklam för modevarumärken blir lätt ”följa John” och byter visuellt uttryck efter rådande trend. Att vi med Nygårdsanna lyckats vara så konsekventa under många år är väldigt roligt, samtidigt som vi måste förnya oss och inte fastna i historien. Vi har också jobbat med samma fotograf, Carl Bengtsson, och copy, Mattias Jersild, vilket jag misstänker är rekord för ett modevarumärke som byter fotograf och ad lika snabbt som nagellacks färg. Det är utmanande att få jobba så nära en annan kreativ person som Anna. Att hela tiden försöka tolka hennes tankar i kommunikationen, oavsett om det mynnar ut i en pr-kampanj, butiksinredning eller en katalog.
Nygårdsanna, kataloger.
Har du haft några mentorer eller förebilder yrkesmässigt?
Alexey Brodovitch och Paul Rand. Jag önskar jag hade haft fler starka äldre kvinnor att se upp till i den svenska reklambranschen. Min enda, men bästa är Ann-Marie Wessman på Swe.
Om du gör ett nedslag i hur reklambranschen såg ut när du arbetade på Hall & Cederquist 1990–1996 och idag 2011.
Vad är de stora skillnaderna du ser mellan då och nu i svensk reklam?
Jag tycker det är en stor skillnad, jag vet inte om det är för att jag börjar bli gammal och det är så lätt att tycka ”det var bättre förr”. Men jag började på Hall & Cederquist innan datorerna kom. Då fanns det mer tid för jobben, för ideérna och formgivningen. Det fanns tid för eftertanke eftersom det fanns naturliga pauser, som att vänta på att få en text från typografen eller reprokameran. Fax tog längre tid än ett mail. Idag känns det som man många gånger jobbar på en fabrik, där man bestämt innan hur lång tid ett projekt får ta. Ibland kan jag känna att det fanns lite för mycket tid då, jag gillar många gånger energin som finns i att jobba med en tight tidsplan, bara det finns tid till reflektion. Vad jag också saknar från Hall & Cederquist och Romson är alla samtal. Inte om reklam utan om allt annat – politik, konst, livsåskådning. Man hämtade sin inspiration från alla andra ställen än reklam. Idag känns det som att vår inspirationsvärld har krympt.
Vad är det bästa råd någon gett dig?
1. Sluta aldrig att vara nyfiken. 2. Byt arbetsplats när du inte lär dig mer. 3. Skaffa ett ”dra åt helvete-kapital” innan du tar ett bostadslån.
Fina stationer
Inte lika känd som New Yorks tunnelbanesystem men minst lika fint är Massimo Vignellis skyltsystem i Futura på blått för italienska statens järnvägar, 1999.
måndag 19 september 2011
Dagens citat
”I have worked as a publisher for over 30 years, and I do recognize ambition. But business wise – I don't know what the hell you are doing!!”
Känd amerikansk förläggare kommenterar Hall of Femmes
Låt oss presentera: Ika Johannesson
Vad gör du när du inte jobbar med Hall of Femmes?
Då är jag redaktör för Kobra på SVT och kommer precis i dagarna ut med Blod Eld Död - en svensk metalhistoria, en reportagebok om svensk death och black metal som jag skrivit tillsammans med Jon Jefferson Klingberg.
Detta blir din tredje Hall of Femmes-bok. Vad tycker du har varit intressant och svårt med att jobba med böckerna?
Att få möta kvinnorna och höra deras historier har varit det allra bästa. Från början gick jag med i projektet för att det var ett roligt sätt att få jobba med Angela och Samira, som jag kände sedan tidigare, men det växte snabbt till något som givit mig väldigt mycket. Att få träffa Lillian Bassman och höra henne berätta om sitt liv var till exempel ett av de mest inspirerande möten jag varit med om.
Nästa bok du ska jobba med är Janet Froelich, vad har du för förhållande till hennes arbeten?
Egentligen inte mer än att jag alltid tyckt att New York Times Magazine varit otroligt snygg. Jag älskar det gotiska T:et som funkar som logga för tidningen och omslagen är så genialiskt enkla.
Gamla hårdrockare och art directors, ser du några likheter mellan de båda grupperna?
Både AD-tanter och black metal-musiker har starka visioner som de stenhårt tror på och får jobba i extrem motvind för att genomföra.
Om Janet vore en hårdrockslåt, vilken skulle det vara?
Just Janet är ju rätt lågmäld i förhållande till vilken position hon faktiskt innehar i designvärlden, så det är svårt att dra till med något extremt. Det får bli en av mina favoritlåtar - Tyrant med Judas Priest. Texten beskriver hennes raka motsats, men 70-talsgunget passar henne perfekt.
Vilket är ditt bästa intervjutips?
Att följa upp varje fråga med "Varför?", "Hur menar du då?" och "Berätta mer!" - och sedan hålla tyst tills det blir obekväm stämning.
---------------------------------------------------------------------------------
Ika Johannesson är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Janet Froelich.
torsdag 15 september 2011
Låt oss presentera: Johan Wirfält
Namn: Johan Wirfält
Bor: London/Stockholm
Yrke: Journalist. Chefredaktör Rodeo och skribent för bland annat Expressen, Fokus och Dagens nyheter.
Bäst på TV: Senaste månaden har mest varit en nedräkning till den 18 september, då säsong två av Downton Abbey börjar. Jag har botat intrig- och romantikabstinensen med Ensam mamma söker under tiden.
Favoritmat: Så svårt att svara på, jag tycker om det mesta. Favoritkrogar är enklare: Bistrotheque och Mangal i London, PA & Co i Stockholm.
Världens bästa plats: Norra Öland.
Tre kvinnliga förebilder: Mona Sahlin, min mamma och tjejerna jag varit ihop med. Tillsammans har de lärt mig allt jag kan önska.
Din senaste tidningsupplevelse: Att varje dag kunna läsa Shortcuts, det första uppslaget i Guardians andra del, är ett av de främsta skälen till att jag vill bo i London. Det är de två smartaste, roligaste och – favorituttryck för redaktörer – "bäst mixade" tidningssidorna i världen.
Vilket är det bästa råd du fått: Lyssna.
---------------------------------------------------------------------------------
Johan Wirfält är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Mary Shanahan.
onsdag 14 september 2011
tisdag 13 september 2011
Aaaa!
Åh vad det är härligt att köpa presenter till sig själv, man får precis vad man vill ha. Idag fick vi en leverans med fem (tio) nummer av AA Files, världens finaste arkitekturtidskrift. Den har så snygga omslag, så bra papper, så fina bilder och så stilig inlagetypografi att vi var tvungna att köpa dubbletter av hela serien. Vi delar på det mesta men här går gränsen.
torsdag 8 september 2011
Låt oss presentera: Sarah Clyne Sundberg
Sarah till vänster, Lella Vignelli till höger eller om det är tvärtom, vi har svårt att hålla isär dom.
Namn: Sarah Clyne Sundberg
Bor: Brooklyn
Gör: Journalist/översättare/redaktör/allmän textarbetare
Favoritdjur: Mina två randiga katter, Peter och Biggie.
Bästa bok du läst: Mrs. Dalloway tillhör mina favoriter.
Gör dig lycklig: New York
Julie Burchill, och så min mamma Naomi.
Skägg på killar– ja eller nej?: Funderar man på skägg bör
man fråga sig om man försöker kompensera för något. Sikher,
undan med hår i ansiktet.
Vad är det bästa råd du någonsin fått:
Skjut inte saker på framtiden.
-----------------------------------------------------------------------------
Sarah Clyne Sundberg är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Lella Vignelli.
Statements
Mary Shanahans åsikter om att typografi är överskattat (se inlägget nedan) är kanske förståeligt med tanke på att hon under många år arbetade tillsammans med Roger Black, en man lika känd för sina bombastiska uttalanden (”I've designed more magazines than you'll ever read”) som sin tidningsformgivning. Under åren på Rolling Stone berättar hon att hans uttalade ambition var ”world domination through typography” – något vi numera står framför spegeln och försöker säga med ett straight face.
onsdag 7 september 2011
Mary x 2
Idag har vi ägnat vårt eftermiddagsbreak år att bläddra i Evidence, Mary Shanahans mästerverk. Dessutom har vi läst en intervju i tidningen American Photographer från 1986, där Mary, alla fotografers favorit-AD säger såhär:
AP: Are photographs as important as design?
MS: Quite honestly, I think photographs are more important. Design contributes to a look in a vital way, and of course there are certain tenets that I follow as a designer: I favor a straightforward asymmetric and journalistic style, by which I mean the design should be appropriate to an article's content. But to me design isn't the greatest challenge.
AP: What is the challenge then?
MS: Putting the pictures together visually to create a magazine. That's the central thing. I know most art directors would consider this heresy, but I think type is boring. It's a useful, important tool, but compared to the excitement of pictures, type is just necessary chore.
--------------------------------------------------------------------------
Hall of Femmes: Mary Shanahan kommer ut 2011.
lördag 3 september 2011
torsdag 1 september 2011
Låt oss presentera: Eric Breitbart
Name: Eric Breitbart
City: New York and elsewhere
Profession: Filmmaker/Writer/Photographer
Drivers licence: Yes
TV: No
Favorite meal: The next one
Favorite place in the world: Marseille and Chaco Canyon (New Mexico)
Makes you angry: Stupidity
3 women that inspires you: Mother Jones, Simone Weil and Lela Breitbart (my daughter)
3 men that inspires you: Mark Twain, Gottfried Leibniz and Joshua Breitbart (my son)
Sarah Palin or Michele Bachmann: Neither
What's the best advice you ever got: What goes around comes around.
---------------------------------------------------------------------------------
Eric Breitbart är redaktör för vår kommande bok Hall of Femmes: Tomoko Miho som kommer ut hösten 2011.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
