Kvinnors former i fokus

Ur dagens DI Weekend.

”Dom här böckerna borde ha skrivits tidigare”

Från Cap&Design idag.

En helafton med Hjärta Smärta

Antalisbutiken 2:a december. Hjärta Smärta och Ika Johannesson framför låten Ångbåtsblues.*

Samira: Framför Grand Hotell, flottast här i Nord,

ligger Vaxholm II. Välkommen ombord!

Angela: Och där är kaptenen och där en matros.

Alla: Gud bevare oss! Ångbåtsblues.

Ika: Tidpunkten för avfärden är ännu ej bestämd,

men leve alla gamla båtar som seglar alltjämnt.

S: Vill ni åka med någonstans?

Till nån brygga där det finns dans.

A: Dragspels-musik, lantlig tradition,

bada utan kläder, lunginflammation.

I: Tjo och tjim i kajutan tills natten blir dag.

Alla: Leve dom ångdrivna båtarnas bolag.

I: Flickor och gossar, vart ska ni åka?

Vi ska till Möja, supa slåss och bråka.

S: Slåss med polisen, det vill vi alla.

A: Men som sätter dit oss när vi blir knalla.

I: Vi samlas flera tusen på ett litet fält

och sen har vi sexparty i varenda tält.

A: Lasten består av brännvinspaket

lådor och väskor, en levande get.

S: Man skickar frugan till sommarstugan,

så går man och tar en på Operabaren.

Så fort hon stuckit så sitter man där.

Bara nu inte båtjäveln går på ett skär.

I: Farväl nu alla, ångvisslan tutar.

A: Vilken slagsida, hela båten lutar.

S: Blir det haveri eller kollision

så finns det flytväst år var tionde person.

Alla: Livbåtar saknas tyvärr denna gång,

men vi har servering i vår aktersalong.

*Bakfylleinlägg.

Välkomna på release!

Ikväll kl.18.00 är ni välkomna till Antalis (f.d. Map) butiken på Birger Jarlsgatan 23. Kl.18.00 hålls ett samtal mellan oss, redaktör Ika Johannesson och projektledare Nina Beckmann. Vi bjuder på bubbel och den här fina Bassman affischen tryckt i limiterad upplaga. Böckerna finns till försäljning till ett rabatterat pris. Kom kära vänner, familj, ytligt bekanta, män som jobbar med mat, kollegor, branschfolk, män med stora bibliotek, och fullständiga främlingar – vi vill träffa er alla.

Ok då, vi tjuvtittar

So far so good! som vissa skulle sagt.

A Room with a View

Nu har böckerna kommit! Vi vågar inte bläddra än.

Birdwatching

Fin recension av vår bok om Ruth Ansel på Birdwatching – sidan för oss som gillar tjejer.

Comptoir de l'image

Om du ska åka till Paris och känner för att ha en hjärtat-slits-ur-kroppen-för-varje-bok-du-måste-lägga tillbaks-i-högen-upplevelse, så är det här bokhandeln du ska gå till. Comptoir de l'image på 44 Rue Sévigne.

Plötsligt upptäcker vi Hall of Femmes: Ruth Ansel på en bokhög. Efter att ha stått och kuttrat med boken i handen i fem minuter och häpet och lyckligt bläddrat fram och tillbaka i den tio gånger för att försäkra oss om att det verkligen är samma bok (det är den fast den kostar 38 euro, några hundra mer än vad vi tar för den) dristar sig butiksägaren till en gissning: ”Är det möjligen så att ni har gjort den där boken?”. Det visar sig att Monsieur kände Bea Feitler (une femme extraordinaire) under ett år på 60-talet som Avedons assistent. Han undrar om vi inte ska göra en bok om henne någon gång? Monsieur berättar om sitt år i New York, om Hiro och Avedon. Tid och rum försvinner, tills vi smiter ut i Paris-skymningen.

P.S Köpte inte boken, så den finns kvar.

Sneak preview Lillian Bassman

Paula Scher i Eye

Senaste numret av Eye har en lång artikel med Paula Scher. Som vanligt är hon rolig, rättfram och in i helvetes välformulerad.

Kannibalism

Alla ni som liksom vi prenumererar på Bamse kanske har uppmärksammat att i år är det grisen själv som säljer julskinkan! Otäckt. Ett så chockerande nummer har vi inte sett sedan Skalman trodde han kunde prata med blommor efter att ha druckit en brygd serverad av dom skumma filurerna nifroM och nioreH. Mer här.

Sneak preview Carin Goldberg

Slanted #12

Tyska typografimagasinet Slanted's specialnummer fokuserar på –Women, Typography, Graphic Design. Vi är med.

Hjärta Smärta Hjärta Hasse

Till alla er som gillar män med skägg, låt oss tipsa om Hasse! Hasse jobbar med prepress och kan trolla och fuska med bilder. Tidningar från mitten av 40-talet som fotats av kan behöva lite omvårdnad. Hasse är en sån som vi gnälliga, känsliga formgivare som inte kan sova på natten behöver.

Den här killen var också jätteduktig men tyvärr vet vi inte vad han heter.

På tryckintag hos Göteborgstryckeriet

Snart är dom här!

Nu kommer två (ja ni läste rätt) nya titlar i Hall of Femmes-serien. Release torsdagen den 2 december kl.18 i Antalis butiken (f.d. Map) på Birger Jarlsgatan. Kl.18.30 berättar vi och redaktören Ika Johannesson om projektet. Vi bjuder på bubbel och en fin affisch av Lillian Bassman. Böckerna finns att köpa till ett rabatterat pris under kvällen. Efter det drar vi vidare till nån efterfest. Välkomna!

Bruna citat från Carin Goldberg, turkosa från Lillian Bassman.

Visste vi väl.

I retrospekt låter allt så självklart.

Här känner vi inte igen oss. Vårt kontor är visserligen en gammal bordell men har numera fått en mer asketisk inriktning.

Vi är strugglande självupptagna narcissister.

Död i Babel

Åsa Linderborg håller upp vårt bokomslag till Död åt Karl-Johan Nilsson.

Carin Goldberg i Frankrike

För dig som är i Frankrike i veckan: åk till Le Centre du Graphisme i Echirolle. I helgen öppnade centret en utställning, Dans l'atelier de Carin Goldberg.

Det kom ett brev

Vissa är så ambitiösa att man känner sig riktigt som en riktig latmask. La Lettre de la Photographie är ett nystartat dagligt(!) nyhetsbrev om fotografi på engelska och franska. Directeur Artistique är den Parisboende svenske formgivaren Magnus Naddermier. Prenumerera här.

Favoritkille

Lillian Bassman om en av Junior Bazaars mest anlitade fotografer, Herman Landshoff.

Ur vår kommande bok Hall of Femmes: Lillian Bassman.

Favoritflickor

Gail Bichler, art director på The New York Times Magazine har skrivit om sina ”Fave Femmes” på Society of Publication Designers (SPD) bloggen.

Latin lover

Mario Vargas Llosa får årets nobelpris i litteratur.

Ruth Ansel har ny hemsida!

Kolla här.

Farväl Hall of Femmes, länge leve Hall of Femmes!

Nu har det blivit time to say goodbye igen. I höst kommer vi att ge ut två nya böcker – Hall of Femmes: Lillian Bassman och Hall of Femmes: Carin Goldberg. Om de böckerna tar lika lång tid att göra som Ruth Ansels bok ses vi någon gång år 2012.

Bilden på oss är tagen av Ruths granne på hennes innergård. Ett år tidigare kom vi ut på samma innergård alldeles knäsvaga. Vi hade träffat Ruth för första gången och vi glömmer det aldrig.

Den här gången sitter vi på bänken och ska ta farväl, det är vår sista dag i New York. Vi är deppglada och helt slutkörda. Vi har sparat några privata frågor vi inte vågat ställa tidigare och som vi vill ha svar på så här sista gången vi ses, vi vill till exempel att hon ska berätta om sin ungdoms sommar tillsammans med en resande vattencirkus och vi vill att hon ska berätta allt om de (väldigt, väldigt) kända män hon dejtat. Ruth är pigg och munter och har just gått igenom vilka bilder hon inte är nöjd med och vill ha utbytta till nästa upplaga, hon har också synpunkter på pappersval och bindning, men det är bara bagateller. Hon bläddrar igenom boken för tusende gången och säger sen: Jag förstår inte varför ni har gjort en så här liten bok, jag tycker att ni skulle ha gjort en väldigt STOR bok om mig!

En designlegend har talat.

Brev till Mathias Dahlgren

Hej Mathias

Jag heter Mario Sperandio och är 12 år gammal. Mina största intressen är mat och fotboll och jag vill bli kock när jag blir stor. När jag var åtta år var jag på Bon Lloc när mamma fyllde 30 och maten var fantastisk!

Jag kommer ihåg att jag åt två sorters lamm, det ena var svenskt och det andra var sydfranskt. Det svenska serverades med västerbottenost och rödvinssås och det franska serverades med babygrönsaker, till efterrätt var det det hallonsorbet. Först tittade jag mycket på Jamie Oliver, han var bra att börja med. Du och Gordon Ramsey är mina favoritkockar nu. Jag brukar läsa dina kokböcker när jag ska sova. Om en vecka ska jag göra bröllopslunch. Jag skulle vilja gå som lärling hos dig hur gammal måste man vara? Har du några tips på kockskolor? Jag har inte varit på ditt nya ställe men det ska absolut testas.

Hälsningar Mario

P.S. Min morfar uppfann pizzasalladen. D.S.

Ur Det naturliga köket, Mathias Dahlgren, Norstedts förlag, 2010

Nu har vi feber igen

Nu har det satt igång. Nästa bok, nästa förälskelse. Det känns som att vi har inhalerat Lillian Bassman och att hon har tagit våra blodomlopp i besittning. Vi tänker på Lillian, Lillian, Lillian dygnet runt. Tur att vi är två om det så att vi inte behöver lägga band på oss. ”Minns du hur det var första gången vi träffade Lillian?” ”Jag drömde om Lillian i natt igen” ”Ska jag spela upp mina favoritavsnitt av Lillian inspelningen för dig?” ”Är det inte dags för dagens bildspelsvisning av Lillians strandfoton snart?”.

Topp 40

De bästa omslagen genom tiderna enligt American Society of Magazine Editors (ASME).

På första plats: Rolling Stones, januari 1981. Foto Annie Leibovitz.

Helen Gurley Brown

Och från Glamour och ASME-utmärkelsen känns inte steget alltför långt till Cosmopolitan och dess berömde chefredaktör Helen Gurley som 1996 blev invald i ASME:s Hall of Fame.

Helen Gurley växte upp i en hillbillyfamilj i Little Rock som senare flyttade till L.A. Hon flyttade hemifrån och försörjde sig i reklambranschen. Parallellt skrev hon dagbok och krönikor om singellivet i storstaden. Hon tipsade om hur man blåser dejter på pengar och gratisäter på barer och hon skrev om hur man parerar mäns giftasåldrar och barnalstraråldrar. I trettioårsåldern gifte hon sig ändå själv med David Brown, producent, som senare skulle bli förläggare för Cosmopolitan när hon var chefredaktör. Bröllopsnatten firade de på en strippklubb.

När David dog 50 år senare var de fortfarande gifta. Här kan du läsa Helens äktenskapliga tips. En dag hittade David hennes opublicerade krönikor och tyckte att de skulle bli en bra bok. Boken publicerades och blev en megasuccé och gav Helen epitetet ”Kvinnan som förde sexet till massorna”. Enda smolket i glädjebägaren för Helen var att boken inte fick en officiell fördömelse av något religiöst samfund, något hon ansträngde sig för att åstadkomma. Gurley Brown tycker att boken är aktuell än idag och att särskilt råden om hur man tillfredställer män är pålitliga. ”Alltid smickra mäns penis!” tipsar hon.

Som chefredaktör för Cosmopolitan var hon med om att forma bilden av det som skulle kallas ”Cosmo girls”, flickor som ville ha både kärlek, sex och pengar. Här kan ni se henne svara på frågor i TV.

Det viktigaste är inte att veta svaret, det viktigaste är att ställa de rätta frågorna

När vi var i New York var det två samtalsämnen som ständigt återkom.

1. Den här mannen och 2. Den här tävlingen.

Eftersom alla som arbetar inom design-vården lyder under lagen om tystnadsplikt hoppar vi över den första punkten och går direkt på nummer två.

Janet Froelich är den som först tar upp ämnet när vi frågar hur det varit att gå från en prestigefull tidning som The New York Times Magazine till en tidning som Real Simple. Anledningen att vi frågar är den ton vi hört då folk pratat om Janets karriärval. Det går inte att ta miste på att den allmänna uppfattningen är att hon gjort ett nedköp.

Janet har en förmåga att ställa frågor som sätter igång tankarna, det minns vi redan från vår första träff då hon undrade hur mäns och kvinnors karriärutveckling påverkades av att pojkar i högre grad fostras inom idrotten.*

Hon väljer att svara på vår fråga med en motfråga. Hon säger att hon själv inte har svaret, men att hon det senaste året funderat mycket över mans-och kvinnotidningars olika status. Hon berättar att det pratades mycket i branschen när Glamour, otippat, fick pris som bästa tidning i den prestigefyllda tävlingen National Magazine Awards (arrangerad av American Society of Magazine Editors, ASME). ”I den tävlingen är det nästan alltid utpräglade manstidningar som Wired och GQ som kammar hem alla priser. De är visserligen mycket bra formgivna tidningar men de är också väldigt maskulina i sin formgivning. Kvinnotidningar däremot vinner aldrig några priser.”

Janet undrar om det beror på att innehållet i den förstnämnda kategorin är mer kvalitativt och att man tar sin målgrupp mer på allvar vad gäller innehåll och design? Är innehållet mer kvalitativt eller är det bara att formen signalerar det? Tror kvinnotidningarnas redaktioner att målgruppen vill ha en tidning med en lättsammare look, eller vill målgruppen faktiskt ha det? Och är det egentligen fel på själva formen eller är det för att den är så tätt förknippad med kvinnokultur som gör att den anses ”dålig” och inte vinner någon respekt i designtävlingar?

När vi träffar Mary Shanahan senare samma vecka tar hon upp exakt samma ämne igen. Och tillägger att även kvinnor i jurygrupper oftast röstar på manstidningarna som Wired och Esquire. Jaha, och nu blev det jobbigt för oss, för hemma på det egna skrivbordet ligger ganska många nummer av tjejtidningarna Monocle och Esquire (fast där finns många andra tidningar också ska tilläggas, vi är junkies.) Varför gillar vi dom tidningarna då? Monocle har liksom sin älskade/hatade föregångare Wallpaper lyckats skapa en väldigt tydlig egen värld, så stark att den blivit ett begrepp, ni vet Wallpaper-hem. Monocle bygger en perfekt litet dockskåpsvärld för en viss sorts (singel)man. Det är det där dockskåpet vi gillar, vi skulle inte nödvändigtvis fylla vårt dockskåp med samma innehåll (en limiterad upplaga av jättejättejättekorta blyertspennor tillverkade på Cuba i nåt specialträ och som kostar 250 kr styck!) men gärna skapa någonting som är sådär totalt integrerat. Hall of Femmes-pennan. Hall of Femmes-radion. Det är imponerande. Och kostar mycket pengar.

Esquire gillar vi för att den är självsäkert amerikansk och pratig. Det känns upplyftande när man bor i ett land i norra Europa. Och så har den en snuskig och sexistisk humor, hö hö hö – sånt gillar vi! Och snygg typo. I senaste numret kan man dessutom få tips på hur man ska stävja aggressionsutbrott i bilen när någon kör om en (1. Han har bråttom för han är på väg till en begravning. 2. Sin dotters 3. Som omkom i en tragisk brand. 4. I stugan han hade byggt tillsammans med sin pappa 5. Dottern var där med sin mamma 6. Och hennes älskare 7. Som var hans bästa vän.)

Nu har vi försvarat varför vi inte har kvinnotidningar som Glamour på vårt skrivbord. Efter att ha diskuterat frågan internt kommer vi fram till att vårt eget svala intresse för kvinnotidningar beror på att de flesta till stor del handlar om ens utseende eller att någonting ska ”förbättras”. Där framstår tidningen Darling fortfarande som unik i sitt tilltal, trots att det snart är 15 år sedan första numret kom ut.

Här kan man lyssna på en panel som diskuterar vad som krävs för att vinna tidningspriser.

* Läs mer här om hur kvinnor som varit intresserade av sport tenderar att välja mansyrken senare i livet.