Lillian Bassman har på sig exakt samma ljusblå välskräddade herrskjorta som förra gången vi sågs, och hon är precis lika söt, tiden har stått stilla på uppe på 83:e gatan. Hennes dotter Lizzie Himmel är också oförändrad, ömsom barsk, ömsom ömsint mot sin mamma.
Liknelsen Lizzie gjorde förra året om att Lillian är ”the coolest kid in class” den som alla vill hänga med är sann. Det känns som att den tuffaste tjejen har haffat tag i en i skolmatsalen och frågat om man vill följa med hem. Man tänker att hon är den som ska lära en allt man behöver veta om snygga kläder, killar och sprit. Skillnaden är att Lillian inte är några årskurser utan snarare 60 år äldre än oss, och att hon utöver det nämnda även kan lära oss om hur det var under andra världskriget.
Lillians assistent ringer upp en stund innan vi ska ses och ursäktar att det kommer att bli lite kortare än utlovat eftersom ”Lillian är mitt uppe i en deadline”. Team Bassman jobbar på en ny bok med Lillians omarbetade lingerie foton som ska ges ut senare i sommar på Abrams förlag.
Vi får bläddra i en dummy och gärna ha synpunkter på layouten som Lillian gjort själv (ska vi ha synpunkter på hennes jobb?). Lizzie visar också en påkostad och avancerad dummy där bara omslaget skulle ha slukat hela budgeten, olika flikar att dra ut, saker att vika ihop, lager-på-lager, olika papper. Den enda som återstår av den dummyn är det högsmala formatet. ”Det passar bra till kroppen”. Vi frågar vem som ska skriva texten i boken, och dom säger att det inte är helt bestämt men att dom har tre skribenter i åtanke. En av de tre fnyser Lillian åt ”Nej inte (Namn Namn), han är inte alls bra.” Vi berättar att boken om Lillian sålt som smör (melting like butter in the sun) på både Dashwood Books och MoMA för att också verka lite coola.
Våra barn blir omhändertagna i köket av Lizzie, dom är alldeles knäpptysta därute. Efter ett tag undrar vi vad hon gjort med dom och hon svarar att knepet är ”Cookies, hot chocolate and books.” Lizzie frågar om vi inte kan komma tillbaka på en lördag istället när hennes mamma inte måste jobba lika mycket. Vi blir så lyckliga att rösten bryts i falsett när vi tackar ja. När det blivit dags att gå har barnen blivit galna av sockerchock och välter en tavla med uppnålade fjärilar som går i tusen bitar. Lillian sitter kvar i sin fåtölj och är helt oberörd. Hon tar i oss med sin lilla hand och viskar som avskedshälsning: ”I love your work.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar