Carin Goldbergs hem är som vi skrivit tidigare som ett mindre designmuseum. Rummen är fyllda av böcker och föremål som är noggrant utplacerade. Det hela ser liksom aptitligt ut. Sorteringen av bilder och föremål berättar mycket om vad design är – eller kan vara – och framför allt berättar det mycket om Carin.
Carin bjuder oss på lunch trots att hon är jetlaggad efter en resa till Frankrike, där hon ska ha en separatutställning som öppnar i november. Hon är uppspelt, det har hänt mycket sen vi sågs sist. Förutom utställningen har hon fått mottaga AIGAS prestigefulla
guldmedalj.
Här presenteras hon på prisutdelningen av vännen Paula Scher.
Kommer telefonen att ringa varm nu? undrar vi. Hon ler illmarigt och säger att hon inte väntar sig att bli buren på en divan och matad med vindruvor direkt, och tillägger att hon visserligen är upptagen, men att det inte nödvändigtvis betyder att hon har massa uppdrag. ”Jag lärde mig tidigt att det är svårt att hålla liv i en karriär. Det är svårt att både synas och hålla uppe sitt namn samtidigt som man arbetar med sina uppdrag och tar hand om en familj.” Hon beskriver livet som frilansande designer med barn som extremt svårt. ”Det var som att bestiga Mount Everest. Ingen vill prata om det här, ingen vill erkänna det, för det är ett så känsligt ämne men att säga att det inte har betydelse... att det inte spelar någon roll om man är kvinna eller man, det är inte sant. Pengar och familjeliv dikterar villkoren för kvinnor i branschen. Jag kan säga sådant här nu när jag fyllt 57.” Hon liknar sig själv vid ett litet envetet tåg som kämpar sig uppför en backe och visar med hela kroppen hur hon tuffat på. ”Jag ger aldrig upp, men jag har gråtit mycket.”
För att klara sig i branschen idag måste man skapa sig ett namn, man måste kunna underhålla och synas. Många män i branschen, som Tibor Kalman och Stefan Sagmeister, har varit fenomenala på det säger Carin. Huruvida det är menat som en komplimang eller inte låter hon vara osagt. Hon vet inte om det är svårare för kvinnor att, som hon säger, dra på sig ”the monkey suit” eller om dom är mindre intresserade av det och därmed hamnar i skymundan. Hon säger att en av anledningarna att hon själv sökte sig till design tvärtom var den kollegiala aspekten och möjligheten att få vara personen bakom, någon som inte syns. Så fungerar inte branschen idag.
Carin har undervisat i hela sitt liv och hennes klasser garanterar toppelever. Hon är verkligen en lärartyp, en person som ser en och förstår vem man är. Det är en viktig egenskap hos en lärare. Hon utstrålar en värme som gör att vi vågar säga saker utan att skämmas det minsta. Det gör att vi blir lite som små barn. Vi säger att vi vill ha mer mat, att killar är dumma och att vi vill gå på upptäcktsfärd i huset.
Carin är ett stort fan av Hall of Femmes. När hon motiverar styrkan med vårt projekt blir vi knäpptysta och tittar blygt ner i bordet. Vi blir så stolta när vi får beröm av fröken. Efter några timmars besök kastar vi oss iväg till flygplatsen och tänker att Carin är den lärare vi själva hade behövt, men aldrig haft.
